Oppa Falene

”Oppa Falene” är det tidiga namnet på staden Falun. Långt innan staden fått sina stadsprivilegier av drottning Kristina. Det är min hemstad. Där levde jag de första 30 åren av mitt liv, minus tiden för Polishögskolan. Där har jag fortfarande min far och min bror, samt många vänner.

Staden har alltid varit mig kär, även om det ibland präglats av hatkärlek. Min bror sa någon gång att ”det är coolt att komma från Dalarna, men det är inte coolt att bo där”. Så har jag ofta känt. Då vi i livet befann oss på annan ort så återvände jag och Helena ofta till staden för att fira jul, även om det nu var ett tag sedan sist vi julade i Falun. Jag brukade roa mig med att på någon promenad i staden under julhelgen med min far, stanna till på någon höjd och hålla ”Jultal till Falun”. Det brukade alltid börja med en lång utläggning om stadens stolta historia, om gruvdrift och bergsmän. För att sedan mynna ut i att ”Gamla mormor” (så kallades gruvan under storhetstiden) nu är en åldrad kvinna, som långsamt är på väg till sista vilan, redo att dö. Med utflyttning, nedlagda verksamheter, rivna hus som symptom. Min far, en väldigt lokalpatriotisk man, invänder högt varje jultal, ”Nähä. Det stämmer inte. Där har man öppnat nytt. Stan blomstrar. Skid VM. Vi har plus i statistiken, Borlänge däremot”…och så vidare…

Ovanstående skildrar den typiska känslan: Väl hemma skrattar jag rått och gör mig lustig över lokaltidningens skildringar över livet i den lilla staden. Men sedan på plats i ”runkhålet”, som en nära vän kallar huvudstaden, så är jag snabbt uppe på barrikaden när det gäller att dra en lans för hemstaden eller Dalarna. Förutom nostalgins minnen från förr och trygghetskänslan staden alltid gett mig är det något annat. Som jag inte kan sätta fingret på. Kanske är det min frus enkla konstaterande, ”det är en mysig känsla i Falun”. Kanske är det den historiska och unika miljön med den gamla bebyggelsen i stadens äldre delar. Eller kanske närheten till allt, livet som småbarnsförälder ter sig som en dröm, med tillgång till det mesta. I Huddinge kan man inte ens boka plats till en simskola utan ett krångligt kösystem som utmanar tålamod, psykisk hälsa, hjärtrytm och blodkärls hållbarhet.

Fast jag tror det bottnar i nostalgin. En del hävdar att jag är väldigt nostalgiskt lagd, min bror har sagt att jag är ”förälskad i min egen barndom”. Det tar jag som en komplimang, det finns allt för många där ute som ogillar eller rent av hatar sin barndom. När jag är hemma på besök i Falun så är i stort sett varje plats förknippat med minnen, framförallt stadens centrala delar och då främst stadsdelen Elsborg.  Jag brukar ofta köra förbi platserna jag bott på i staden, stanna bilen och längtansfullt stirra in mot köksfönstren eller vardagsrummet. Min fru suckar irriterat i passagerarsätet att jag framstår som en sjuk stalker, men det avhjälper inte.

-Titta, är det samma kylskåp vi hade när vi växte upp tro?

-Hur fan ska jag veta det?!?

Att besöka Hästparken på Elsborg är alltid förknippat med en flodvåg av minnen av barndomen. Jag kan nästan höra ljudet när fotbollen träffar den lösa plankan i träplanket (som sedan länge är borta), det som skulle skydda husen brevid fotbollsplanen, men som oftast misslyckades med sitt beskydd. Brunnen där Pop-up klubben höll möten. Mötena gick ut på att vi köpte Pop up, åt upp dom, stoppade förpackningen i brunnen. Jag förväntar mig nästan att se massa tomma Pop up förpackningar där nere i brunnen. Men det gör jag aldrig.

Slagghögarna bakom Västra skolan där vi drack folköl och tjuvrökte. Den gigantiska skateboardrampen på skolgården där halva skolan hetsade en stackare att genomföra ett ödesdigert åk, på förhand dömt att misslyckas. Och hur vi sedan snabbt smet från platsen och lärarnas skäll när vi alla insåg att detta gått precis så illa som vi hoppats.

Den öde platsen i slutet av Hyttgatan där jag och några kompisar hittade några kastade porrtidningar. Och hur vi sedan likt trånsjuka älskare återvände flera gånger i hopp om att hitta fler. Men det gjorde vi aldrig.

Södra skolan, med den unkna lukten i gamla skolbygganden, som följaktligen snart dömdes ut för sin otjänliga miljö. Den intilliggande sjön Tisken, hur många hundra varv gympa och tipspromenader har vi inte rundat denna sjö. Vilken glädje måste inte denna sjö varit för lärarna? Jag kan förställa mig dialogen:

-Vad ska de få göra på naturkunskapen?

-Skicka ut dom runt Tisken!

-Igen??

-Ja, jag ligger efter med rättningen. Be dom plocka tre olika blommor som de skall visa upp.

-Där växer ju inga blommor, sjön är ju genomsur.

-Exakt, det ger oss extra tid för rättningen.

(Jadå, min fru, lärarinnan, har avslöjat lärarskråets hemliga taktik)

Kristine kyrka, vars mäktiga siluett kan ses från nästan hela staden, där jag upplevt varje jul, varje skolavslutning hela min uppväxt. Men även gråtit mig igenom både min mammas och min lillasysters begravningar.

Alla idrottshallar, minnen av framgång och fiaskon. Alla lokaler för ungdomsdiscon, minnen av blyghet och ännu fler fiaskon. Jag inser när jag skriver detta att staden skulle kunna utgöra grunden för denna blogg, jag skulle kunna skriva ett eget inlägg för många av platserna. Det får vi återkomma till.

Varje gång jag är i Falun känner jag att hit kommer jag återvända någon gång. Ibland känns det nära förestående, andra gånger långt borta. Men hur jag än vrider mig, vart jag än vänder mig, så blir det till Falun igen.

Men inte ännu. Inte nu. För nu stundar ett annat äventyr, en annan plats, ett annat boende. Om detta må jag berätta. Nästa gång.

Falun en sommarkväll från andra sidan Tisken.

 Falun sett från ”Gamla Mormor”, Gruvan, iklädd kärv vinterskrud.

 Kårebocken. Kanske den bock som faktiskt upptäckte Oppa Falene, sedermera Falun..

Annons