Det är dags att ge sig ut på Ålands hav igen. Kryssningen som kommit att döpas till ”Baltic Storm” (efter Jutta Rabes B-betonade film) skall gå av stapeln. Baltic Storm gör i år sin 18:e resa, det började år 1999 under tiden jag gick på Polishögskolan. Varje termin reste några i klassen på kryssning för att bryta av den vardagliga skollunken. Efter skoltiden fortsatte vi kryssa en gång om året som ett sätt att hålla kontakten och även andra vänner bjöds in.
Gästlistan genom åren har varit varierande, många har kommit och gått. Finlandsbåtar kräver ett visst sinnelag och att man förmår sänka ribban gällande standard och omgivningens uppförande ett par snäpp. Samt att man klarar att absorberas och bli ett med klimatet ombord. Vilket inte är helt lätt, genom åren har flera resenärer lämnat båten utan ett ord och för gott när vi kommit i land. Andra har artigt men bestämt avböjt medverkan då jag återkommit med inbjudan året efter. En gäst skrev och tackade nej med orden ”Tack Viktor men Baltic storm roar inte mig längre, och framförallt roar inte jag Baltic Storm längre”. Bra och viktig insikt. Baltic ger och Baltic tar, detta måste du kunna hantera. Andra resenärer har högtidligt deklarerat att detta var deras sista kryssning, enär det hela varit för ovärdigt för att kunna accepteras. Men när det vankas kryss nästa år väljer de ändå att mönstra på. Kamratskapens lockelse är stark.
Visionären Johan Heed har hävdat att Finlandsbåten med fördel kan bytas mot en helg i Paris, London eller Rom, ”det behöver inte bli så jävla dyrt” menar Johan. Det finns förvisso ett arbetsnamn på en romresa, ”Via Sacra”, men där stannar nog planerna. Jag har bett Johan återkomma då han hittar en resa där man för 600kr får resa, boende och en middag i priset. Jag väntar ännu på Johans besked.
Så samlas vi i avgångshallen, biljetterna till hytterna delas ut. Varje hytt nogsamt bemannad med deltagare, vars unika färdigheter perfekt kommer löpa samman med varandra i samkvämets snurrande kugghjul. Några är stärkta i humöret av en öl i bastu innan, andra ännu stressade av hem och arbete. Men nu får vi snart gå ombord. Vandringen i den långa gången, skeppet som tornar upp sig, magnifikt, enormt, ett slukhål. Går vi mot undergång och vanära, eller triumf och glädje? Om 36 timmar vet vi. Eller kanske inte, ofta är gränsen mellan de två suddig och oklar när du stapplar i land, du vet knappt själv hur resan skall sammanfattas.
Fotografen vid bågen innan landgången, vana resenärer går dock snabbt förbi lurendrejeriet, eller så inser de att de inte kommer vilja bli påminda om vem de var innan de klev ombord. Kaptenen som hälsar dig välkommen ombord, ofta en reslig finne som ser granithård ut och du känner trygghet i att inget kommer kunna förgöra detta skepp. Den förvissningen bleknar snabbt när du ser och hör den ryska orkestern som är ämnad att spela välkomnande, men får dig att börja tänka på Titanic och ”närmare Gud till dig.” Men även den oron släpper snart och du inser att på Silja Serenad är Gud verkligen inte nära dig.
Inte närmare Gud till dig
Nu skall vi hitta till hytterna, A-hytt givetvis med fönster mot havet, ”spared no expense”. När du står i de trånga och långa korridorerna med den murriga heltäckningsmattan, så inser du att nu skall du få bo i en hytt där tusen och åter tusen människor bott innan dig. Otaliga levnadsöden, så mycket dessa hytter har sett och hört. Gräl, ömhetsbetygelser, älskog, misshandel, allsköns brott. Överdriven konsumtion av godis, alkohol och droger. Barn har förmodligen blivit till här, äktenskap och förhållanden har gått på grund, folk har slagit varandra på käften medan andra har växlat ringar. Tänkvärt nu när vi äntrar hytterna, på något sätt delar vi deras upplevelser.
