Gentlemannasporten

Så här i sommartid vill jag gärna slå ett slag för en lite bortglömd sport. Eller sällskapsspel som en del kallar det. Nämligen gentlemannasporten Krocket. Liksom med många andra ting som förknippas med gentlemannaskap, så härstammar Krocket från England. Dess storhetstid varade under 1800-talets mitt fram till början av 1900-talet, då det även blev stort i Sverige och ”spelades överallt vid sommarnöjena” enligt Nordisk familjebok. Liksom med många andra eleganta förseelser som Sverige importerar blev spelet snart förvanskat och förvildat, så numera skiljer man på engelsk krocket och svensk krocket. Eller ”Trägårdskrocket” som vår variant i Sverige också kallas. Avskalad är sedan länge den engelska finessen med dess krav på taktik och teknik. Istället är det ersatt med en mer nordisk grovhuggen och kraftfull spelstil. Men dessa omdömen är fastslagna av människor som aldrig spelat ”Luleälvskrocket”, även känt som ”Styrsökrocket”. Dessa kan vi säga är en tredje variant på denna gentlemannasport. Den riktiga enligt mig och jag återkommer till hur den spelas.

Svenska gentlemän i Älvdalen (av alla ställen) år 1900

Nu för tiden är Krocket ett mycket undanskymt sällskapsspel, genom åren undanknuffat av modeflugor såsom olika sorters golf, boule, eller det överskattade Kubb, där träklossar skall hivas hit och dit. Vilket är märkligt då Krocket erbjuder det mesta som ett trevligt umgänge en sommarkväll kräver. Ett utmanande tävlingsmoment där en rätt lagd bana kan erbjuda monumental spänning, kamp och nerv. Där både kraft, finess, taktik och klubbteknik sätts på prov. Likaså blir det psykologiska spelet likt en duell på liv och död. Nerver av stål krävs för att hantera pressen från såväl ditt inre som från en omgivning vars mål är att krossa dig. Vidare krävs förmågan att utdela en väl avvägd psykning vid precis rätt tillfälle, för att få se motståndaren slänga klubban i förtvivlan efter en avgörande miss. Det är även ett spel som med fördel kan spelas i par, där man är två om klot och klubba, med vitt socialt utbyte med övriga tävlande. Med fördel avnjuts en cigarr och någon god dryck under ett parti. Det händer dock att den goda drycken avnjuts i för stor omfattning, varvid spelet påverkas menligt. Ej att rekommendera, vilket jag återkommer till.

Det är ingen tillfällighet att ett krocketsällskap i Landskrona har som valspråk ”Förnedra motståndaren”. Motiveringen till detta valspråk förklaras på följande sätt:

Detta kan ju låta drastiskt men det är valt med tanke på att den ”goda” segern i krocket ju uppnås genom att vända matchen just när oppositionen tror sig ha den i sin hand. Och helst ska det göras på ett sådant sätt att förloraren av ångest, ilska och upprördhet önskar att han tagit med sig den stora ekonomiförpackningen av valium.

( I Luleälvskrocket skall förloraren dock helst lämna banan av ovan nämnda skäl.)

Jag växte upp med krocket som sommarnöje, eftersom min far gillade och gillar att spela detta nobla spel. Han är även grundaren av spelet Luleälvskrocket. Han älskar att lägga banor av snudd på omöjlig karaktär. I längd och utformning går dessa banor långt bortom den acceptabla gränsen i de officiella reglerna för svensk krocket, fastslagna på Svenska krocketsällskapets hemsida. Reglerna gällande spelet i Luleälvskrocket har även modifierats något, ofta till det svårare.

Grundaren av Luleälvskrocket i aktion.

