Demonstrationsrätten for Dummies

Få saker gör mig så uppgiven som att på Twitter behöva förklara och motivera demonstrationsrätten. Bara det faktum att det är en av de grundläggande fri och rättigheterna, fastslaget i grundlagen och ger alla människor rätten att demonstrera för eller emot vad man vill, borde räcka som motivering. Självfallet kommer vare sig anonyma troll med bara ett öga, eller extremister åt något håll förstå varför denna rättighet är så viktig och värd att stå upp för. Dessa är det heller ingen idé att spilla logiskt krut på. Men när folk som borde ha sunt förnuft och vett börjar ifrågasätta denna rättighet blir jag matt.

Jag har sett både allmänna tyckare, journalister och, otroligt nog, politiskt aktiva börja ifrågasätta varför vissa grupper med obehagliga eller rent skrämmande åsikter får tillstånd att demonstrera. De borde istället nekas den rätten, de borde förbjudas. Visst går det att förstå det emotionella i en sådan reaktion, men det borde stanna där, vid uppbragdhet för stunden. Inte torgföras vidare som en åsikt värd att argumentera för. I journalisternas fall är jag övertygad om att de såklart inser detta. Men jag misstänkter att de tillämpar selektivt medvetande, de bortser från logik och fakta för att kunna driva en slagkraftig poäng, kanske i iver och frustation över att kämpa mot en skrämmande högerextremism. Här brukar det i medierna vara populärt att hänvisa till en pensionerad polisintendent som argumenterat för att polisen med stöd av hets mot folkgruppslagen borde neka nazisterna att demonstrera. Detta eftersom de symboler som användes av Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen utgjorde brott mot denna lag. Problemet är att vare sig polisens jurister eller, vilket är direkt avgörande, JK, delar den pensionerade polisintendentens tolkning. De aktuella symbolerna faller inte in under hets mot folkgrupp.

Om vi förresten rent hypotetiskt tänkte oss en selektering i demonstrationsrätten, vem ska avgöra vilka grupper som får demonstrera och vilka som skulle ses som olagliga? Polisen? Regering och riksdag? Skall listan över förbjudna rörelser ändras/utökas varje gång det blir regeringsskifte. ”Tyvärr, de kommande fyra åren får ni inte demonstrera. Återkom efter nästa val, då kan ni vara godkända igen”. Det är lätt att se ett sluttande plan som snart blir brant.

Själv är jag stolt över våra grundläggande fri och rättigheter, cementerade och reglerade i grundlagen. Jämfört med många andra länder är detta smått unikt. Visst kan det kännas lockande för det egna välbefinnandet att förbjuda nazister och andra extremister från att demonstrera och manifestera i det offentliga, förbjuda deras närvaro på gatorna. Men för att detta ska bli verkningsfullt måste man då också göra själva deltagandet i demonstrationen olaglig. Idag är det givetvis inte olagligt att demonstrera. Brottet ”Olaga demonstration” är ett bötesbrott som drabbar arrangören av en demonstration om denne inte sökt tillstånd för detta hos polisen. I de fall en arrangör går att hitta. De som idag besöker en demonstration som saknar tillstånd gör sig däremot inte skyldiga till något brott. Såklart. Vill man göra nazistiska och andra extrema demonstrationer olagliga, måste man därmed även göra det olagligt för individen att delta i denna för att få effekt. Då är vi med ens nästan inne på att göra vissa åsikter olagliga. Märker ni hur snabbt planet börjar slutta? ”Jo, men detta skulle ju ändå bara gälla vidriga nazister”. Visst, det skulle det. Den här gången.

En av de mer återkommande åsikterna är ”se hur polisen skyddar nazisterna”. Detta ses inte sällan som en intäkt för polisens handfallenhet och likgiltighet mot nazism. Så oerhört tröttsamt, banalt och verklighetsfrånvänt att höra. Seriösa människor som inte vill begripa varför polisen bevakar och ”skyddar”nazisterna. Som inte vill begripa att polisens uppgift är att säkerhetsställa grundlagen och ansvara för ordning och säkerhet vid demonstrationer. Som inte inser vad följden skulle bli om polisen inte var på plats. Att människor skulle misshandlas, skadas illa, kanske dö på gatorna i det tumult som följde.

