Ö-bo

Vi har blivit ö-bor. Till att börja med i ett till två år. Sedan får vi se om om ön tagit mig till sitt hjärta, eller förkastat mig likt renset efter fisk. Idén är Ulricas som tyckte att nu var det läge att pröva hur det är att på allvar vara öbor. Inte bara sommargäster på semester. Tanken är att hyra ut radhuset i Stockolm under föräldraledigheten. Själv får jag pendla till jobbet på Södermalmspolisen. En liten fördel man har som treskiftare med periodplanerad arbetstid, man kan påverka den något.

Platsen är Styrsö i Göteborgs södra skärgård. ”Älvaskären” som dessa öar kallades av fiskare under Vikingatiden. Den mest kända ön torde vara Brännö, som genom Lasse Dahlqvists berömda brygga blivit synonymt med västkusten, där glada tjommar seglar med kepsen på svaj och knör saj in genom trånga dörrar. Men i Södra skärgården finns många andra pärlor. Vrångö, med sina fina badplatser är ett exempel. På Styrsö råder en populär uppfattning att namnet ”Vrångö” stammar från när engelsktalande sjömän på väg in mot Styrsö västerifrån, alltid först kom att sikta Vrångö, varvid de ilsket utropat ”Damn it! Wrong island”.  Tyvärr lär det vara en skröna.

Styrsö är huvudön, ”residensön” som jag kallar den. Störst, med en historia av societet och välmående sommargäster. Likheten med Falun är slående. Grannön, Donsö, den bittra lillebrodern. Egentligen mer livfull, med levande handel och industri. Men med konstig dialekt och ett besvärande lillebrorskomplex. Likheten med Borlänge är slående. Så nog borde jag trivas?

Släkten på mormor Astrids sida har levt på ön sedan mitten av 1700-talet, förmodligen längre. Men det finns gränser för hur mycket man orkar släktforska för ett litet blogginlägg. Jag vill dock gärna föreställa mig en rad av tuffa, hårda män, som genom decennierna slitit på fartyg med havet som levebröd och livet som insats (eller så var de öns latmaskar som aldrig fick något vettigt gjort, flikar min ömma hustru in).

Vi kan dock fokusera på och ta avstamp ifrån Selma Mathiason. Hon var ett av nio barn till Kustroddare Samuel Mathiasson på Styrsö. Kustroddare var en tulltjänsteman, (se där, släkten följa släktens gång), dock främst såsom besättningsman och av ”underordnad karaktär” på kustbevakningsfartygen (se där, släkten följa släktens gång, igen).

Selma växte upp på Styrsö och kom att gifta sig med Viktor Johansson, vilken jag är döpt efter. Viktor var dock från den Norra skärgården, vilken blivit mer känd genom ön Hönö. Ön, där man bakar brödet Hönökakan. Samt även ön Öckörö, där en loge vilken det hördes dragspel och bas ifrån, gjort ön rikskänd.

Viktor och Selma byggde sig ett hus och en gård som snabbt kom att kallas ”Viktorsgården” bland övriga öbor. Gården blev känd för frikostighet och gästabud. Viktorsgården finns ännu kvar i släktens ägo och är fortfarande känd för frikostighet och gästabud (tack familjen Öberg för alla fina stunder, hoppas det blir många fler).

Selma och Viktor fick sedan fyra barn, varav dottern Astrid var min mormor. Hon gifte sig med Ivar Isacsson från Gullholmen i Bohuslän. De byggde sig ett hus i viken Halsvik här på Styrsö. Det hus jag och mina fyra damer nu bebor. Om Ivar och Astrid finns mycket att berätta. Det får vi återkomma till.

Hur kommer då jag passa in som öbo, måntro? Dalkarlen. Masen. En av grannarna brukar alltid hälsa på mig med orden ”Hallå Stockholmar’n”. Han kunde lika gärna gett mig en lavett. Det tog ett tag innan jag ens fattade att det var mig han hälsade på. Efter den första känslan av skam skrattar jag alltid nervöst tillbaka, då jag vet vad man anser om Stockholmare i den här delen av världen. En gång på färjan ut till ön gjorde jag misstaget att vissla på ”Stockholm i mitt hjärta”. Tills dess att en tant vände sig om och sa ”Du grabben! Fel låt här nere”. Ursäkten att jag inte kunde introt till ”Lotta på Liseberg” valde jag bort, då jag hade känslan att detta inte förbättrat min situation.

