Efter pappas död återstod det jag och Fredrik anade skulle bli det jobbigaste att hantera, uppgiften att tömma pappas lägenhet inför en kommande försäljning. En själslig golgatavandring som slutar med såld och tom lägenhet, möbler och ägodelar spridda för vinden. ”Det tar emot att slakta ett hem” som Fredrik sammanfattade det hela. Och därigenom ett liv. Rensa bland möbler, saker, brev och foton. Bedöma och köpslå med sig själv, med Fredrik, vad ska sparas, vad ska säljas, vad ska kastas?
Det blev ofrånkomligt också ett rensande bland egna minnen från pappa och hans liv. Det blev skratt, det blev sorgsenhet, det blev strövtåg i uppväxten när lägenheten gicks igenom. Saken underlättades inte av att det kändes som att pappa alltjämt satt därborta i sin fåtölj, iklädd sin badrock från Bad-Boys och misstänksamt betraktade allt vi tog oss för. Redo att protestera med emfas om vi närmade oss något han höll kärt. Precis som han gjorde i fjol, då vi gjorde ett första försök att rensa i hans lägenhet, tidigare skildrat här.
Efter en första sortering hade vi klart för oss vad vi ville och kunde behålla. Men efter denna sortering fanns fortfarande många fina möbler och föremål kvar, minnestyngda och känsloskrymmande. Möblerade inte bara i viss ordning i pappas lägenhet, utan också på givna platser i mitt eget minne från barndom och uppväxt. Sådant gör man sig inte av med lättvindigt.
Vi beslutade oss för att låta en auktionsbyrå titta på pappas bohag. Jag såg framför mig hur kära och nostalgiska föremål skulle få ny glans och nytt liv i nya miljöer. Kanske även inbringa välkommet klirr i skral kassa som bonus? Jag tänkte mig en auktionist med kännarögon, gnuggandes händerna i illa dold förtjusning, tungan kvickt spelande över girighetens torra läppar inför det gedigna möblemanget. Snabba handskakningar för att säkra åtråvärda klenoder. Scenariot skulle dock visa sig bli något annorlunda.
Fredrik som mötte upp auktionisten beskrev efteråt ett helt annat händelseförlopp. Ett engagemang på gränsen till lojt, ett artigt ointresse samt en retsamt avmätt korrekthet präglade besöket och bedömningarna. Den sakkunnige stack hål på mina illusioner om pappas möbler, en efter en. Som nål använde han fraser i stil med:
-Vitrinskåpet? Jag skulle säga att det är osäljbart.
-Va sa? Den där? Tyvärr, ingen vill ha allmogemöbler numera.
-Päls? Beklagar. Men damer vill inte gå runt i sådant längre.
-Bänken? Jo, den är fin. Men lite för nött är jag rädd.
-Chiffonjén? Nej jösses, det finns hur många som helst där ute.
-Skrivbordet? Hm..jag skulle säga att 80-talsbordet med glasskiva där borta är mer värt. Va? Nej, jag vill inte ha det heller.
Auktionisten gick runt och petade, plockade med sig några silverbestick här, någon spegel där, några tavlor efter viss tvekan. De kopparföremål som fanns fick följa med, efter kvickt ekonomiskt överslag i auktionistens väloljade bedömarsinne. Samt en byrå som hämtats från Styrsö efter morfar. Jag höll på att storkna av indignation när Fredrik efteråt redogjorde för besökets utfall. Hade vi fått besök av en okunnig skojare? En auktionsvärldens motsvarighet till bilbranschens oseriösa däcksparkare? Jag såg ingen annan förklaring.
Scenariot kom sedan att upprepa sig gällande pappas böcker, ”biblioteket” som han kallade sin boksamling. Hans stolthet och glädje, uppbyggt under ett helt liv. Vi tog dit en antikvarie och åter hoppades jag på en hänförd, erfaren bedömare, en inbiten bokmal som lycksaligt skulle kasta sig över samlingen av litterära skatter.
Fredrik försökte värma upp mannen med ett smakprov på vad som väntade
-Det finns en fin samling av P.G Wodehouse
-Mmm..Jo, Wodehouse är ju alltid läsvärd.
Mannens ljumma respons gav mig onda aningar, vilka kom att besannas. När han var klar låg endast en nätt liten trave av utvalda böcker upplagda på det (möjligen värdefulla) 80-talsbordet med glasskiva. Antikvarien måste sett min förskräckta och misstrogna min, för han log urskuldande och sa ”här finns många fina böcker. Men jag kan inte ta fler”. Sedan nedstämt och mer till sig själv, ”Ingen läser böcker längre, folk lyssnar”. Ett sant konstaterande, jag själv en av syndarna, en lyssnare, inte läsare.
Med fasa såg jag framför mig hur jag nu skulle tvingas slänga pappas hela bibliotek i en pappersåtervinning på soptippen. Ett enormt svek. Endast att kasta böckerna på ett nazistiskt bokbål hade varit värre i pappas ögon. Men vi slapp denna skam, vi hittade en second hand som gärna tog emot. Biblioteket skulle få leva vidare, om än skingrat till olika hem. En vacker tanke, pappas bibliotek skänker glädjen vidare, åt många istället för en.
