Lingonisterna

Det drar ihop sig till att åka till Grangärde och gården Luras igen. Denna gång för Lingonisthelg, den 10:e i ordningen. Det vi gör är att samlas för lingon och svampplockning. För att fylla på förråden inför ”den fattiga skördens höst”. ”Lingonisterna” är ett damsällskap som skapades av min fru Ulrica och min syster Helena. Troligen var det en reaktion mot ”gubbiga ordnar”, då både jag, min far och Luras ägare Olle är ordensmän. Damerna tyckte förmodligen att det blev för mycket högtravande brödraskålar, gaggigt prat om ritualer och plattityder om fördjupad personlighet var gång vi träffades. Så de bildade Lingonisterna.

I Lingonisterna får bara kvinnor vara med. De enda kriterierna är att du är kvinna, gillar att plocka lingon, dricka vin och äta svamptoast. Medlemmarna är en exklusiv skara: Värdinnan Karin, hennes dotter Kerstin, min fru Ulrica, Marie. Liv och Line. Avlidna medlemmar, eller ”systrar”, är Helena och Ulricas mamma Else. Kanske väntas nya medlemmar väljas in nu i höst. Maries mamma Sonja. Samt ”Den tredje flickan”, numera under namnet Lykke. Mot denna ordning har jag anfört invändningar, främst mot att värdinnan Karin redan är ordensmänniska i ett sällskap av den typ som av Lingonisterna avfärdas såsom tillgjort och uppstyltat. Därmed sitter hon på dubbla stolar. Men dessa invändningar har avfärdats som bittert gnäll från en i sammanhanget oviktig person. Förmodligen en adekvat beskrivning.

Min roll i det hela kan ifrågasättas, att jag ens får närvara. Jag har ibland fått mig till livs att jag kan uppfattas som, kanske inte mansgris, men i alla fall som en osmidig knöl. Därmed borde jag inte ens få åka med till Lingonisternas sammankomster. Men det är lätt att inse att min roll är den nyttiga idioten, den långsamma åsnan som bär på hinkar med bär och svamp, den tröge gårdskarlen som äter i veboden och sköter disken. Gycklaren som underhåller med lyte och läte.

I år blir det förstås extra känslosamt. Första Lingonisthelgen utan Helena. Ännu ett av de små steg som skall tas i sorgevandringen under det första året efter en älskad persons bortgång. Högtider, helger, födelsedagar. Helena älskade Lingonisthelgerna. Inte minst den i fjol som kom att bli hennes sista, men då gav henne kraft och ork att härda ut cellgifternas knäckande helvete.

Det kommer bli tomt! Det blir en helg utan Helenas muntra utrop i lingonskogen. ”Titta, rött överallt! De är lika röda som Anna Gren”, samt hennes nöjda ”i’m on a roll here” då hon kommit in bland särdeles lingonfyllda tuvor. Ingen mer tävling mellan oss i svampskogen, vem som hittade mest, flest? Vem skulle få visa upp Kantareller och Karl-Johan i triumf? Vem skulle få svära irriterat bland trattisar och taggsvamp? Vem skulle få Karin Olausson beröm, vem skulle få hennes tillrättavisningar, ”Nej men snälla vän, det där är vit flugsvamp”

Det blir en tom plats vid eldplatsen där vi brukar sitta efteråt och rensa bär och svamp, med en drink i handen samtidigt som vi tinade upp efter det obligatoriska höstbadet i Dammsjön. ”Säsongens sista bad” sa Helena alltid. I fjol fick hon mer rätt än någon av oss förmådde inse.

Det blir även en tom plats runt det stora matbordet i Lurassalen. Så många skratt som ekat där under åren medan vinet flödat. Så många allvarsamma och viktiga diskussioner vi fastnat i medan timmen blivit sen.

Tomt.

Men det blir även den första helgen för en ny människa. En liten flicka som dock inte kommer uppskatta vare sig lingonsylt eller svamptoast på länge än. Men medlem i Lingonisterna blir hon från födseln. Förhoppningsvis blir hon en värdig lärjunge, redo att lika ihärdigt som sina systrar slita i skogen för familjens levebröd. Nåja, jag kanske överdriver något. Storasystrarna är fortfarande inneffektiva, tappar fokus och pratar mest om annat, ältar nonsens. En irriterande gen det där.

Lillan och modern kanske inte ens kommer med ut i skogen denna gång. Vilket innebär att jag därmed kan röka min cigarr i skogen med den stil och grace en cigarr förtjänar. När min fru är med brukar hon tvinga mig att gå bakom alla andra, samtidigt som hon anklagar mig för att stinka rök och sjasar sedan bort mig som om jag vore en irriterande fluga. Totalt ovärdigt en cigarrentusiast som jag. I mitt tycke borde jag ståta i täten och bolmandes peka ut färdriktningen i skogen, samt anbefalla övriga plockare att uträtta sysslor. Men därmed är vi tillbaka vid syftet med Lingonisterna, en förening och sammankomst som jag högaktar. Så jag accepterar för en gångs skull att min viktiga och underhållande person denna gång får maka på sig och spela andrafiolen.

Jag tänder min cigarr i någon undanskymd vrå i skogen. Blossar, minns, saknar. Och njuter.

Ske alltså!



Jobba på! Ta upp plockaren!



Stil och grace!


Runt elden!


Svamptoast i vardande!

2 reaktioner till “Lingonisterna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s