See you in Liverpool 

”See you in Liverpool” är ett gammalt uttryck bland sjömän. Det är en önskan om välgång och lycklig resa, då livet till sjöss förr om åren ofta var förenat med fara och vansklighet. Liverpool har i århundraden varit en viktig sjöfartsstad, ett centrum för sjöfarten och handeln mellan England, USA och övriga Europa. Inför en längre seglats betydde hälsningen att om man återsågs i Liverpool hade allting gått väl. Under Andra Världskriget var hälsingen extra laddad, då Tyska ubåtar och minor strök runt England i jakt på att spränga och döda allt som flöt. Om man då lyckades ta sig till Liverpool var det en sann bedrift.

Morfar var ju sjöman hela sitt liv och på äldre dagar hörde jag honom ibland mumla ”vi ses i Liverpool” för sig själv. Då förstod jag inte vad han menade, utan det insåg jag först många år senare när han var borta. Som jag berättat tidigare fanns det mycket jag ville fråga honom om, hans liv och upplevelser, men jag tog aldrig chansen under ungdomens självupptagenhet. Och sedan blev det som så ofta med saker man borde sagt och gjort, för sent.

Men för något år sedan hittade jag bandet där morfar själv berättar om sitt liv och leverne till havs. Med hjälp av en kunnig person kunde jag få över bandet på digitala filer. Så här kommer nu den intressanta berättelsen om Ivar Isacssons liv på de sju haven.

Han föddes 1899 på Gullholmen/ Härmanö i Bohuslän i en syskonskara på 10 syskon. Liksom flera av hans bröder gick han tidigt till sjöss, måndagen efter konfirmationen (den var tydligen viktig) började han på heltid jobba som fiskare på sin äldre bror Johannes fartyg. Det är inget lätt liv som skeppsgosse han berättar om på bandet, under fiskesäsongen verkar de ha jobbat mer eller mindre dygnet runt. Skrockande berättar han om hur han till sist rensade makrill snudd på i sömnen. 

Det är svårt att förstå hur hårt och farligt livet på sjön måste varit, men en liten inblick får man när morfar berättar om hur han och bröderna den 21:a september 1919 undsatte ett norskt fartyg som förliste i Nordsjön. De räddade passagerarna och besättningen, vilket gjorde att morfar 20 år gammal tilldelades den norska konungens medalj för ”ädelt dåd i sölv”. (Medaljen hänger på en tavla på Styrsö som jag nu lämnat in för restauration.)

Ädelt dåd i sölv

Försörjningen genom fiske var således slitsamt och hårt arbete. Många verkar ha sneglat efter en mer lukrativ och mindre slitsam verksamhet på sjön. När så Norge införde alkoholförbud, Förbudstiden som varade mellan 1916-1927, såg många en chans att tälja guld. Det var därmed startskottet för en omfattande smuggling av sprit till Norge via sjövägen. På Västkusten var det Ernst Bremer som var styrande i smugglingen, han kallades också för ”Smugglarkungen”. Redaren som ägde båten Morfar och hans bror Johannes använde började snart jobba för Bremer. En dag kom det således bud till skeppare Johannes: lasta av det ni har, sedan går ni till Hamburg och lastar sprit.” Så blev det också.

I Hamburg lastade de på sprit och det klev även ombord en belgare som kontrollant, så att det inte nallades av spriten, eller att besättningen istället slöt avtal med annan part när spriten väl var ombord. Han betalade även besättningen 50kr extra per seglats för varje smuggling. Morfar kallar belgaren hela tiden för ”agenten” på bandet och snart nog förstår man varför. Belgaren talade flertalet språk, däribland svenska och verkar varit den som styrde upp saker. En gång när de närmade sig norska kusten för att leverera sprit dök norska tullen upp och krävde att få gå ombord för kontroll. Belgaren delade snabbt ut revolvrar till morfar och besättningen. De var oladdade, men det visste inte tullarna påpekade belgaren. Sedan ropade han åt tullarna på norska: ”Kliver ni ombord lever ni inte många sekunder. Jag kommer från fyra år i världskriget, ett människoliv till spelar ingen roll”. Sedan riktade de revolvrarna mot tullarna. Tullarna valde då att inte gå ombord. Det hela fick ett rättsligt efterspel med förhör och utredning. Men skeppare Johannes smet från Strömstad, den belgiske agenten visste ingen var han försvann. Morfar och de andra ansattes med frågor och förhör om Bremer och smuggling. Men de vägrade berätta något. På sjön ”golade” man uppenbarligen inte. Allt lades ner.

Som med så många andra lukrativa branscher blev smugglingen snart överhettad. Ute vid ”Grisbådarna” utanför Strömstad, på ”fritt vatten” (internationellt) där man brukade lasta om eller sälja spriten kunde det ligga uppåt 60 fartyg och sälja sprit. Då tyckte redaren som morfar och Johannes arbetade för att det fick räcka.

Tapperhetsmedalj. Men även grovt olaga hot. En sjöman har många ansikten

Morfar övergick till att bli sjöman i svenska handelsflottan och jobbade för rederiet Nordstjärnan, Johnsson Line. Under andra världskriget blev Sverige helt isolerade handelsmässigt genom Nazitysklands blockad av Norge och Danmark, vilket var illa då sjöfarten var absolut nödvändig för att få varor till och från Sverige. Sverige lyckades förhandla fram undantag i blockaden och den så kallade Lejdtrafiken (Läs mer här) startade. Sverige var visserligen neutralt och inte med i kriget. Men det skulle visa sig spela mindre roll i kriget ute på haven. Den dystra statistiken från kriget är att närmare 300 svenska fartyg sänktes av ubåtar, minor och flygplan. Över tusen svenska sjömän dödades under kriget. 

