Jakten på den försvunna skatten 

I dag fyller min ömma hustru 40 år. Min livskamrat, mina barns mor. Vi firar stillsamt med hennes familj ute på ön, har man en diande bäbis hängandes vid sin barm finns inte mycket annat att välja på. Jag kommer även dricka en finare gin till hennes ära. Något som hon dessvärre inte kommer se det storstilade i. Men det blir ändå en fin dag med hennes närmaste.

Men så har vi den lilla detaljen med presenten. Den oroar mig, den stressar mig. Det är inte lätt att hitta en present till Ulrica som hon är nöjd med. Vilket är smärtsamt då hon själv är en utmärkt presentköpare. Men inte jag. Magplasken och nederlagen är många genom åren. Numera när det skall köpas födelsedagspresenter eller julklappar tänker jag alltid på scenen i ”Love Actually” där Emma Thompson öppnar en julklapp från maken Allan Richman, förväntar sig ett guldhalsband men får en CD med Joni Mitchell.

Ett år gav jag en finare kökskniv (ja, jag vet). Andra gånger gav jag kläder. Fel butik, fel märke, fel färg, fel storlek. Ett år frågade jag mina kvinnliga kollegor om råd, de visste minsann exakt: Ett armband från Eva Attling skulle ge mig drottningen och halva kungariket. Jo tjenare. Armbandet ligger fortfarande kvar hemma i påsen. Eftersom jag inte bytt in det ännu enligt hennes direktiv. Ett år gav jag en kaffemaskin i julklapp. Nja, hon ville nog ändå byta den mot en annan modell. Vi gav oss ut i mellandagsrean. Efter timmar i kaoset beslutade hon sig för att ändå behålla den variant hon fått. Men vid det laget hade jag sedan länge slutat fungera och tänka, utan släpade mig runt efter henne likt en walker i ”The Walking dead” med hopp om ett befriande huvudskott från någon, vem som helst.

En jul fick hon en ”Kitchen Aid”. Den var hon i alla fall glad över. Jag tror det var samma jul jag själv satt och tittade ner på en mössa och kalsonger i knät efter klappöppnandet.

En annan gång köpte jag en cykel till henne, den blev hon också väldigt glad över. Dessvärre dödade jag effektivt den lyckan någon vecka senare, då jag fick för mig att cykeln inte behövde spännas fast på bilens cykelställ utan kunde vila fritt på stället. Detta eftersom vi skulle åka ganska kort och jag ändå skulle köra långsamt. När jag körde i 90 på väg in mot Falun hörde jag en duns och kunde sedan i backspegeln se cykeln studsande likt en studsboll över vägbanan på riksvägen. Det blev inte kul att förklara för Ulrica varför jag plötsligt stannade på riksvägen. Cykeln återhämtade sig aldrig.

Några år senare gjorde jag ett nytt försök med en cykel. Även den blev hon glad över. Då bodde vi i Stockholm. Den gången sprack lyckan när hon en dag glömt bort var hon ställde den senast. Vi hittade den aldrig.

Jag kommer, men den envishet som medföljer en äkta dåre, ge henne en cykel igen. Tredje gången gillt. Jag tänker att eftersom vi bor på en ö utan biltrafik så kan vi inte misslyckas denna gång. Dels ser jag det som osannolikt att hon på denna ö skall kunna glömma bort var hon ställde den. Samt skulle jag någongång behöva transportera cykeln blir det via flaket på vår golfbil. (På ön är inga bilar tillåtna, bara golfbilar) Ramlar cykeln av flaket från denna kommer ingen större skada ske. Vår golfbil går under smeknamnet ”Kamelen” på ön, vilket anspelar på dess obetydliga fart och överdriva fjädring. Kort och gott, det svajar rejält när vi kryper fram i den. Troligtvis är det öns långsammaste golfbil, folk cyklar förbi den i uppförsbacke. Så cykeln kommer klara ett evtuellt fall oskadd.

Men som om detta inte vore nog kommer jag även köpa en färgskrivare till henne så att hon kan odla sitt intresse för fotografering.  Av bästa märke och kvalité.  I sådana här avseenden har jag samma motto som parkägare John Hammond i Jurassic Park. ”Spared no exepense”.  Och liksom för John Hammond väntar ett hemskt öde och en stor vrede om jag misslyckas, likt att slitas sönder av en T-Rex.

Vän av ordning kanske nu funderar på om det är så klokt att i förväg i en blogg avslöja för hustrun vad hon skall få i present. Då har ni läst slarvigt. Tro inte annat än att det hela är tämligen välregisserat och planerat. Ulrica har såklart bestämt både cykel och skrivare. Min roll är att betala och hämta dom.

Men utöver detta kommer hon även få en överraskning. Sådant älskar hon. Nyckeln till framgång och garantin för succé i detta ligger i att det inte är jag som håller i överraskningen. Jag är överhuvudtaget inte inkopplad. Det är grannarna på ön som håller i detta. Således finns alla förutsättningar för ett lyckat firande!

Grattis på din dag min fina hustru!

 Jag är tyvärr ingen mästrare på att slå in paket..



Tryggare kan ingen vara, än en cykel på Kamelens flak..

6 reaktioner till “Jakten på den försvunna skatten 

  1. Jag har aldrig riktigt förstått mig på människor som inte kan se bortom presentens exakta detaljbeskaffenhet och se hur givaren tänkt och velat väl. Att gång på gång klaga och vilja byta märke, färg, form eller annat kvalificerar mottagaren till slut på den lista över människor i mitt liv som på sin höjd får ett presentkort om någon present alls. Varför ska man ens anstränga sig liksom? Du förstår säkert iochmed denna kommentar att din hustru inte på något sätt är unik, tyvärr. Men, att jag tycker att de som beter sig så mot den som ger dem en present, är otacksamma och snudd på oförskämda och lika gärna kunde vara utan. Vilken tur för henne att du uppenbarligen inte tycker lika 😉.

    Gilla

      1. Jo, visst förstår jag det. Men, det ligger ju något bakom. Och jag då, som ömmar för den som försökt. I det här fallet, dig 😄.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s