Det sista ljuva året

Ibland när jag blir nostalgisk och nedstämd, eller ”kussimängd” som min far kallar det, (tydligen ett lokalt norrländskt uttryck) brukar jag tänka tillbaka på året 1994 som ”det sista ljuva året”. Uttrycket myntades av Helena, som hade en liknande uppfattning, möjligen inte lika stark som min. Det är dock en lite orättvis och felaktig beskrivning. Jag har mycket att vara tacksam för, jag är frisk och har en fin fru och tre friska underbara döttrar. Så de ljuva åren pågår här och nu, det får jag inte glömma. Men 1994 har kommit att bli ett viktigt år för mig, en av livets milstolpar. En vändpunkt. Efter det året kom några mörka jobbiga år med en vilsen tillvaro för mig och familjen. Dessutom var 1994 ett mycket händelserikt år för mig, men även för Sverige och dess folk. Det må ha varit ett lyckligt år för mig. Men för Sverige var det ett dramatiskt år.

För mig personligen så var 1994 först och främst året jag tog studenten. Hela våren var en lång startsträcka inför studenten, med många fester och umgänge. Jag var som de flesta rätt skoltrött efter 12 års skolgång. Nu gällde bara att härda ut. Några planer att följa i min broders fotspår till vidare studier i Uppsala hade jag inte, jag visste ju redan vad jag skulle bli: Polis. Däremellan skulle jag klara av värnplikten på Kustjägarskolan vilken jag krigat mig in på. Så jag låg i någons slags träningsförberedelse under större delen av året. I kombination med ett kontinuerligt festande. Numera är det mindre betoning på träning i denna kombination.

Under våren och studentveckorna lyckades jag även nå lite framgång hos kvinnorna, efter att större delen av gymnasietiden varit betraktaren, panelhönan som gång efter annan fick se sig blåst på konfekten av mer framfusiga kamrater. Eller så var jag rätt och slätt bara ful. Hur som helst var jag en ”late bloomer”. Eller rätt och slätt bara ”late”.

(Kul att läsa definitionen av ”late bloomer” i Urban Dictionary:

”People who experience a delayed heyday in their 20s and/or 30s, when they finally have the factors (social and/or job status, money, body, looks, etc.) to get laid and gain attraction/popularity among the opposite sex. These people were typically categorized as nerds/geeks back in high school.”)

Samtidigt som det lilla livets skeenden pågick,  inträffade händelser i det stora skeendet, som ruskade om, påverkade, satte spår. Skeenden som landet ännu minns och ser tillbaka på, vare sig det är med glädje och eufori, eller som djupa sår och svåra trauman. Skeenden som såklart även påverkade mig.

Sportmässigt var 1994 ett fantastiskt år. Guld i OS-hockeyn där en straff gjorde en hockeyspelare lika älskad som typ Lennart Hyland.  Samt, såklart, sommarens fotbolls-VM. Den sommaren älskade verkligen alla fotboll och firade i tropiska nätter med fontänbad. Så även i Falun. Även om fontänen på Banktorget var både mindre och inte lika exotisk som fontänen på Sergels torg. För en nörd med begränsad dragningskraft på damerna var sportintresse räddningen, och då var dessa idrottshändelser enormt stora, med enormt avtryck.

Men det hände såklart andra saker det året. Varav en händelse skulle komma att sätta sin prägel på staden Falun under lång tid framöver. En kväll i juni tappade en berusad ung man all sans och vett, all kontakt med förnuftigt tänkande. Detta efter ett gräl på stan med en tjej han ansåg som ”sin”. Inget unikt i sig, sådant händer varje helg. Men denne unge man var fänrik på Dalregementet I 13. Han gick hem, klädde sig i uniform. Han hämtade sitt vapen på regementet, en AK5. Och vandrade ut på stan. När hans vandring slutligen stoppades av ett välriktat skott från polismannen Olavi Blomfjord, så låg 7 människor döda i hans fotspår genom Faluns parker och gator.

Denna händelse fick sedan en tragiskt repris i december samma år. På Stureplan nekades unga män inträde på en krog. Inget unikt i sig, sådant händer varje helg. Men dessa unga män hade tillgång till vapen samt en urspårad självbild. De hämtade en AK4 och öppnade sedan eld rakt in i krogens entré. De dödade fyra människor. Skadade det mångdubbla. De förstörde så många liv, andras och sina egna. Över en krogkö.

Som om dessa mörka händelser inte var nog, så sjönk Estonia på hösten. Om Falun kom att plågas av Flinkhändelsen lång tid framöver, så var det ändå inget mot det trauma landet fick genomlida efter Estonia. Delvis lider vi ännu.

Det var riksdagsval, det första jag fick rösta i. Det blev Centern. Anledningen var att Olof Johnasson hotat med att avgå som partiledare om hans linje förlorade i en viktig fråga. När så skedde höll han sitt löfte. Klockrent verkar jag ha tänkt, en hedervärd man, en man vid sitt ord. Sådana behöver landet, sådana förtjänar min röst.  (Wikipeda talar nu om för mig att frågan tydligen rörde Öresundsbron och Olof var tydligen miljöminister). Detta säger tyvärr något om mig tänker jag. Min första röst satsades på en partiledare som blivit överkörd. På ett parti som blivit överkört. När jag nu ser tillbaka, ser jag en tydlig signal om att min analytiska förmåga även då lämnade en del att önska. Nåväl, regeringen Bildt rök all världens väg.

