Halsviksbryggan

Det har skrivits ganska mycket om ön Styrsö och öarna i den Södra skärgården. Om stenåldersgravar, strävsamma fiskare och deras slit på haven. Om badturismen och dess välmående gäster från stan, hur de kurerade sig i salta vatten och på lyxiga badhotell.

Däremot finns få saker nedtecknat om ett av Styrsös verkliga nav och attraktioner (jo jag hävdar att den är en attraktion) nämligen Halsviksbryggan. Idag ett ståtligt mästerverk i trä, ett mäktigt bygge. En riktpunkt, en turistattraktion på ön. Dit både båtfolket, badgästerna, fiskarna och inte minst öborna vallfärdar. Båtfolket för att nyttja sin båt ut mot sol och bad på avlägsna klippor, fiskarna för att ta sig ut på havet och söka i djupet efter dess läckerheter. Medan sommargäster, badgäster och öbor i karavaner söker sig ned mot bryggan för att kasta sig ut i havet eller sola vid sjöbodarna. Allt medan barn klättrar runt uppe på bryggan, hängandes under den eller vadandes ute i vattnet bredvid den, ivrigt fiskande efter småkrabbor. Jag ser på bryggan som en viktig symbios av nytta och nöje, en blandning av Fyrtornet på Faros och Berg och dalbanan Balder på Liseberg

Fyrtornet på Faros möter Balder

För mig personligen har bryggan alltid varit viktig. Min barndoms somrar är inristade i dess grova plankor. Där lärde jag mig simma och dyka. Vi lekte bolltatten, hoppade från pålarna, dök under den, hängde i den. Jag minns frustrationen över den löjliga regeln ”inget bad förrän en timme efter maten, ni får kramp”. Vi satt och tittade på klockan, räknade sekunderna. Där fiskade jag krabbor med makrillhuvuden som morfar gav oss. Samt inte minst med ”morfars håv”, en rejäl pjäs som inte var lätt att hantera då man svepte den ner mot krabborna.

Till bryggan, ”Storabryggan” som vi kallade den, fick man inte gå ensam eller utan flytväst. Naturligtvis struntade jag ofta i båda reglerna. En gång straffade det sig. En fet bamse till krabba var inom räckhåll och med ett barns övermod sträckte jag mig ut med morfars håv, vilt svepandes med den. Men istället svepte håven ner mig i vattnet, utan flytväst. Turligt nog kunde en släkting, Sune Karlsson, snabbt fiska upp mig, då han själv befann sig på bryggan och såg det inträffade.

I vuxen ålder har det blivit en plats för kontemplation och njutning. Från mitt hus är bryggan bland det första jag ser på morgonen och bland det sista jag ser innan solen går ner. Baden jag tagit där kan inte räknas, (ni ska veta att jag försöker..) Dess bänkar, antingen ute på bryggan, eller inne vid sjöbodarna, bjuder på fina möjligheter till ett pipstopp, en cigarr, eller bara stilla och tankfullt titta ur över havet. Njuta av, i mina ögon, en av världen vackraste platser en solnedgång. Eller i vördnad titta ut över havets raseri en mäktig storm, samtidigt som man hukar bakom en sjöbod. Man påminns om hur liten man är inför naturens krafter. Både fascinerande och lite skrämmande.

En plats för kontemplation och njutning

Så jag ville veta mer om bryggans historia. Vilket inte var så lätt, den har inte skildrats annat än på bild. Hembygdsföreningen på ön hade ingen skriftlig dokumentation. Däremot hade de fina bilder från 1900-talet och kunde även sätta mig i kontakt med äldre öbor som genom ett helt liv på ön och med berättelserna från sina äldre släktingar i minnet, kunde delge mig fakta och fina betraktelser om bryggan och dess historia.

De flesta verkar ense om att bryggan funnits sedan tidigt 1800-tal. Hos Lantmäteriet finns det en karta från 1809 som indikerar att det fanns en brygga på platsen. Det innebär att den funnit på samma plats i över 200 år. I början fanns bara den korta stenbrygga som utgör dess bas idag. En av öns äldste, Daniel Johansson, berättade att hans farfar hade båtplats vid bryggan runt 1850. Dessa är de säkraste tidsangivelserna jag fått fram.

Den tidigaste kända bilden på bryggan. Tidigt 1900-tal.

Hur kom det sig då att det byggdes en brygga på platsen. Halsvik var vid den tiden ”i stort sett bara utmark” enligt öbon Frank Engelbrektsson. Fisket och dess verksamhet utgick från Tången. Rent strategiskt är platsen enligt många äldre på ön ”den sämsta i hela skärgården” för att ha brygga på, då platsen är extra utsatt för stormar och höga vattenflöden.

Det var skepparna vilka hade fartyg för handel och frakt som anlade bryggan. De ankrade sina skutor ute i viken och under vintrarna lät man fartygen frysa fast i isen som ett slags vinterförvaring, ”vinter-ide”. Under tidigt 1800-tal bosatte sig även många av skepparna i Halsvik, med närhet till fartygen i viken. De byggde upp sjöbodar för att förvara fartygens utrustning i, på i stort sett samma plats som idag. Sedan anlade de en stenbrygga för att förtöja sina småbåtar vid, med vilka de rodde ut till sina fartyg som var för stora och ej kunde läggas inne på grunt vatten. Halsviksbryggan var därmed född.