På Konsum borde jag vara populär, en stabil kund. I alla fall vad gäller varorna från Systembolaget som de är ombud för. ”Adolphson i Halsvik var det ja” som de brukar hälsa då jag ringer in mina beställningar. Men i övrigt? Hur långt kan jag bygga ett renommé på att vara Ivar och Astrid Isacssons barnbarn? Bland öns äldre, visst. De minns nog horderna med lintottar i Nedre Hövik förr om åren. Men det är är inte många kvar ur den generationen, de flesta har tagit ner seglen.

Ett steg kunde vara att bli aktiv i föreningar. Sagt och gjort, jag klev fram och visade framfötterna vid årsmötet föreningen ”Halsvikarna”. Föreningen har funnits i nära 50 år med det goda syftet att skapa samkväm och samförstånd mellan vikens fastboende och sommargäster. Då ska man veta att sommargäster en gång i tiden var lika populära som nykterister på en Finlandsfärja. Dessvärre visade det sig att föreningen ”Halsvikarna” nu överväger nedläggning, eftersom alla ursprungliga medlemmar redan flyttat ut till ön permanent, och ingen brygga mellan öbor och sommargäster längre behöver byggas. Återstår att se om mitt inträde i styrelsen kommer påskynda nedläggning eller ge inspiration och kraft till nystart (min fru behöver inte svara på denna fråga).

Fast egentligen borde jag sikta högre, mot verklig makt. ”Bryggföreningen” består av ett gäng kärva, händiga och noga utvalda män. De ansvarar för navet i viken, den navelsträng i trä som ger viken liv och rörelse: Stora bryggan. De fördelar åtråvärda båtplatser, de reparerar och lagar bryggan efter hårda stormar. Men kanske viktigast av allt, de sätter i, tar upp, underhåller och bestämmer över de så viktiga badstegarna. Utan dessa stegar finns ingen glädje mer. Ett viktigt kriterium för medlemskap och inflytande i ”Bryggföreningen” är dock händighet. Man måste kunna hantera borr, såg och hammare. Och häri ligger problemet. Jag är, milt utryckt, en väldigt ohändig man. Jag borde egentligen inte äga ett hus, med allt vad det innebär. En apa är troligen mer händig än vad jag är. Den enklaste IKEA-möbel blir för mig ett nära på oövervinnerligt problem. Alltid hamnar någon sketen skruv fel.

Min granne Thomas uppmanade mig att följa hans metod, nämligen att ta en hammare nästa gång Bryggföreningen snickrar på bryggan och gå ner och hugga i. Men så roligt ska vi inte ha, troligen skulle jag, om inte förr, avslöjas när jag lyckas spika fast min hand i bryggan, eller någon motsvarande malör.

Från några på ön har det framförts önskemål att jag nu borde axla rollen som öns polis. Något man verkar anse behövas, då många av de mopedburna på ön uppskattar fri fart och ogillar hjälmar. ”Detta kan ju du styra upp nu” har man sagt mig…

Herregud. Vilken massaker det skulle bli på det lilla anseende jag kanske har någonstans. ”Där går snutajävuln”…Nä tack. Man skiter inte där man äter.

Det blir i alla fall spännande detta. Under lämning vid skola och dagis har jag mött förbryllade blickar från andra föräldrar, som verkar säga ”är inte han den där sommargästen som alltid sitter på sin vräkiga veranda, dricker sprit, röker cigarr och glor på förbipasserande? Vad gör han här nu? Är han en av oss? Är han vän eller fiende?”

Vi får se. Fiskrens.. eller bli del av öns hjärta.

 Älvaskären.

 En cigarr, en drink, en vräkig veranda.

 Bryggföreningen. Händiga män sätter stegar i sjön.

 Halsvik. Vår plats på jorden.