Själva begreppet Luleälvskrocket kommer från ett särdeles ökänt krocketparti. Pappa lade en bana där Huvudkäppen, den pinne som kan sägas markera att halva banan är spelad, låg farligt nära Luleälvens strandkant. I Luleälvskrocket rundar man Huvudkäppen, träffar man den av misstag börjar man om från början. Därför måste man alltid ha ett säkerhetsavstånd runt Huvudkäppen. Därmed kunde ett felaktigt slag här göra att klotet rullade ner i älven och flöt iväg. För att rädda sitt klot måste den tävlande således hoppa i älven. Pappa brukar nöjt berätta att banan vållade palavrer, där en av de tävlande förvisso inte hoppade i efter klotet, utan istället även kastade klubban i älven och lämnade spelet.

Pappa brukar även när han får möjlighet, som på Luras i Grangärde, lägga banor som är så utsträckta att det mer liknar en 18-håls golfbana. Det brukar ta timmar att spela klart och inte sällan vinner någon, ofta pappa, på walk-over eftersom alla andra spelare tröttnat och lämnat spelet.

En typisk bana à la Luleälvskrocket. När du blir efter, blir du efter rejält.

På Styrsö har jag kunnat utveckla och förfina Luleälvskrocketen (Förfula enligt några av mina vänner). Här spelas Styrsökrocket. Stor vikt läggs vid banans utformning, där man utöver de andra kombattanterna tvingas möta och övervinna olika typer av hinder. Eftersom jag är alltid är spelande domare så har jag förmånen att justera reglerna för varje parti. Men aldrig godtyckligt eller på sätt som skall gagna mig själv, utan efter hur varje parti och dess deltagare ser ut. För att spelet skall flyta måste regeltillämpningen anpassas efter dess tävlande, deras förutsättningar och banans sträckning. Man kan jämföra med den fingertoppskänsla som krävs hos fotbollsdomare som utses att döma ett VM.

Vad är fast hinder? Får man flytta utemöbler? Om klotet börjar rulla på plattan innan slag? Hårda krav på domaren.

På Styrsö finns många svåra hinder att nyttja i de långa banorna. Du kan riskera både att hamna ute på gatan, eller i havet. Mitt favorithinder, mitt eget lilla helvetesgap, är Källarhalsen. Ett krocketens slukhål. Hamnar du där är det game over på riktigt. Slukhålet har fällt många storvulna egon, inklusive mitt eget.

Helvetesgapet. Slukhålet. Game over.

Det är också tilltalande att lägga banor som tvingar spelarna att brottas med havet. Likt sjömän i krig kämpar de inte bara mot varandra på liv och död, för ära och berömmelse. De måste även kämpa för att undgå havets käftar.

Kämpar för att undgå havets käftar

Vid några tillställningar på Styrsö prövades även ”Midnattskrocket”. I tanken en trevlig och stämningsfull upplevelse, med tända marschaller, facklor och månljus som belysning och inramning. I verkligheten blev det kalabalik och våldsamt upplopp. Förmodligen berodde detta på ett överambitiöst intag av ädla drycker som uppvärmning under kvällen, vilket gjorde att ljudvolymen inte blev trevlig för grannarna. Men vad värre är, överintaget av dryck gjorde även att gentlemannaskap och sportmanship kastades överbord, istället utbröt ett fusk så omfattande och grovt att spelet fick avbrytas, eftersom en ärlig vinnare ej skulle gå att kora. På vissa håll blev besvikelsen så stor att det urartade. Otäcka scener där marschaller sparkades omkull med flit för att skvätta het vätska mot andra tävlande, det fäktades med facklor och en överstelöjtnant, då major, knäckte klubborna över knät. En tävlande började istället sluka eld med sin fackla och den tändvätska han hittat. Andra tävlande saknades och efter genomsök i terrängen hittades de sovandes på olika delar av banan, under den bara himlens stjärnvalv. Midnattskrocketen har efter detta legat i träda.

Om man bortser från malören med Midnattskrocket är annars krocket ett gentlemännens och damernas spel. Så varför inte låta tradition och kultur ta över denna sommar. Låt kubbklossarna vila i sin tygpåse. Utmana vänner och bekanta i en äkta gentlemannasport. Ett sommarnöjets hybrid av Schack och Tennis.

Väl mött! Må bäste man kanske vinna!

Tvekamp