Åter till besöket med auktionisten. Fredrik pekade till sist, möjligen desperat, på Farfarsklockan, den ståtliga pjäs till väggur pappa ärvt efter farfar. Då hände tydligen något. För en kort sekund rämnade den nonchalanta kännarminen och det glimmade lystet i den granskande blicken. Men strax ordnades åter anletsdragen till den sakkunniges neutrala uppsyn och återhållna intresse. Jo, klockan kunde han ta med också. Tror jag det.
Efteråt kunde jag inte sluta tänka på Farfarsklockan. Vad den betytt för pappa, för oss. Jag började minnas.
Pappa ärvde klockan 1984 när farfar dog. Han satte upp den i vardagsrummet under högtidliga former, berättade med inlevelse en kuslig anekdot om att klockan slagit felfritt i många, långa år. Men när farfar dog stannade den, på det exakta klockslaget farfar somnade in. En historia som gjorde intryck på en 9-åring.
Klockan hade ingen vacker klang när den slog, mer ett ”DÅNK”, som när man slår ihop två kastrullock. Dånk varje hel och halvtimme. Dessutom började det rassla tämligen högt varje gång klockan skulle slå, när urverk och kugghjul började mala och snurra. Ett mekaniskt varsel om att strax skulle ett ”DÅNK” ta ännu en liten tugga av levnadstiden.
Efter ett tag började vägguret leva sitt eget liv. När den skulle slå halv, kunde det bli fem slag istället för ett. När den skulle slå 7 kunde det bli 20 ”DÅNK”. Ibland föll den i sken och slutade aldrig slå. Som om uret ville påskynda den tid vi alla fått oss till livs, korta ner sitt eget vaktskift över tidens gång. Mamma tappade strax humöret, ropade ”få tyst på eländet innan jag kastar ut den.” Pappas som försökte hålla tillbaka skrattet för att inte skvätta bensin på mamma-ilskans brasa när han hastade dit för att avbryta dånkandet och rädda uret från omild behandling. Ibland stod han framför klockan och inväntade att den skulle börja dånka, redo att stoppa uret från att väcka vrede.
Dessutom klipptes dånket av när den skenade, ett strypt dön, en kvävd dissonans. Som om den trots allt ville hålla tillbaka sig själv och sitt störande oväsen.
Hur som helst insåg vi barn att när urverket började rassla vankades drama och underhållning. ”DÅNK”, gärna utan slut, ackompanjerat av mammas arga skrik någonstans i huset. Pappas nervösa småskrattande när han försökte tygla uret med eget liv.
Till slut gick det inte längre. Klockan tystades, för gott. Pendeln stillad. Men uret förlorade aldrig sin uppburna plats på väggen och det följde pappa genom livet, genom varje flytt till ny bostad. I 40 år högt placerad på strategiska väggar, iögonfallande, vakande över livets gång och skeenden, över vardag och fest, glädje och sorg.
Det finns en tänkvärd krönika om ett dödsbo och en vacker kristallkrona. Krönikören funderar över kristallkronan, ser den som dödsboets hjärta och tänker på allt som utspelats under den. Jular, födelsedagar, studentmottagningar, skratt och tårar. Jag började tänka att Farfarsklockan var vår kristallkrona. Den som sett all den glädje och all den stora sorg som min familj genomlevt, alla toppar, alla djupa dalar. Allt under Farfarsklockan. Det gav mig ingen ro, jag ville ha tillbaka uret. Rädda klockan.
Så jag ringde auktionsbyrån och tjatade till mig klockan igen. Så att själen kunde få ro. Därmed fick vi aldrig veta dess ekonomiska värde, en prislapp som aldrig blev fastställd. Men nu är den min och planen är att åter väcka liv i den gamla rariteten. Fredrik var klentrogen då jag berättade om mitt återerövrande, hävdade att det var ”nostalgin som spökar med dig”. Alls inte. Uret ska åter få trona uppburet på lämplig vägg, allseende och övervakande. Dess DÅNK åter kungöra tidens gång och minna om alltings förgänglighet. Med lite tur kommer den ibland börja skena och reta gallfeber på nya medlemmar i släkten Adolphson.
Epilog:
Inte ens Ta till vara, som annars gladeligen tar emot all sköns bråte, ville ha vitrinskåpet. Kanske var den stackas auktionisten inte en okunnig däcksparkare ändå?
Farfarsklockan är av märket Junghans från sent 1800-tal. Vid kontroll efteråt såg jag att denna typ av Junghans inbringat mellan 100-500kr på olika auktioner. Därmed är dess prislapp inte längre av den dolda guldklimpens karaktär. Kanske var den stackars auktionisten inte en girig profitör ändå? Kanske var han istället en kunnig yrkesman?
Kanske det är jag som måste sluta anta saker och sluta fara ut om ditt och datt?
Jag ber härmed auktionisten om tillgift.
In Viktor Veritas 