Snabbt ner till Tax-free för någon god dryck, suget ökar våldsamt för varje torr minut du är på färjan. ”Finlandsfärja kräva dessa drycker” borde de ha som slogan vid sprithyllan. Ljummen pallöl, kanske ett litet rör med chips därtill, en megapåse Gott och blandat rent utav? ”Spared no expense”. Några deltagare har ibland köpt champagne att dricka i hytten, men det känns opassande. Som att beställa en Bic Mac på Operakällaren, fast tvärtom.
Under första kvällen äter deltagarna fritt på valfritt ställe ombord. En hamburgare, en skaldjursbuffé, kanske en enkel pizzaslice? Inget är omöjligt på Silja Serenade. Annars brukar kvällen avlöpa i vänners samfälldhet, förtroliga samtal om stora och små saker inne i hytternas dunkla ljus och skyddande hängn. Såsmåningom bryter vi upp, klubb Atlantis mogna dansgolv lockar. På den tiden deltagarna var singlar närdes även drömmen om en flicka varm och glad. Kanske en eldig finska? Ett stammande samtal på dansgolvet som snart hittar flytet, för ute på Östersjön övervinns alla språkförbristningar av färjans förtrollande atmosfär. Numera påminner våra klumpiga manövrar på dansgolvet om någon scen ur ett naturprogram om bergsgorillor, i alla fall enligt resenär Guthen Andersson som brukar imitera David Attenboroug när han ser oss i aktion på dansgolvet. ”Look at the old male approaching”..
Ändamålsenlig arkitektur. Sjögång kan störa urinering, därför stagas resenären upp med hjälp av väggarna.
När Atlantis stänger brukar många deltagare söka sig till hytternas nattkvarter. Andra, med egot stärkt av rusiga drycker, beger sig upp till discot Stardust. Däruppe brukar snart det stärkta egot ersättas av insikten om att vi där framstår som, i bästa fall, nattvandrande ”farsor på stan”. I sämsta fall såsom snuskgubbar.
Under lördagen promenrerar vi alltid in til Helsingfors. Lättare shopping, ett mål mat på McDonaldskii eller Pizza Hutskii. Därefter en sittning på det fashionabla Hotell Kemp. När notan inkommer förstår vi att vi återigen tagit på oss för stor kostym med matchande för liten plånbok. Men vi återkommer ändå år efter år, ”spared no expense”.
Hotell Kemp. Notan har ännu inte kommit, lädret intakt.
Under lördagen äter vi gemensam middag. Här har det genom åren varit många bud. Under några år övergavs Silja Lines paradnummer, buffén. Vid den tiden hade vi kostymkrav under lördagens middag för att upprätthålla en fasad av värdighet, på en båt där klädkoden annars (med en stor portion välvilja) kan beskrivas såsom ”Casual”. Men som Johan Heed en gång påpekade, det kändes lite overdressed att iklädd kostym dinera på en buffé där folk kan gå in och äta i badbyxor.
Så vi övergick till a la carte. Där höll vi till flertalet år, men till sist slogs vi av en insikt: Dels var maten misstänkt lik den som serverades i buffén, om än i uppfräschad utformning och dukning. Men även att vi i våra kostymer kom att framstå som ett bisarrt inslag i båtens miljö. Aparta figurer att fnissa åt i smyg och istället för att stråla av elegans skimrade vi av löje. Så kostymerna skrotades, och istället för att betala dyrt för ett vackert fat med liten portion, återgick vi till att betala mindre för stora lass på ett enkelt fat i buffén.
Nu ska vi lägga ut igen. Från land såsom kroppsligen. För några av oss är det 18:e gången vi stävar ut. Under åren som gått har vi förvandlats från unga hanar till bekväma medelålders män. Det må så vara, våra huvuden må fyllas av gråa hår, men Baltic Storm består.
Kamratskapens skepp.
In Viktor Veritas 