Gestapodräng

Jag frångår i detta inlägg tillfälligt min tänkta målsättning att inte skriva om polisjobbet på denna blogg. Beklagar.

”Gestapodräng” är ett tillmäle som roar mig. Det och varianter på ordet brukar ibland yttras av någon som inte är helt nöjd med polisen i samband med något ingripande. Gärna i samband med bevakning av någon händelse kopplad till något politiskt, typ torgmöte med SD. Avsikten med tillmälet är förstås att såra och utmåla oss som fascismens lydiga redskap. Men det blir mest löjligt. Eftersom jag anser det som okunnigt, substanslöst och vittnar om avsaknad av känsla för proportioner.

För ett år sedan vid den här tiden var vi uppe i en intensiv valrörelse. Dårarna i det numera upplösta partiet ”Svenskarnas parti” var ute på en lika onödig som provocerande Sverigeturné, där de mötte massivt motstånd och fick massivt mediautrymme. Att dessa clowner sedan inte förmådde omsätta all mediatid till att stärka sin position, utan istället gick under, ser jag som ett rättvist utfall.

Det massiva motståndet ville dock stoppa naziclownerna med tvång och våld, vilket inte är förenligt med demonstrationsrätten i grundlagen. Polisens uppgift blev att tillse att demonstrationsrätten kunde fredas, vilket i detta fallet blev lika med att ”skydda nazisterna”. Några tuffa sammandrabbningar blev det, först i Malmö, i Limhamn, veckan efter i Kungsträgården. Jag slapp båda. Efter Limhamn riktades mycket kritik från olika håll mot polisen, då man ansåg att polisen varit för hårdhänta och våldsamma, bland annat blev några personer omkullridna av polishästar.

Expressen bad mig skriva en debattartikel om polisens jobb vid demonstrationer. Det gjorde jag. Den följer nedan:

(Expressen valde sedan att inte trycka den, någon bättre text hittades antagligen. Men i min blogg duger den)

”Jag var inte på plats i Malmö, det bör sägas direkt. Jag har ingen kännedom om hur poliser och demonstranter upplevde det på plats, vilka polisiära beslut som fattades och vad de baserades på. Jag saknar helhetsbild.
Med förvåning och oro följde jag nyhetsflödet från Malmö, bilderna var obehagliga och skakande. Skadade människor som låg på gatan. Vittnesmålen från demonstranter jobbiga att ta del av. I de sociala medierna såg jag polisernas beskrivning om hur trängda de känt sig, hur kaotiskt det var. I telefon berättade de rutinerade poliser vi skickat ner från Stockholm om hur detta var ”det värsta de upplevt” och att de varit oerhört trängda. Ingen polis verkar dock ha skadats, det är bra. Det som inte är bra är att demonstranter skadats, det finns nog ingen polis som nöjd med en insats där människor skadats. Nu stundar tid för utvärdering, rannsakan och utredning. Det är bra. Det är nödvändigt. Låt oss heller inte föregå dessa.

Jag var inte på plats i Malmö. Men jag vet hur det är att jobba vid situationer likt dessa. Vid demonstrationer och idrottsevenemang som går över styr och blir kaosartade. Där det smäller i hjälmen av stenar och flaskor. Där kallskotten smäller bredvid dig, rök från bengaler, den förhatliga gröna lasern som skjuts mot ögonen och kan göra dig blind. Skrik från alla håll, demonstranter, fredliga såsom fientliga, kollegor som skriker på hjälp och förstärkning. Bakom min hjälm och flamsäkra huva skall jag kommunicera. De framför mig har svart huva, maskering och solglasögon. De vill inte lyssna. I dessa lägen ställs vår professionalism på sin spets. Här skall vi behålla lugn, här skall vi gripa den som begår brott, eller skingra de som stör. Här måste vi inte sällan använda våld för att kunna genomföra uppgiften. Men inte den oskyldige, inte den som bara vill protestera eller titta på matchen. Att selektera och skilja ut bland människor här är oerhört viktigt. Det händer tyvärr då och då att oskyldiga drabbas och kommer i kläm vid dessa situationer. Det är aldrig bra, alltid ett nederlag. Ständigt försöker vi utveckla oss, förbättra oss, för att minimera att så sker.

På sina håll, i media och sociala medier, sprids en bild av att så här jobbar polisen. Att vi regelmässigt kör in i folkmassor. Att vi slår först. Att vi slår urskillningslöst. Jag blir besviken och upprörd på sådana beskrivningar. Finner dem djupt felaktiga. Men inser att man inte kan ta ifrån någon hur denne uppfattat eller tolkat en situation. Ta ifrån någons bild av något.

Jag kan däremot förmedla min bild, polisen bild av hur vi jobbar mot demonstrationer och idrottsevenemang. Polisen söker aldrig någonsin våldet. Vår målsättning är alltid att undvika bråk och oroligheter. Vi har utmärkta Dialogpoliser som jobbar med arrangörer för demonstrationer. Vi erbjuder platser och väg för demonstrationståg med syfte att undvika bråk, men där alla ska kunna föra fram sitt budskap. Vi anvisar väg, vi kommunicerar, vi manar till lugn eller till sist anbefaller att man skall skingra sig från en plats. Vi ger alla möjligheter och chanser till att bråk skall undvikas. I de allra flesta fallen går detta utmärkt. Folk förstår, folk lyssnar. De håller inte med oss men de följer våra anvisningar. De får föra fram sitt budskap även om det inte blev exakt enligt deras tänkta plan.

Men så har vi de tillfällena där ingen dialog går att skapa. Där individer och grupper vägrar lyssna på vad vi säger till dem, utan istället försöker hindra vårt arbete. Genom fysiskt angrepp mot polisen eller genom passivt motstånd som att sitta eller ligga på en plats man inte får. Då ska och då måste vi agera. Det är vårt jobb, vår skyldighet. Det är vid dessa tillfällen det kan uppstå tumult och kaos där människor skadas. Poliser såsom demonstranter.

Jag är stolt över vårt demokratiska system, jag sätter en ära i att få upprätthålla de grundlagsskyddade fri och rättigheterna. Jag ser dem som unika i förhållande till en orolig omvärld. Priset är dock högt, det kan kosta våld, kaos och oro.

Frågan som väcks hos många och som kommer diskuteras i media, bland våra politiker och bland medborgarna är given.

Är priset för högt?

Det är inget jag ska svara på. Jag kommer arbeta vidare enligt vad man kommer fram till, fortsätta upprätthålla vårt demokratiska system. Som alltid.

Viktor Adolphson, Yttre befäl

Citypolisen, Stockholm



Håll linjen, den tunna blåa linjen.



Dialog är ett konststycke.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s