Morfar har berättat

I maj, närmare bestämt den 27:e maj, var det 20 år sedan min morfar, Ivar Isacsson, dog. Han var en orginell man som levde ett remarkabelt liv. Morfar var sjöman i nästan 40 år, han upplevde två världskrig till sjöss, fick tapperhetsmedalj, smugglade sprit, samt torpederades av tyskarna. När jag tänker på allt han upplevt kontra mitt eget liv så undrar jag vad jag egentligen åstadkommit hittills. Nåja, någon annan får recensera mig, tack och lov.

Morfars liv och upplevelser till sjöss kräver ett eget blogginlägg, så jag återkommer till det.

Jag känner ett starkt band till min morfar. Det är förstås helt naturligt att det blev så, min farmor dog innan jag föddes, min mormor när jag var 6 år och min farfar då jag var 8. Morfar var därmed ensam kvar, han blev 97 år och jag var 21 år då morfar dog. Såldes fick jag ynnesten att träffa, att uppleva honom hela min uppväxt. Morfar bodde ju på Styrsö så vi tillbringade varje sommar och många andra lov med morfar och våra kusiner i Göteborg.

Som morfar var han principfast och ganska sträng. Han kom från en annan tid och ett annat liv, där barnen uppförde sig, var artiga och på tillsägelse åtlydde att ”tiga still”, en av hans favorituppmaningar. Morfar var inte särskilt religös, men konfirmationen ”tillhörde en god uppfostran” som han sa. Han ogillade kortspel och sa att kortleken ”är djävulens bibel”. Jag misstänker dock att det låg flertalet förlorade korthänder till sjöss bakom det uttalandet.

För morfar var kroppsarbete en dygd. Inte så konstigt kanske för en man som slitit i 40 år till sjöss. Jag minns hans frustration när jag och kusin Henrik en gång misslyckats grovt med att klippa hans oxelhäck. ”Dagens lärare pratar bara skit, ni sitter och räknar meningslösa tal men kan fan i mig inte klippa en trädgårdshäck ens en gång.” Själv satt han gränsle över taknocken och skrapade bort gammal färg från eternitplattorna. Han måste varit närmare 80 år och saknade skyddsutrustning både för munnen och ett eventuellt fall.

En gång om året badade han i havet, då dök han i från bryggan och simmade in till land, inför barnbarnens häpna stirrande. Där teg vi allt still.

Mormor dog ifrån honom tidigt, men han envisades med att bo ensam kvar i deras hus vid havet. När hösten kröp inpå brukade han turas om att bo hos sina döttrar med familjer, mamma och Lena. Han envisades med att vilja ha sin sovplats under trappan vart än han kom, vi tror att det berodde på att han där fick till en slags koj, en kabyssliknande vrå, likt alla de han bäddat åt sig under de många åren till sjöss.

När morfar var på besök ändrades spelreglerna. Ungdomlig trots och näsvishet gjorde sig icke besvär, en man som tuktat skeppsgossar i 40 år lät knappast något uppstudsigt barnbarn ta sig ton. Det lärde man sig snabbt. Man åt all mat som ställdes fram utan knot, annars la man sig hungrig. Även kamraterna insåg att det var en annan kapten på skutan när morfar var på besök. Jag minns när någon kompis var på besök och stannade över middagen, då tittade morfar misstänksamt på vederbörande och frågade rakt ut ”vad är det här för snyltgäst?”. När det ringde hemma, och det gjorde det ofta till tre tonårsbarn, greppade morfar luren om han stod närmast och sa kort ”ingen hemma”, sedan la han på utan att lyssna vem som ringde. Även om någon av oss satt vid matbordet intill.

Morfar började som kock när han var skeppsgosse, men han ägnade sig aldrig åt större matlagning på sina äldre dar. Korv, bacon och potatis dög bra, ”Podding” var hans favoriträtt, en ostpudding som jag rynkade på näsan åt. Men då påmindes man om att ”här i huset äter vi all mat, inte bara vara gottetand” och så åt man. Då var hans pannkakor istället något vi älskade, han hade ett hemligt recept på pannkakssmet som utklassade övriga. I vuxna dar avslöjade moster Lena för mig vad hon trodde var receptets hemligheter. Det bär jag med mig, mina döttrar älskar ”morfars pannkakor”, även om de har problem att få ihop namnet på dessa. Låt vara att jag besitter få av min morfars egenskaper, men jag kan i alla fall fullvärdigt steka hans pannkakor.