Bild från Göteborgs-Posten. Morfars fartyg på väg in 1944 under brinnande krig. Kvinnan till höger är mormor och hon håller min mamma i handen.

Även morfar skulle möta krigets skoningslöshet. Han klarade sig länge, men 1944 tog lyckan slut. En konvoj på tre skepp på väg mot England attackerades av en tysk ubåt, morfars skepp gick som nummer två. Det första fatyget, Svea Jarl fick en fullträff och sjönk omgående. Inte många ombord hann i livbåtarna innan den sjönk. Morfars fartyg Brazil fick strax därefter en torped i sidan. Båten var dock lastad med virke och timmer, vilket dämpade explosionen och effekten, varvid fatyget sjönk långsamt. Därmed hade man tid på sig att evakuera från fatyget via livbåtarna. Kaptenen ombord blev dock rädd och flydde snabbt i första båt. Kvar sist på båten blev morfar och en skeppsgosse. Tillsammans kunde de rädda sig i en stor livbåt som de flöt runt i, men de kunde inte navigera den ensamma. Strax efteråt kom ubåten tillbaka och satte torped nummer två i fatyget, vid maskinrummet. En enorm explosion och nu sjönk hon fort. Efter en natt på havet kunde morfar och skeppsgossen räddas av utsända livbåtar från det tredje skeppet, ”Ecuador”. 

Efterspelet med sjöförhören och utredningen är intressanta. Inte oväntat riktades det skarp kritik mot kapten på Brazil som övergett sitt skepp och sin besättning. Han hade dessutom så bråttom att han bröt foten då han hoppade i livbåten. Morfar skrockar på bandet att kaptenen kom hoppandes på kryckor till sjöförhören. Morfar fastslår vidare att ”han var en bra man.. men ingen riktig sjöman”. Jag misstänker att jag inte förmår inse vidden av innebörden i ett sådant omdöme. Att inte vara en ”riktig sjöman”. Det riktades även skarp kritik mot kaptenen på Ecuador som dröjde för länge med att skicka ut livbåtar för undsätttnig. När han väl vågade ta beslutet, han var rädd för minor och ubåtar, blev det hårt väder. En av livbåtarna som plockat upp 7 överlevande från Svea Jarl förliste, alla ombord omkom. Totalt dog 41 svenska besättningsmän den dagen. 

En annan laddad fråga var den att tyskarna efteråt förnekade torpeder och hävdade att svenskarna missat de på kartor utmarkerade minspärrarna och gått rakt in i dessa. Från svenskt håll ville man inte gärna utmana tyskarna och därmed äventyra sina sköra tillstånd att få passera genom blockaderna med fartyg. Morfar är dock bestämd och blir upprörd på bandet. Det var torpeder. Han både såg och hörde dom. När morfar och skeppsgossen efteråt låg och guppade i livbåten de ej kunde manövrera var havet helt stilla, bleke innan stormen. Morfar berättar hur han ur djupet under livbåten hörde det dova dunkandet från ubåtens motorer när den kom och gick, patrullerandes i området efter fler fartyg att sänka. ”Det ljudet glömmer jag aldrig” sammanfattar han på bandet.


Vi ses i Liverpool 

Några år efter kriget gick morfar i land, han hade då varit på sjön i över 40 år. Han hade  gift sig och fått två små flickor, byggt hus ute på ön Styrsö i skärgården. Förmodligen ville han inte fortsätta resa till andra sidan jorden och vara borta från familjen flera månader i taget. Men han släppte inte sjön, utan jobbade i Göteborgs hamn fram till pensionen. 


Framme i Liverpool? Tid för fest och avkoppling. Morfar ses som näst äldsta man i mitten höger, intill kaptenen.

Med den yngsta av sex barnbarn. Helena. 

Det är svårt att förstå hur hårt livet till sjöss måste varit. Däremot är det lättare att förstå hans person, hur sjölivet måste påverkat honom. Hans barskhet, hans krav på omgivningen att fungera och ta ansvar. Hans krav på korrekt uppförande. Hans känsla för att hårt arbete var viktigt och alltid lönar sig. Och att man i slutändan är beroende av människorna runt omkring en, både på gott och ont. Jag inser att jag fortfarande har mycket att lära av morfar.

Äpplet har fallit långt från detta träd.

6 reaktioner till “See you in Liverpool 

  1. Victor, vad din morfar berättade för mig jobbade han inte för stuveriet i Göteborgs Hamn. Han tillhörde ett sk Stand By gäng som alla rederier hade. Han och en annan bekant Gustavsson tillhörde Johnssons gäng. De var så att säga extra Båtsmän.

    Gilla

  2. Ramlade hit via Google när jag sökte på see you in Liverpool. Vilken intressant historia om din morfar! Mina farföräldrar levde det totalt motsatta livet s.a.s, de hade en liten gård i Värmland och var mjölkbönder hela livet. Efterkommande generationer kommer nog aldrig förstå riktigt hur mycket dessa män och kvinnor som föddes i början av förra seklet fick slita och hur bekvämt vi ändå har det nu. Önskar också jag varit bättre på att bevara alla historier. /Tanja

    Gilla

  3. Intressant historia. Min morfar var född 1901 i Gävle och var också sjöman. Morfars far var skutskeppare så yrkesvalet var givet. Dock började morfar jobba åt tullverket på 30-talet och hamnade på Styrsö. Tullare Johansson på tången. Skaran som minns honom har nog börjat tunnas ut.
    Lars B. Öregrund

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s