Palmemordet: Inuti labyrinten, del 4

Det finns fortfarande mängder med spår kvar, eller egentligen mer tips än spår, men jag kan inte redogöra för alla. De har alla en varierande grad av diffus motivbild. Där finns Boforsspåret på grund av vapenhandeln, Ustaja-rörelsen från forna Jugoslavien, CIA, KGB, Chiles säkerhetstjänst, Israels säkerhetstjänst, Stasi, osv. Palme var engagerad i många internationella frågor, och där måste motivet finnas tror många.

 I hörnet vid Dekorima tror man att mördaren inväntade Palme. Sedan flydde han in i mörkret. Kvar på platsen är en blodfläck. Jakten på mördaren har pågått i 30 år

Det finns även en uppsjö av galenskap bland teorierna, och det är tyvärr dessa vansinnigheter som förknippas med de så kallade ”privatspanarna”. Bland privatspanarna finns flertalet seriösa aktörer som granskar utredningen på ett sakligt sätt. Men de bakas oftast ihop med galenpannorna.

Kan Busch ha legat bakom detta?

Där finns idén om att Hans Holmér var inblandad i mordet, att han inte sov på Scandic hotell i Borlänge på väg till Vasaloppet, utan istället skjutsades runt i Stockholm City av sin chaufför under mordnatten (i oklart syfte). Dagen efter tog han snabbt kommandot för att sabotera, fördröja och vilseleda mordutredningen.

Eller teorin att det hela var ett självmord eftersom Palme var insyltad i olagligheter. Mårthen Palme ställde sedan upp och sköt sin far, då Olof Palme inte klarade av att ta sitt liv för egen hand.

Ett av de mer tragiska inslagen i detta gäller Lars Krantz, numera avliden. Vid tiden för mordet var han journalist och TV-producent för SVT. Han började med att peka ut och namnge poliser som han sett på mordnatten. När dessa spår avfärdades av utredarna skrev Krantz en bok om mordet, ”Ett verkligt drama”. Där pekade han åter ut polismännen och namngav dem. Dessa anmälde strax Krantz för förtal och han dömdes även för detta. Här börjar det gå utför på allvar för Krantz, som nu istället anklagar sin bokförläggare för att ha lockat honom i en fälla. Under åren blir Krantz alltmer gränslös i sina teorier, han slår mot judar, feminister, USA. Han landar slutligen i att Lisbeth Palme på uppdrag av Grupp 8 mördade sin make. Det är lätt att skratta åt detta, men läser man om Lars Krantz livsresa ser man något annat. Fram tonar bilden av en mycket ensam, bitter och olycklig människa som blivit helt uppslukad av mordet.

En annan tråkig episod i mordutredningen är något som inte är ett spår, men som ändå fick konsekvenser för den inblandade. Artisten Ted Gärdestad blev plötsligt utpekad såsom Palmemördare ryktesvägen, folk stoppade honom på gatan och frågade, det tisslades och tisslades. Även polisen kom hem till Gärdestad och förhörde honom, men avskrev honom såklart omgående. Förmodligen bottnade ryktet i att tidningarna skrivit om ”33-åringen”, och att denne var religiöst och musikaliskt intresserad. Vilket även Ted Gärdestad var. När Victor Gunnarsson avfördes från utredningen levde dessa omständigheter och rykten kvar och sökte nytt mål. Det hela kom att påverka Ted Gärdestads psykiska hälsa, han led av schizofreni som blev allt värre och detta påverkade honom djupt.

 Tidningen Palmenytt. Av privatspanare. För privatspanare.

Även Christer Petterson har givit upphov till en rad spinn-offs bland spåren. En teori är att någon slipad utländsk säkerhetstjänst använde Pettersson som en ”nyttig idiot” och lättlurad skytt. Teorin finns i olika tappningar där aktuell säkerhetstjänst varierar. Två andra teorier har fått hyfsat stort utrymme. Den första går ut på att Christer Pettersson hade något otalt med sin kran Sigge Cedergren och var tvungen att ”släcka honom”. Dessvärre tog han fel på sin kran och statsministern och sköt istället Palme. Den andra teorin går ut på att ”bombmannen”, Lars Tingström, som förvisso närde ett stort hat mot samhället, gav Christer Pettersson i uppdrag att mörda Palme för att hämnas alla oförrätter som staten utsatt Tingsröm och Pettersson för. Alla teorier runt Pettersson som skytt bygger för övrigt på att Sigge tillhandahållit revolvern som användes vid mordet, antingen ett kort tag innan, eller så sent som samma kväll mordet skedde.

Avslutnigsvis, vad tror jag då själv, bortsett från att jag inte tror på Petterson. Bra fråga. Jag har inget ”huvudspår” som Hans Holmér en gång i tiden hade. Men det verkar finnas många trådar i Sydafrikaspåret som man borde komma längre i, där finns mer att göra. Jag finner det störande att det i Landsförrädarspåret finns uppgifter rörande tips om att något skulle ”göras åt Palme”, tips som lämnades in även före mordet. Att flera människor tipsat om att det var något i görningen. Där finns trådar att nysta i.

Men kanske är det jag tycker mest intressant tipsen om den man som bodde ganska nära mordplatsen. Som hade ett omvittnat Palmehat. Som hade likheter med Christer Petterson utseendemässigt, inte minst en ”stirrande obehaglig blick”. Som ägde en 357 Magnum och var den ende av 450 personer som inte hörsammade kallelsen om provskjutning av vapnet. Som inte kom till förhören utan var tvungen att hämtas. Som uppgav att han sålt vapnet till en okänd person men inte ville berätta mer om detta. Vars alibi under mordnatten var att han ”låg ensam hemma och sov”. Som besökte ett café vid mordplatsen vid flera av årsdagarna för mordet. (Mannen tog sedan sitt liv 2008 då Polisen knackade på dörren i ett annat ärende.)

Men vad vet jag egentligen?  Vad vet vi egentligen? Åsikterna om mordet är många, självsäkra uttalanden står som spön i backen. Jag nöjer mig med att konstatera att mordet för mig aldrig upphör att intressera och fascinera. Men jag när en stilla önskan om att tillbakablickarna då vi står inför 40-årsdagen av mordet, kommer handla om uppklarandet av mordet.

Det är svårt att ge bra lästips gällande alla dessa ”spår”. Det finns förvisso ett underhållningsvärde i att se hur någon försöker bygga något hållbart av en vansinnig teori. Men mest är det tragiskt. Granskningskommisionen går bra förstås. Boken ”Bombmannens testamente”, av Lena Ebervall och Per E Samuelsson, om Lars Tingströms levnad är intressant och den mynnar ut i Christer Pettersson. Boken ”Palmes morder” av den danske journalisten Paul Smith tar upp spåret med ”Christer Petterssons dubbelgångare” som han kallas. Boken går inte att få tag i, men på sin blogg skriver han om mycket om detta spår. Bloggen hittar du här.

Med detta slutar min genomgång av Palmemordet. För denna gång.