Dödens kalfaktor

I arbetet som polis kommer du ofta i kontakt med döden. Många gånger är det också under dess mest dramatiska former. Våld, olyckor, självmord, missbruk. De plötsliga hjärtstoppen, de onödiga överdoserna. Stor dramatik som snart blir yrkesvardag. Man kliver in i yrkesrollen, genomför de nödvändiga åtgärderna. Tids nog blir det tillfälle för reflektion över vad man nyss varit med om. 

Jag skrev i ett tidigare inlägg att vi poliser städar upp efter döden. Det är mycket som skall göras beroende på i vilken situation döden slagit till. Första prioritet är givetvis att försöka rädda liv, att faktiskt lyckas snuva döden för stunden. Med hjälp av hjärtstartaren eller vanlig hjärt och lungräddning. Eller med hjälp av förbandet för att stoppa den kraftiga blödningen. Ibland kan livräddandet bestå i ett samtal där personen på bron eller i fönstret skall förmås att inte ta klivet ut. Det kan vara sökandet i svår terräng i kamp mot klockan. Eller att dyka i kallt och mörkt vatten och famla efter den kropp som nyss försvann.

I de fall där döden hinner först tar så ”städandet” vid för vår del. Kroppen skall identifieras, värdesaker plockas av och förvaras. Dödsorsak skall inte fastställas, men vi skall försöka avgöra om det är för annans hand, egen hand, alkohol och drogers hand eller naturens hand bakom dödsfallet. I öde lägenheter skall det dokumenteras hur gammal maten i kylen är, hur länge posten underst i högen på hallmattan legat för att få en uppfattning om hur länge någon kan ha legat död i ensamhet. Till sist, men inte minst, skall anhöriga underrättas, ett dödsbud överlämnas.

Att det finns tragik i de flesta dödsfall förstår ju alla. Den yttrar sig på olika sätt. I de plötsliga dödsfallen, vare sig de är naturliga eller våldsamma, så är det ofta chocken och sorgen för de efterlevande som tar överhanden i våra arbetsuppgifter. Det ofattbara måste sjunka in och hanteras. Det kan vara någons hjärta som stannat och vägrar starta, trots polisers, ambulanssjukvårdares eller brandmäns kämpande med att få igång det igen där på hallgolvet framför anhöriga. Eller någon som kommer hem och hittar en närstående hängandes i lampkroken. Eller där någon möter upp blodig och säger ”jag tror jag har dödat henne”. De fallen är dock i all sin hemskhet kanske enklast att hatera rent rutinmässigt. Brottsutredningen och alla dess regler med gripanden, avspärrningar och spårsäkring tar med ens överhanden och följs noggrant och känslolöst. Först när allt är klart medges tid för tankar och reflektion.

Kofot och hjärtstartare. Vid hjärtstopp är varje sekund viktig

Även de odramatiska dödsfallen rymmer stor tragik. Den ensamme som inte hörts av på länge, få eller ingen har saknat personen. Gamla som levt en lång tid i ensamhet och dör hemma i ensamhet. Men i deras lägenheter finns ofta spår av ett annat liv, en annan tid. Bröllopsfoton, bilder på barnbarn. En semesterresa på en solig strand, ett kafferep i bersån en sommardag på 70-talet. Ett helt liv återspeglas via blekta fotografier. Det känns både lite högtidligt och vemodigt att vi poliser nu plockar ihop och hanterar det lilla som är kvar av ett långt liv. Inte sällan är där också spår av ett liv som långsamt blivit eländigt och outhärdligt. Tomma flaskor och burkar överallt, medicinförpackningar över preparat som till sist slutat verka och hjälpa. Ofta har det övergått i ren misär utan att någon anhörig eller samhället förmått hindra fallet neråt.

Jag har ännu inte behövt åka på dödsfall där det är barn som dött. Jag är djupt tacksam för detta. Jag har jobbat med kollegor som hastat i väg på sådana ärenden. Mött dem efteråt och försökt avlasta dom i samtal. Deras gråa ansikten, blanka ögon och tomma blickar. I tankarna är de långt borta från avlastningssamtalet de sitter i. 

Överlämnandet av dödsbudet är nog det jag själv tycker är jobbigast, även efter 15 år i yrket. Man står utanför en dörr och vet att knackandet på dörren kommer förändra livet för alltid för de ännu ovetande där inne. Man försöker formulera ord och tänka ut ett värdigt uppträdande, men när man väl är inne känner man sig ändå klumpig och burdus. Inga ord kan hjälpa dom nu inser man dystert. 

När vi knackat på dörren kommer vi förändra någon liv för alltid 

Ibland har jag efteråt fått blomsterbud till polisstationen från anhöriga, med tack för bra hjälp i deras livs svåraste stund. Jag brukar tänka att detta måste vara en av de mest osjälviska gärningar någon kan göra, att i egen sorg och förtvivlan tänka på och betala blommor till en främmande person som ”bara gör sitt jobb”. 

Å andra sidan är väl detta kanske det finaste och tydligaste kvitto man kan få på att du som polis kan göra skillnad för människor när de behöver det som mest. Och det i sin tur är ju trots allt ett av de främsta skälen till att vi drar på oss den där uniformen varje pass.

Det finaste kvitto man kan få

6 reaktioner till “Dödens kalfaktor

  1. “Show me the manner in which a nation or community cares for its dead and I will measure with mathematical exactness the tender sympathies of its people, their respect for the laws of the land and their loyalty to high ideals.” – Gladstone.

    Tack så mycket, Vicktor.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s