Shopen

Restaurang Shopen, eller Restaurang Lilla Gourmet som den egentligen hette, var en nattklubb i centrala Falun, vid Stora torget. Alla falubor som hade krogåldern inne under främst 80- och 90-talet är bekanta med denna ”restaurang”. Egentligen är namnet missvisande på alla sätt. Det var ganska lite ”restaurang” över stället, inte heller var där mycket som kunde förknippas med att vara något slags gourmet. Däremot är smeknamnet, Shopen, passande på många sätt. Där köptes alkohol, främst stora stark. En ölshop. Elaka tungor skulle kanske även påstå att där rådde köttets marknad. En köttshop. Jag önskar att jag kunnat spåra det verkliga ursprunget till namnet ”Shopen”, men det har jag inte lyckats med.

För många unga falubor, mig själv inräknad, var Shopen det första mötet med kroglivet. Och vilket möte sedan. Ett besök på Shopen var en rejäl inspark i kroglivet, en nollning för oerfarna ungdomar som likt Bambi på is vacklade in genom nålsögat, dörrinsläppet, för första gången. Nåja. Vakterna på Shopen var under mina arla krogår oberäkneliga. Ena dagen kunde de stirra surt på dig bara du närmade dig som 17-åring, varvid den givna och indiskreta ”har du legg? Inte? kliv ur kön!!!-frågan förpassade dig snubblandes, rödkindad och folkölsfull, bort mot Vattugränd och falugrillen. Där väntade sedan den obligatoriska påföljande stunden av ”Strips med halv räk”, flipperspel, begrundandet av nederlaget och förhoppningen om bättre lycka nästa helg. När du nästa helg försökte ta dig in kunde vakterna lika gärna glatt vika förbi dig och hälsa ingenkännande som om du vore en stammis på ingång.

Mitt första besök på Shopen skedde via lots. En lagkamrat i Vattenpololaget, vi kan kalla honom ”Jansson”, var några år äldre än jag. Vid den tiden var Jansson en man som tålde många öl, men inga dumheter. Han lade sällan fingrarna emellan och han ”kunde ta för sig” som det heter. ”Jävlas inte med Jansson” kort och gott. Sommaren 1993 var jag 17 år och ofta folkölsfull. In på krogen hade jag ännu inte lyckats ta mig, det hade blivit mången strips med halv räk och skamset röda kinder. Men så en natt när jag vilset snubblade runt på stan mötte jag Jansson. Han skulle in på Shopen och nu jävlar skulle jag med. Jansson greppade min nacke och ledde mig omilt men distinkt in på Shopen. Vakterna sneglade surt och misstänksamt mot mig, men Janssons bestämda uppsyn gjorde att de såg åt annat håll. Man jävlas inte med Jansson.

Jag var inne!!!

När man kom in på Shopen insåg man snabbt att där fanns inget utrymme för misstag. Bokstavligt. En smal brant trapp ledde dig upp till nattklubben och där någonstans, i direkt anslutning till trappen fanns garderoben.  Herregud, kaoset. Berusad folkmassa, bråttom, brant trapp. Undrar hur många som fallit, knuffats eller åkt på en propp i denna trapp. Det kunde snabbt gå utför för dig på Shopen. Även detta bokstavligt.

Nåväl, uppe på i nattklubben förstod man snart att det inte blev så mycket rymligare. Utrymme och stora ytor är inget man förknippar med Shopen. En mäklare skulle kanske försökt sälja in stället genom en beskrivning i stil med ”intim atmosfär, närhet till toalett såsom bar, det lilla mysiga dansgolvet ger och goda möjligheter till samkväm och kroppskontakt”. Det sista är helt korrekt. Av alla trånga dansgolv måste Shopens haft det trängsta. Som att försöka röra sig i en liggbrits i sovvagn på tåg. Så möjligheterna till kroppskontakt var goda. Jag inbillar mig att det lilla dansgolvet gjorde att vanligt dansgolvshångel blev ännu mer intimt, varvid en vanlig syn vid de sista tryckarna var så kallade ”torrknull”, alltså att man lämnat hångelstadiet och tagit det hela längre, till en mindre indiskret fas.

Det trånga dansgolvet innebar även goda möjligheter till annan kroppskontakt, den mellan nävar och näsben. Det small rätt friskt inne på dansgolvet emellanåt. Orsaken var inte sällan en utknuffad öl, eller fel hand på fel rumpa. På det minimala dansgolvet fanns trots allt många revir att pinka in. Jag funderar på hur många polisanmälningar med brottskoden ”Misshandel, obekant med offret” som sett dagens ljus på detta dansgolv. För all del, även brottskoden ”Misshandel, bekant med offret” bör också ha förekommit. Där fanns säkert ett och annat gäng polare där någon med omdömet grumligt av öl blivit lite för närgången på en gemensam dambekant.

Shopen erbjöd dock ett bra vallningsstråk. Man började i bardelelen, där förutom själva bardisken även fanns bord och stolar i mörkbrun furu och röd plysch, matchades den röda heltäckningsmattan. Dit kunde man dra sig tillbaka i lite skymundan för samtal eller kanske rent utav ”torrknull” om lyckan stått dig bi på dansgolvet. I mitt fall lyste ofta lyckan med sin frånvaro, och jag fick då sälla mig till fylle-gnuernas vandring. Från bardelen fortsatte gnuernas vandring vidare längst med ett avsmalnande stråk förbi Black Jack bordet. Där, liksom på alla krogar, flockades manliga gäster för att åtminstone uppleva tur i spel då de av olika skäl inte kunde bjuda högt nog på dansgolvets marknad.

