Belly & lung

Idag är en tung och sorgsen dag. Idag är det ett år sedan Helena dog. Jag tänker på henne varje dag, jag saknar henne varje dag. Tomrummet hon lämnat kvar är enormt och jag tänker ofta på hur mycket hon påverkade sin omgivning. När någon man tycker mycket om dör, är det lätt att försköna och romantisera minnen, lätt att bara lyfta fram det fina och sopa undan det fula. Men jag tror helt ärligt att det inte är så med Helena. Självklart, vi var syskon och vi trätte såsom syskon gör och jag kan vara en jävligt dryg och tröttsam person, inte tal om annat, jag kunde driva henne till vansinne och hon mig. Men aldrig med dum och simpel långsinthet som följd, aldrig med djupa sår. Vi var väldigt lika till sätt och personlighet har många sagt, jag förmodar att det också gjorde att vi alltid snabbt blev sams igen. Vill jag ha ett vidare perspektiv av Helena än mitt egna, genom saknad avsmalnade tunnelseende, så behöver jag bara lyfta blicken mot Helenas umgänge.

Helena hade många vänner, hon var en social glädjespridare som många kände att de kunde anförtro sig åt. Till några av de absolut närmaste vännerna hade hon särskilt starka band, band som sträckte sig långt tillbaka, till barndomen och till Falun. Det är fint med sådan stark och nära vänskap, jag har själv många fina kamrater och vet att i nöden prövas vännen. Då är sådan vänskap ett ovärderligt stöd, den kan vara skillnaden mellan hopp och förtvivlan, skillnaden mellan det totala mörkret och ljuset i tunneln.

Under Helenas sjukdomstid såg jag vad denna äkta vänskap gjorde och betydde för henne. Och vad det i sin tur betydde för oss andra som stod nära Helena. (Läs Helena egen kärleksförklaring till sina vänner här.)

En av Helenas äldsta och närmaste vänner heter Anna. Hon är gift med den trevlige Nicolas Glover och han skrev en låt när Helena dog. Den handlar om den sista dagen i Helenas liv, om den sista kvällen på sjukhuset. Men den handlar också om Helenas och Annas nära vänskap och hur de påverkat varandra genom livet. Nicolas framförde låten vid Helenas begravning och för mig är låttexten odödlig. Nicolas döpte låten till ”Belly & lung”

Här nedan är den i sin helhet.

Tack Nicolas

”Sitting by your tilted bed, I stroke your hand you tip your head, Everyone has gathered round, arriving here from out of town, You doze, we come and go

When you’re there so is your flair, your wit is sharp, it makes us laugh, a parallel reality presents itself fleetingly, we glean what should have been,
But with a treasonous belly and lung, one of us is gonna die young, the rest leave depleted, home to the unknown of starting anew: I don’t know who I am without you

The remember-whens and anecdotes, the places, names and inside jokes, the eight-year-olds we used to be, the teens we were “ironically”, the boys, the girls, our world
Our favourite songs, my mother’s toast, my fashion failures, your mother’s ghost. Thanks to you they’ve all lived on, you saved them from oblivion, You’ve recalled and retold it all

But now your breathing is uneven and tight, we’re holding on to our hero tonight, I will always will be your soldier, I’ll keep on and grow older, but I must start anew: and I don’t know who I am without you

There’s an old white house on the coast, where I know it’ll always be close: your courage and composure when you decided it was over, Starting anew, I’ll become someone stronger thanks to you

There’s a house on the hill with a view, where I’ll always feel close to you , your brave love as we cried when you said your goodbyes, Starting anew, I’ll become someone better thanks to you”

Sitting by your tilted bed