Luras

I västra Dalarna ligger det lilla samhället Grangärde. Strax västerut finns byn Västansjö. Där ligger gården ”Luras” som har ägts av en familj, Olaussons, sedan tidigt 60-tal. Namnet Luras kommer sig av att gården tidigare var bostad åt eldvakten, emedan gården ligger högt belägen. Om elden kom lös nere i byn kunde vakten blåsa en stöt i sin vaktlur. Lur-torp. Luras. 
Ungefär lika länge som de ägt gården har Olausson varit nära vänner till mina föräldrar och vår familj. Genom hela min barndom in i vuxen ålder har detta varit en viktig plats för mig. I barndomen var det svamp och bärplockning varje höst, och på vårarna letade vi murklor, ”Bajssvampen” som mina döttrar kallar den på grund av dess utseende. Som pojk ansågs jag ha ”svampögon” och som jag minns det var jag en mirakelgosse, som likt en fjärrskådare kunde hitta svamp på omöjliga platser. Min syster Helena menade att det hela mer var en chimär, hittepå, skapat av mamma för att få mig intresserad av något annat än att leka krig med mig själv. I vuxen ålder urartade ofta svamppromenaderna på Luras i en tävling mellan mig, Helena och pappa, där det gällde att hitta mest svamp av olika sorter. Att komma dragandes efter en runda med korgen full av ”trattisar”, trattkantareller, dög inte. Svampskogens motsvarighet till blodpudding. Helena fann stort nöje i att påpeka att ”mirakelgossens” svampögon numera var halvblinda. I vuxen ålder bildades även sällskapet ”Lingonisterna” av Helena och min fru. Men det sällskapet får vi återkomma till, de kräver sitt eget blogginlägg.
På gården kan man härbärgeras i ”soluppgångens palats”,”Detleffs house”, ”Härbret”, ”laggårn”eller ”Persborg”. Tidigare fanns bara utedass och man hämtade vatten i hinkar från en brunn ute i skogen. Maten tillagades på vedspisen, navet i huvudbyggnaden. Numera är det dock modern standard på gården. Dock är det fortfarande trevligt att besöka utedasset, en plats där jag får sitta ifred för fruns och barnens anspråk på min person. (Kan man inte bara få dricka gin någon endaste gång?). Dasset är även trevligt inrett med gamla gulnade tidningsurklipp från Kungen och Silvias bröllop, Victorias dop samt reportage från ett julbrödsbak med de kungliga telningarna krypandes runt i mjöl. Jag ser det som trevligt kungligt sällskap då jag förrättar mitt tarv. Utöver detta är där smakfull reklam om Grängesbergs folköl, en karta över Åland, samt en inglasad cigarett med ett plån och tändsticka med texten ”I händelse av nödfall, krossa glaset”.
Mobiltäckningen på gården är dålig vilket gläder mig, då det gör att ipadarna förvandlas till ointressanta, döda ting för barnen. Dessvärre slår detta även hårt mot mig och min telefon, vilket gör att min fru älskar Luras extra mycket. Istället är man hänvisad till forna tiders förnöjelser. Spela badminton tills dess att man slår upp bollen i den intilliggande höga granen. Numera måste denna gran vara likt en julgran, fast klädd med badmintonbollar istället för kulor. Spela fotboll, vilket fått en renässans hos mig igen, då jag nu kan skjuta hårt, fälla mina döttrar och i kraft av ålder och styrka vinna matcher på nytt. Bäst blir det då pappa vill vara med, det är numera lätt att runda den 81-årige gentlemannen. På kvällarna kan man damma av ett gammalt Trivial Pursuit, samma spel och utgåva med vilket min far under barndomen skördade triumfer i grenarna litteratur, högljuddhet och dryghet. Eftersom jag själv har vissa av dessa drag, så borde det numera vara jag som får skörda triumfer. Men frågorna från tidigt 80-tal är nästan obegripliga. Till min irritation sitter min åldrade far och fortsätter defilera fram till seger i dessa grenar. Normalt sett mina paradgrenar. Jag må numera runda honom på fotbollsplanen. Men på ”kunskapens arena”, som han kallat spelplanen till Trivial Pursuit, ” där har du en bit kvar, grabben”.
Karin och Olle som äger gården har alltid tagit emot mig med öppna armar. När jag var barn såg de efter mig lite extra, de säger själva att de ömmade speciellt för det ibland lite bortglömda mellanbarnet. Jag följde ofta ensam med dom ut till Luras, då övriga i min familj gjorde annat. Detta har fortsatt in i vuxen ålder, jag är nog där 4-5 gånger om året. Bland annat har jag firat varje nyår där sedan 2007, då jag inte jobbat. Jag är alltid välkommen, jag kan inte minnas en enda gång de sagt nej då jag frågat om vi kan komma och hälsa på.

Grangärdebygden är även hemvisten för Dan Anderssonveckan, som går av stapeln varje år i månadsskiftet juli/augusti. Dan Andersson, dalapoeten, behöver väl ingen närmare presentation? Nåväl, här kan man få en snabb introduktion: https://sv.wikipedia.org/wiki/Dan_Andersson
Under veckan spelas musik, läses dikter, nya begåvade skalder uppmärksammas och en del etablerade artister ger guldkant åt arrangemanget. I år är Arja Saijonmaa och Jack Vreeswijk extra dragplåster, bara en sådan sak. Ett besök i Skattlösberg, där Dan Andersson föddes, samt vid Luossastugan med stationära sjungande guider är ett måste. Där finns mycket trevligt att ta del av, här är årets program för den intresserade. http://www.ludvika.se/download/18.a563c614d010fc870441/1432122059916/DAN+ANDERSSON_PROGRAM+2015_web.pdf
Nu åker vi till Luras och Grangärde igen. Förutom att ta del av veckans program måste jag tydligen ut i svampskogen. Facebooksflödet gör gällande att skogens guld redan är här: Kantarellen! Tiden för svamptoast i motljus är här. Nu måste man ut och hitta några, annars är man inte med i gemenskapen. Jag måste börja öva på några passande fraser till bilderna redan nu.
”Middagen fixad”. ”Mums”. ”Det här ska bli gott” ”Puh, korgen bra tung nu”.
Badbilder anyone..?
Lurastorpet”
 ”Härbret
Så här lät det vid Knallis Mila under Dan Anderssonveckan 2014

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s