Jag lyckades ofta förarga honom, jag hade svårt att ”tiga still”, jag glömde ”släcka tv:n”, och jag lät lampor ”stå och brinna”. När morfar började närma sig 90 började han se och höra sämre. Det gjorde även att hans handdiskande inte blev helt skinande. Jag lärde mig snabbt att om man letade långt ner i tallriksstapeln hittade man porslin som sällan användes och därmed var rent. Det funkade bra tills morfar kom på mig med att stå och fippla bland tallrikarna, ilsket fräste han ”åjo, de duger åt dig, finare är du inte”. Ändå hävdade han då jag hade en flicka från ön på besök i hans hus, att jag var ”pojken av börd, med flickan av folket”.

Han älskade makrill, han stekte och rökte dessa till de godaste fiskrätter jag som barn kunde tänka mig. Jag minns hur han rensade fisken med snabba vana rörelser, som skeppsgosse rensade han tonvis under makrillsäsongen. Havets levebröd. Sedan tog han med sig oss barn och gick ner till ”stranna” med fiskrenset och gav till måsarna. Morfar la för övrigt det mesta av skräp i ”stranna”, han kom från en tid där återvinning bestod i att man gav det till havet, ”det tar Gud fader hand om” var hans kommentar när någon undrade.
Rensa ”makrell”

Morfar älskade också tobak och whisky. Han snusade, rökte pipa och handrullade cigaretter utan filter, det hade han gjort under större delen av sitt liv. ”Röda lacket”, ”Borkum Riff” och ”Rizzla” blev snabbt stående inslag i barnbarnens vokabulär när vi stod i öns kiosk och handlade detta åt honom. Morfar njöt av tobak i över 70 år utan att ens tappa en endaste tand. (Sug på den du, Gabriel Wikström) När han fyllde 90 år önskade han sig bara en sak: Whisky. Så blev det också.


En jul. En man som dystert konstaterar att paketet ej innehåller Whisky

Han klagade aldrig eller ojade sig över krämpor. Det sista halvåret märkte moster Lena och mina kusiner att han var tagen av något, men han förnekade bestämt. Men en dag i slutet av maj tillstod han plötsligt att han borde åka till sjukhus och de körde in honom på kvällen. Nästa dag somnade han in lugnt och fridfullt.

Jag saknar morfar. Men inte på ett plågsamt sätt som med min syster eller min mamma. Det vore förmätet att önska mer livsår av en man som blev 97 år och som överlevt tyska torpeder, holländska spritsmugglare och 40 år av havets raseri. Men jag skulle önska att få prata med honom såsom vuxen. Fråga ut honom om livet till havs, valen han gjorde, människorna han mötte och sakerna han upplevde. När jag var tonåring var morfars berättelser visserligen rätt coola, men inget en omogen och självupptagen odåga som jag själv förmådde ta till mig eller förstå vidden av. Mitt fokus låg på annat, vilket skildrats med smärtsam tydlighet i inlägget Ljus och värme

Men jag fick ändå delvis en möjlighet till ett sådant samtal. Strax innan morfars 90-årsdag spelade hans två döttrar, Lena och Anita, in ett kassettband där morfar berättar om sitt liv till sjöss. Helena hade sedan kasettbandet i sitt förvar fram tills hon dog. Sedan fick jag det, men det gick inte att spela upp, ljudet var knappt hörbart. Oroligt sökte jag hjälp hos en gammal bekant, som visade sig kunna fixa till det, få fram ljudet och lägga över det digitalt.


Bandet

Det var en overklig känsla att lyssna på bandet. Det var som att sitta i samma rum och lyssna på morfars, mammas och Lenas röster, höra dom livligt diskutera, höra deras röster klart som de vore idag, fastän de egentligen för 20, 19 och 4 år sedan tystnade för evigt. Att återigen få lyssna till morfars skratt, hans röst och sätt att prata. Det väckte såklart ett vemod över den tid som flytt. Men det värmde även själen och utlöste en ström av fina minnen av honom. Samt att jag fick höra hans egna ord om sitt liv till sjöss, höra hans funderingar om allt som hände honom ute på haven. Ett liv så fascinerande och händelserikt att jag framöver måste skriva särskilt om det.

Om detta må jag berätta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s