Ghosts of Christmas past

Det blir en fortsättning på jultemat. Jag är nostalgiskt lagd och så här nära jul, en jul som i år känns ”svårt speciell”, ser jag istället gärna tillbaka. På svunna jular, på kära minnen, på vemodiga minnen. I det förra inlägget antyddes att jag har en lättare fixering vid julen. En effekt av detta är att jag utan problem kan minnas detaljer från de senaste 30 jularna. En fördel/bieffekt av att lida av Jul-neuros beroende på hur man ser det.

Det blir lite som i Charles Dickens julsaga, i vilken en grinig och snål gubbe konfronteras med spöken från svunna, nuvarande och framtida jular. Detta för att gubben skall bli mindre grinig och mindre snål, och istället uppskatta vad han har. Nej, nu syftar inte Charles Dickens på just mina personlighetsdrag  (herregud). Men i viss mån går sagans budskap igen i detta inlägg.

Det är lätt att drömma sig tillbaka till 80-talets jular. De firades med morfar och moster Lena med familj, kusinerna från Göteborg. Vartannat år i Falun, vartannat i Göteborg. Det var Fanny och Alexander-jular (minus den sadistiske prästen). Mängder av mat, klappar, glädje och lycka. Alla levde och var friska. Man inser lätt att dessa jular är de som grundmurade min kärlek till högtiden. Jag saknar de jularna av många olika skäl. Inte bara av det givna skälet, alla de som för tidigt lämnat oss. Utan också för stämningen och umgänget, för de fina traditionerna som skapades.

Jag minns julen 1994, den första julen där jag jobbade under julhelgen. Men inte i statlig tjänst likt senare i livet, utan som lokalvårdare på Falu lasarett. När jag drog runt på min städvagn uppe på långvården märkte jag att många gamla sken upp när jag kom, mot att annars ligga och stirra tomt på en avstängd tv-skärm. Jag insåg att för flera av de gamla var besöken de fick från vårdpersonalen och städarna det enda sällskapet alls. Insikten träffade mig rakt i maggropen och naggade bilden av julen som universal lyckohelg, vilken jag dittills haft. En av livets första tankeställare om man så vill. Det skulle komma flera. Mamma var trött och stillsam den julen, ”utbränd” som läkarna sagt att hon var. Då vi gick till midnattsmässan jagade vi syskon varandra med snöbollar. Mamma gick långsamt och osäkert, hon höll sig i pappa. Jag minns att jag hoppades att hon snart skulle bli frisk igen.

Jag minns julen 1996, den första som inte firades tillsammans med familjen. Den firades i Sälen där jag säsongsjobbade. Ett särskilt minne är när hotellets ledning fattade det inte genomtänkta beslutet att jag utklädd till tomte skulle gå runt i fjällstugorna och dela ut julklappar (reklamprylar från hotellets sammarbetspartner Comviq). I många stugor tyckte man att tomten skulle bjudas på ”en liten jäkel”, vilket tomten tyckte var en utmärkt idé. I takt med intaget av varje liten jäkel, blev tomten en stor jäkel. En gapig, yvig, burdus och raljant jäkel. Mot slutet snubblade tomten runt mellan stugorna, skrålandes på julsånger, med säcken i ena handen släpades efter sig i snön.

Jag minns julen 1997. Den var hemsk. Mamma dog på sommaren och familjen var i sorg. Vi var vilse. Sorgen blev till stress som blev till ilska. Vi grälade och skällde på varandra för att julen och allt annat inte var som förut. Vi ville så gärna att allt skulle vara som förut.

Då är det lättare att tänka tillbaka på julen 2002. På juldagen förlovade jag mig med Ulrica längst ute på Roxnäs udde vid sjön Runn. En mycket vacker plats där vi växlade ringar, drack glögg och där jag sedan ristade in våra namn i bänken med en nyckel. Helena och Fredrik tyckte jag borde förberett dom på detta extra festliga tillfälle, men de ordnade trots bristen på förberedelsetid en mycket fin förlovningsmiddag åt oss. På annandagen var vi bjudna till familjevännerna Olaussons (de med gården Luras). Under middagen skulle nyheten berättas. Pappa tyckte det dröjde för länge och började indiskret klappa sig över ringfingret som signal vid middagen. I takt med att vinet och glöggen flödade blev jag flamsig och till Helenas förtjusning hängde jag förlovningsringen i värdparets julgran och förlovade mig istället högtidligt med julen. Ulrica var mindre förtjust.

Julen 2004 knackade det på dörren mitt i Karl-Bertil Jonsson. En av mina äldsta och närmsta vänner genomgick en svår tid i sitt liv och behövde sällskap. Men mitt i Karl-Bertil?? Under bråkdelen av en sekund genomgick jag en inre kris, Svika en vän på självaste julafton? Nej! Rakryggat ställa upp för en kamrat? Ja! I nöden prövas vännen och vad hade Karl-Bertil gjort? Vi satt i ett avskilt rum och pratade om svek, maktlöshet och att känna sig fruktansvärt ensam under jul. Allt medan Karl-Bertil ute i vardagsrummet berättade om julens glada budskap och att det var en välsignad jul.

En annan hemsk jul var den 2011. Vi firade med pappa, Helena och Marie. Vinterkräksjukan smög genom huset och tog en efter en. Barnen, Ulrica, farfarn. Helena började kräkas på själva julafton. Sedan tog det om på barnen och farfarn. Jag och Marie kom att klara oss. Men det visste vi inte när vi oroligt petade runt i ett svulstigt julbord, på tok för stort för två personer, medan vi fruktade för besöket från herr Calici.

Julen 2013 minns jag med stor sorgsenhet. Det kom att bli den sista julen jag firade med Helena.

Den här julen kommer vi fira på Styrsö. Tillsammans med Marie. På ett sätt känns det så oerhört fel att Marie ensam ska fira jul med oss. På ett annat sätt känns det särskilt trösterikt och fint att Marie firar med oss i år. Det kommer göra flickorna gott. Det kommer göra oss gott.

Framtidens jular? Jag tycker det vore dumt att börja sia. Ännu så länge har inget spöke uppenbarat sig för mig och pekat ut en dyster eller ljus framtid, där jag genom livsval ges makt att påverka vilket det blir. För vi kan aldrig veta om det blir någon mer jul. Vi kan bara hoppas att vi hinner fira många jular med våra nära, med de som betyder och är viktiga för oss. Allt vi kan göra är att ta vara på de jular vi får möjlighet att fira. Här och nu.

Med detta sänder jag er en tillönskan om en riktigt God jul! Ta vara på den. Låt den bli en jul du kommer minnas med glädje.

 Morfar och mamma. Jular jag minns med glädje och saknad.

 Roxnäs udde. Bänken där jag ristade in våra namn juldagen 2002

 Hoppas på många fler jular med dessa tjejer



2013. Sista julen med Helena.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s