Vi röstade in oss i EU den hösten, även om jag då var en övertygad EU motståndare. Jag hade den trotsiga idén att vi klarade oss bra själva. Eftersom jag snart skulle göra lumpen som Kustjägare var jag säkerligen övertygad att mitt elitförband och det svenska försvaret stod stolt och starkt. En annan befängd uppfattning jag hängde fast vid var att Dalarna som län skulle missgynnas av EU. Jag satte upp ett löp från Falu-Kuriren hemma med rubriken ”Dalabönder kan missgynnas av EU-stöd”. Troligen som något slags argument i en i övrigt EU-positiv familj. Sedan kom min bror hem, klottrade ”Men se: Dalarna gynnades av EU:S glesbygdsstöd. Även Dalabönder. Så sura och korkade de är” över löpsedeln. Jag tog ner den strax efteråt.

Ett jobbigt minne är när jag tappade fattningen i en full tågkupé på väg in mot Paris, familjen skulle hälsa på min bror som studerade i Frankrike. Jag började gräla om EU med min far, som lungt och metodiskt malde ner mig. Som vanligt blev jag högljudd och hetsig, vevade vilt i diskussionen. Pappa tittade bort illa berörd, medan fransmännen i kupén oroligt tittade på mig.

Sommaren 1994 minns jag som fantastiskt rolig. Jag stod på tröskeln till vuxenvärlden, mådde bra, hade många och fina vänner. Ibland tittade tjejer år mitt håll, åtminstone för en kort stund.  Sommaren var tropisk, mamma och pappa åkte till Styrsö och lämnade mig och Helena ensamma i lägenheten under sommaren. Friskt vågat av dom för övrigt. Vi bodde på den tiden i en lägenhet centralt, strategiskt placerad för festsugna yougsters. Vi var en lockelse för festsugna vänner. Falu Folkmusik Festival, FFF, blomstrade, det var ännu några år kvar innan festivalen körde över ruinens brant och kraschade. För mig och Helena samt våra vänner hamnade festivalen mer i linje med dess öknamn bland faluborna, ”Falu Folköl Festival”. Jag och Helena delade upp dagarna mellan oss, varannan dag hade vi förtur till förfest med vännerna i lägenheten.

Troligen var det även denna sommar som den ”olyckliga incidenten” ägde rum. Jag gissar att det var sista dagen på FFF, själva klimax. Jag och Helena enades om att en gemensam förfest med våra vänner var tvunget, ingen av oss ville avstå denna kväll. Tyvärr blev det ingen lyckad förfest. Några av mina vänner tyckte efter en stund att det blev så varmt i lägenheten (och det var förvisso en tropisk sommar), att de kände sig nödgade att ta av sig i bara överkroppar innan förfesten kunde fortsätta. Om det stannat där hade det hela kanske gått att rädda. Men dessvärre hamnade några av gästdeltagarna i ett mindre gästrum och någon satte på en porrfilm på videon. Åsynen av killar i bara överkroppar, med en öl i handen och intensivt stirrande blickar fastnaglade på tv-skärmens samlag med halvöppna munnar blev för mycket. Jag ska inte säga att Helenas vänner flydde i vild panik, men de avvek tämligen omgående. Denna incident kom att prägla Helenas syn på mina vänner under lång tid. Hon ansåg oss som icke salongsfähiga, eller med hennes egna ord ”ett gäng fulla gorillor som inte kan vara i möblerade rum”. Ända in i vuxen ålder fick hon en irriterad rynka i pannan då några av mina vänners namn kom på tal.

Mot sluter av sommaren firade vi även Pappas 60-årskalas på Styrsö för hela släkten och alla familjevänner. Det blev en rolig tillställning som jag ännu minns med glädje. Det blev också den sista stora festen mamma orkade arrangera. Under hösten kunde hon inte jobba och blev sjukskriven såsom utbränd. ”Läs en god bok” var hennes husläkares råd. Julen 1994 var stillsam, jag minns att mamma var dämpad och orolig. Hon som alltid med fast och vänlig hand styrde upp julfirandet och skapade trivsel orkade inte riktigt. Kanske kände och anade hon att det som plågade henne aldrig skulle kunna avhjälpas med någon ”god bok”.

På nyårsafton struntade jag i mitt tränande inför kustjägarskolan och gick på fest med vännerna. Nere på stan var jag och några vänner elaka mot kamraten Jonas Ekström och drack upp hans champagne som han noga sparat för 12-slaget. Förlåt Ekis! Jag skäms ännu. Vid 12-slaget var jag odräglig och önskade folk ”Dåligt nytt år”. Detta tölpbeteende skulle snart komma att straffa sig.

Några dagar in i januari 1995 ryckte jag in i lumpen på ön Rindö i Stockholms skärgård. Helena och mamma åkte samtidigt till Moster Lena i Göteborg och hälsade på. Under hemresan från Göteborg rasade allt. Den hemresan blev därmed också början på den resa där familjens tillvaro rämnade. Mitt under ”apstadiet” i lumpen kom befälen och hämtade mig. Hjälp! Skulle jag redan nu bli avskiljd? Nej, det var något annat: ”Du har telefon 122 Adolphson, det är din far”. En knastrig lina, pappas röst. ”Mamma är mycket sjuk. Hon ligger på sjukhus med en allvarlig hjärntumör”.

Och tillvaron som vi dittills känt den tog slut.

 Innan allt.

 Innan allt.

6 reaktioner till “Det sista ljuva året

  1. Viktor! Du har det skrivna ordets gåva. Jag ramlar över din blogg ibland och den är välskriven och härlig. Detta inlägg talar rakt in i mitt hjärta. Tusen kramar!!! /Palle

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s