Mina två äldsta döttrar brukar ofta önska sig ett husdjur. Bedjande barnaögon som hoppfullt blickar upp mot mig förbyts snart i ilsket blängande, sedan fräsanden om att jag är en mycket dålig pappa som omgående borde bytas ut mot det för stunden önskade husdjuret. ”Pappas dumma allergi” är källan till stor irritation bland flickorna Adolphson. Jag förstår dock deras längtan. Jag minns min egen barndom och hur jag så gärna önskade mig ett husdjur.
Som liten pojk var jag väldigt hundrädd. Jag kommer ihåg en gång när familjen var bjudna på middag dit det fanns en stor svart hund. Mitt minne vill göra gällande att det var en Riesenschnauzer, men det kan också ha varit en annan ras. Hunden hette Mousti. Minnesbilden av när monstret Mousti kom sättandes mot mig och Helena får mig fortfarande att fönimma obehag. Trots att den ”bara ville leka” som hundägare ofta säger. Lika sant som det säkert är, lika lite tröst skänker det den hundrädde. Hundägaren var förvisso barnpsykolog, men hans omsorg för sin hund var mer tydlig och han menade att det inte var nyttigt för Mousti att stängas in. Således stängdes jag och Helena in i värdparets sovrum, sedan fick mamma och pappa turas om att sitta där inne med oss. Nu när jag själv är förälder tänker jag att det inte kan ha varit en toppenkväll för dom. När jag en gång vågade kika ut genom dörren såg jag min äldre bror Fredrik brottas med hunden och hur den slickade honom på skallen. Jag trodde Mousti skulle sluka honom.
Minnesbilden av Mousti
Det blev istället en annan ”familjevänshund” som skulle bota min hundskräck. En rundhyllt Schäfertik som hette Branka. Hon älskade barn och under en långhelg då mamma och pappa semestrade i London så bodde vi hos familjevännerna och Branka. Efter den helgen var hundskräcken ett minne blott. En liten parantes till detta är att Brankas husse sedan höll tal på samtliga barnen Adolphsons studentmottagningar, där han utförligt berättade om hur den sedan länge avlidna Branka botat barnens hundskräck. Beroende på vilket syskon som tog studenten så byttes huvudpersonen ut. ”Men den som var minst rädd, den som sov med Branka, det var Fredrik/Viktor/ Helena”. Sätter man på de gamla videoinspelningarna från våra studentuppvaktningar ser man att talen är i stort sett identiska.
Jag minns hur jag satt på Falu stadsbibliotek och läste böcker om hundar. När jag hittat en passande hund lånade jag med mig boken och gick hem där jag presenterade min och familjens blivande hund. Varje gång sa mamma åt mig att sluta älta och gå ut och leka istället. Det kändes grymt.
Mamma och pappa valde ändå att ge mig ett husdjur till slut. Men det blev inte den hett önskade Golden retrivern som älskar att bada, inte heller en läskig Grand dandois av den typen jag sett i Tintinboken ”Den svarta ön”. Det blev istället ett långhårigt marsvin, som jag orginellt nog döpte till Tuffsen. Jag minns glädjen och del totala hängivenheten. I början. Tyvärr blev jag efter ett tag slarvig med att göra ren Tuffsens låda, bajsklumpar blev hängande i pälsen vilket upplevdes som ohygiensikt av övriga familjen. Jag klarade inte heller av att klippa Tuffsens klor så ofta som jag borde, och de långa gula betarna till klor rev obehagligt i mitt skinn när jag ville gosa med honom. Kanske var det ohygien, kanske något annat, men såsmåningom drabbades jag av allergi. Kliande och svidande munsår blossade regelbundet upp, vilket även väckte obehag hos omgivningen. Tuffsen fick lämnas bort till en annan familj och jag var nog ganska nöjd med det. Dessvärre fortsatte munsåren spöka med jämna mellanrum ändå upp i vuxen ålder. Mina kamrater fann stort nöje i detta och närhelst munsåren poppade upp döptes jag om till ”Herpesläppen”. Senare övergick smeknamnet till det mer enkla ”Herpie”, (engelskt uttal).
Jag fortsatte släpa hem hundböcker från biblioteket och fortsatte tjata för döva öron. Till sist gjorde mamma och pappa ett nytt försök. Det blev inte en hjälteschäfer, inte heller en afrikansk lejonhund. Utan en liten katt som jag döpte till Nisse. Under några år var han en trogen familjemedlem, även om jag nu tror att pappa var den som uppskattade honom mest. Jag minns pappas samtal med Nisse nere i köket om mornarna, som om han var inbegripen i en diskussion med en människa. Något som han fortsatte med då Helenas katt Täppas kom in i bilden.
Men även Nisse skulle slitas ifrån mig. Med tiden blommade min kattallergi ut i full styrka och det gick inte att ha honom kvar. Mamma funderade ut vad som skulle vara en skonsam och godhjärtad lösning, men som istället troligen blev hans död. Nisse placerades på vårdhemmet brevid Grycksbo vårdcentral där mamma arbetade, där skulle han bli väl ompysslad av de gamla var tanken. Nog blev han ompysslad allt. Något år efter separationen åkte jag ut för att hälsa på Nisse och fick en chock. Den vältrimmade jägare jag lämnat ifrån mig var nu en luden tunna, en fet och tovig kloss som slött stirrade tillbaka på mig utan reaktion. Det visade sig att de gamla gödit honom på ren grädde och massor av fet mat i sin omsorg. Efter ytterligare något år dog han, alldeles för ung. Pappa hävdade att Nisse långsamt ätit ihjäl sig.
Efter detta blev det inga mer husdjursförök för Viktor Adolphson. Vilket troligtvis var bra, allergin växte sig starkare, kom att gälla många djur. En gång på jobbet klappade jag en polishäst på Medis. Jag fick en sådan allergisk reaktion att en ambulansman som stannat till i ett annat ärende blev orolig och gav mig något starkt specialpiller för att häva allergichocken.
Så det blir inga husdjur för mina döttrar heller. Trots deras önskningar, vädjanden och rena hot. Jag var nära att köpa två guldfiskar till Liv en gång. Vi stod inne i en djuraffär och hon pekade på en svart och en gul fisk i ett akvarium och sa ”jag vill ha dom två. De ska heta Nea och Majsan efter Helena och Marie”. Fadershjärtat rämnade och jag famlade efter plånboken. Liv uppfattade det dock som att jag tvekade, blev arg, pekade istället på en groda och sa ”köp den där då, den skall heta snålgrodan efter pappa”. Det blev inget husdjur den gången heller.
Den blicken biter inte. Jag sa Nej!
Någon klok person lär ha sagt, ”att döda hunden läker inte bettet”. Det sammanfattar min barndoms plågsamma djurförsök. Men inte heller läker det allergi, vilket är mycket synd. Jag kan verkligen känna igen den där längtan efter djur som mina döttrar uttrycker. Jag får ta upp fiskfrågan igen någon dag med Liv. Eller någon form av fjärdefä, typ undulat?
Fågel, fisk eller snålgroda?
Det starka bandet mellan djur/människa.
In Viktor Veritas 