Sedan kom en kritisk passage, nämligen det nämnda dansgolvet. För att kunna fullfölja ärevarvet runt inne i Shopen behövde man korsa detta. Lite som att runda Kap Horn, eller kanske hellre, landstiga i Grisbukten. Utöver att minsta knuff på fel person kunde generera en smäll, så kunde man även hamna i trubbel om man rörde sig för nära fel kvinna. När någon fått napp på dansgolvet bevakades reviret noga och i brunstig berusning kunde man lätt misstas för ett otillbörligt närmande som måste nedkämpas om man kom emellan fel personer.

Så där höll man på. Vandrade runt på gnuvandringen, passerade gå (baren) för påfyllning. Sedan fortsätta vandra. Kanske skulle man möta den där ögonkontakten som lovade närhet detta varv? Eller nästa varv? Eller nästa? När man tröttnat på att vandra kunde man med fördel sjunka ner i en stol, strategiskt nära dansgolvet för spaning om ingen ögonkontakt kunnat upprättas vid gnuvandringen. Från stolen kunde man sedan snabbt ta sig fram mot dansgolvet då de första smäktande tonerna från de ack så viktiga tryckarna började ljuda. Tryckarna var den sista chansen, det sista halmstrået till närhet och ömhet, ja kanske ”torrknull”. Ofta var det hela ett desperat utspel, en brutal chansning som också slutade brutalt. I ett ”Nej tack”.

Jag minns fortfarande en gång när jag vågade mig fram och stammande började föra en dialog:

-Mycket folk ikväll..he he.

-Tycker du??

-Öh.. Näe.. Det kanske inte är så många.

-Du vill dansa va?

-Jaa.. (Mycket lättad)

-Men det vill inte jag.. Hej då..

-……hej då…

Kvar stod jag ensam och var tacksam över att dunklet dolde mina blossande kinder. Allt medan Michael learns to rock sjöng ”I’m not an actor i’m not a star”…

Det blev oftast så för mig. En ensamt vandring hemmåt. Jag själv vill minnas att det berodde på en olycklig kombination av blyghet och överdriven berusning. Även om mina vänner mer gjorde gällande att mot fulhet spelade varken berusnig eller blygsamhet någon roll. Andra vänner hävdade istället att mina skrala framgångar hos damerna var resultatet av en osäkerhet skapad av dubier kring den egna sexuella läggningen. (När det kom till jakten på tjejer och framgången däri, då fanns inget kamratstöd att vänta. Det gällde att själv lyckas och samtidigt skjuta kamraternas självförtroende i sank.)

När man stått och glott färdigt på dansande par omslingrade i tryckare, återstod bara att hämta ut jackan. Att överleva garderobskön fylld av andra besvikna hanar som ville avreagera sig. Att överleva den branta trappan ner till entrén. Om man klarat sig ut på torget utan sprucken läpp kunde dock tillfällig lindring erbjudas i ”Gandhis” klassiska grillkiosk. Fett och flott kunde hjälpligt dämpa den värsta köttsliga hungern. Eller så kunde man via Gandhis göra en ”Bylund”. Bylund var en kamrat som vid ett tillfälle (möjligen var det flera tillfällen) bedömdes vara för berusad av vakterna och han kastades helt sonika ut. Bylund gick då bort till Gandhis och köpte sig två korv med bröd, fyllda med gurksallad. En av dom åt han upp, den andra gick han fram och kastade på fönsterrutan till entrédörren, vilken bakom vakterna stod och stirrade argt. Att göra en ”Bylund”. Med facit i hand får man nog anse att vakternas bedömning i Bylunds fall denna gången torde varit korrekt.

Det finns mycket historier och minnen om Shopen. Bland annat om Hemvärnsmannen som skulle skjutit i taket med sin AK4 inne på Shopen. (Sanningshalten oklar i skrivande stund). Många falubor har sin egen bild, sina egna minnen, sitt eget förhållande till Shopen. Avskydd av många, älskad av många. Alla gick ändå dit oavsett. Numera är Shopen helt borta. Efter några knackiga år lades Shopen ner, eller konkade, jag vet inte riktigt. Nu är platsen en istället en mordern galleria. Ett trendigt fik ligger nu där entrén låg. Men när jag går in där i gallerian tänker jag ofta på Shopen. När jag står på det sluttande torgets kullerstenar och tittar mot där entrén låg, inser jag att det trots allt inte bara var berusnig som fick torget att luta. Och jag inbillar mig att jag svagt kan höra tonerna rulla igång…

”I’m not an actor i’m not a star”…
Gandhis. Här kunde man köpa en ”Bylund”

Här låg Shopen.  Äran och hjältarnas.. nja.

The Actor

Fotnot: I kommentarerna till detta inlägg kan ni nu läsa om historien bakom namnet Shopen. Tack för redogörelsen Jonas Lilliemark.

Fotnot 2: Enligt  Lilliemark är även händelsen med AK47 sann. Se kommentarerna.