I nuvarande ordning är det polisen som beviljar demonstrationstillstånd. Det finns möjlighet för polisen idag att avslå en ansökan med hänvisning till risk för större oordning och oroligheter. Polisen avslår dock mycket sällan ansökningar och det finns flera skäl till detta:

För det första har vi det inledningsvis nämnda skälet, den centrala rättigheten att få demonstrera. Hellre än att avslå en ansökan skall polisen tillse att ordningen kan upprätthållas och demonstrationen genomföras. Det är vårt uppdrag, vårt jobb. I vissa fall kommer det kosta, i skador på poliser, i pengar, resurser och avspärrningar. Det är priset för våra demokratiska rättigheter.

För det andra så kan man inte avslå en ansökan för att det befaras tillkomma motdemonstrationer och det då kan bli stökigt. Då skulle det löna sig att handgripligen stoppa möten och demonstrationer man inte tycker om. Vad är i sådant fall grundlagen värd? Här är torgmötena med SD och Svenskarnas parti tydliga exempel. De båda partierna var mycket noggranna med att sköta sig och inte äventyra sina tillstånd. Således kan de inte nekas tillstånd med motiveringen att meningsmotståndare kan tänkas dyka upp på deras torgmöten med syftet att störa ut deras sammankomst. Då blir det istället meningsmotståndarna som troligen kommer lagföras för brott, såsom störande av allmän sammankomst och/eller ohörsamhet mot ordningsmakten. (Troligen eftersom de får flera chanser att åtlyda polisens ordningshållande befallningar innan de lagförs.) Under valåret 2014 ställdes polisen många gånger på prov, men jag tycker vi utvecklat vår förmåga och blivit mycket bättre på att hantera och skydda demonstrations och mötesfriheten. Dock var förståelsen i media högst begränsad, varför skulle man inte få störa SD:s möten? Jag brukar jämföra med scenariot att tex SDU skulle få för sig att hindra ett första majtåg och polisen inte klarade av att tillse att tåget kunde marschera såsom tänkt. Vi hade med all rätt fått löpa gatlopp i media.

Det tredje skälet är det taktiska övervägandet. Genom att bevilja tillstånd får polisen en dialog med arrangören, vi kan bestämma plats för demonstrationen, framföra krav på arrangören och få veta omfattningen och agendan med demonstrationen. Vi kan påverka och styra händelseutvecklingen. Alternativet till detta är att man struntar i att söka tillstånd och bara dyker upp på en plats. Nazistiska Svenska motståndsrörelsen gjorde ofta så, de dök plötsligt bara upp på ett torg med flaggor, sköldar och plakat. Detta är det sämsta scenariot för polisen, som då har mycket dåliga föruttsättningar att kontrollera händelseförloppet. Det är vid sådana här tillfällen det blir stökigt och människor skadas. Kärrtorp var ett sådant tillfälle.

En annan invändning som ofta framförs är ”men varför ska de stå/gå just där, varför på en sådan central plats. Ut med dom i något grustag”. En förståelig invändning. Men syftet med alla åsiktsyttringar är ju att få fram ett budskap, att bli hörd och sedd. Blir man inte det faller syftet. Nog skulle man kunna ge Nordisk ungdom tillstånd på Gärdet. Men de skulle troligen inte dyka upp där, utan på ett helt annat ställe. Därmed är vi tillbaka i de taktiska övervägandena i att bevilja tillstånd. Vad blir säkrast. På vilket sätt tillgodoser vi bäst de demokratiska fri och rättigheterna kombinerat med god ordning , hög trygghet och hög säkerhet.

Vi får helt enkelt förlika oss med att det är ett surt bett i det demokratiska äpplet att se mörka krafter med sin blotta närvaro provocera och skrämmas på gator och torg. Å andra sidan är resten av äpplet så mycket godare och värt att kämpa för.

 Demokrati kostar.

Annons