Under 1800-talets senare hälft blev det populärt med havsbad för Göteborgs societet ute i skärgården, det ansågs kurerande och hälsobringande. Ståtliga kallbadhus anlades på främst Styrsö Bratten, dit ”fint folk från stan” vallfärdade. Men även naturbad var populära, gärna nakenbad. Runt om i Halsvik och öns västra sida badade herrar och damer separat. I skriften ”Societet i sommarsol”, en betraktelse över den tidens badgäster, framförs att herrarna klagade på att damerna oblygt och närgånget klädde av sig inför herrarna, som var mer pryda och därmed kände sig borttvingade. Kanske var det därför man på Halsviksbryggan under sent 1800-tal byggde upp två separata badhytter, för ombyte samt att utan insyn kunna nedstiga i havet, endast iförd adamsskruden.

Badhytter möjliggjorde Adamsskrud

En spännande episod från denna tid är när en handlare vid namn Zettervall Lejondahl nere i Halsvik iscensatte sin egen död. Lejondahl sågs simma ut från land iklädd sin badmössa. En stund senare sågs mössan driva på vattnet in mot land. Trots idogt sökande hittades ingen kropp och Lejondahl förklarades död. Men det hela framstod snart som en smula suspekt. Det var långgrunt och pålandsvind vid platsen för drunkningen. Vittnen hade också sett en figur med lösskägg och blå solgalsögon ta kvällsbåten in till stan samma dag. Snart uppdagades att Lejondahl tecknat livförsäkring, gjort flera stora försäljningar, varvid han med en riklig summa pengar åkt ut till Styrsö med vänner för att bada. Men dessa pengar återfanns dock inte i hans kvarlämnade kläder på stranden efter att han ”drunknat”. En kamrat erkände strax att han tidigare på dagen gömt kläder, solglasögon och lösskägg i en bergsskreva åt Lejondahl. Denne hade nu smitit till Amerika och kumpanen skulle komma efter med pengarna för livförsäkringen. Men kumpanen fängslades i stället. Skriften ”Socitet i sommarsol” summerar:  Badplatsen vid Hallsvik fick god reklam av historien. Det ställe där Lejondahl nedsteg till dödsriket, och den märkvärdiga bergsskreva genom vilken han som en ny Herkules efter fullbordat stordåd återvände från underjorden, blev överlupen av nyfikna badare.

Runt 1930-talet hade det stora intresset för havsbad ebbat ut. Bryggans badhytter slutade underhållas och de togs slutligen av havet och höstarnas stormar. Istället var det öborna själva som började nyttja bryggan i större utsträcknig för sina fritidsbåtar, ett intresse som nu tagit fart på allvar. Senare under 1930-talet, då Andra världskriget stod för dörren fick dock bryggan en ny viktig funktion. Då började man runt om ute på öarna bygga bunkrar, värn och logement för att kunna möta fienden, vilket kom att bli tysken med hot om att komma över havet från Danmark. Frasen ”vår beredskap är god” togs på allvar ute i skärgården. Via bryggan lastade man båtar med material som sedan kördes ut till intilliggande öar, främst Stora Rävholmen, ”Pottan” som den ännu kallas i folkmun. Sjöbodarna flyttades undan så att det blev bredare att ta sig fram med fordon. Man byggde en liten upphöjd bana på bryggan där det var lätt att köra med kärror över de annars grova, ojämna plankorna. Daniel Johansson berättar att banan även hade fördelen att öns äldre med lätthet kunde ta sig fram på bryggan, då de annars riskerade falla omkull ute på den ganska ojämna bryggan. På isvintrarna under kriget körde lastbilarna direkt ner på isen och ut till militäranläggningen på Pottan. Även efter kriget insåg Försvarsmakten bryggans betydelse och tecknade avtal med den Bryggföreningen som ansvarade för bryggan. Mot ekonomisk ersättning hade försvarets båtar rätt att även i fredstid använda bryggan för transporter av folk och material till och från ”Pottan”.

Bryggan under 1940-talet. Den upphöjda banan för kärror och äldre syns tydligt.

Även här syns banan. Samt att bryggan längst ut inte var utbyggd ännu.

Bryggföreningen är det idag som sköter bryggan, de sköter finansiering, fördelar båtplatser, reparerar och lagar den efter stormar.

Det är en grannlaga uppgift Bryggföreningen har när stormarna dragit fram

Det är inte helt lätt att spåra när denna Bryggförening bildades och därmed tog över att ansvara för bryggan. Man får förmoda att initialt skötte Skutskepparna själva sin brygga. När badhytterna byggdes var detta ett initiativ från badgästerna från stan, som även bekostade allt. Dit hade inga öbor tillträde, utan bara ”slånkarna”, som badgästerna än idag kallas ute på öarna. Däribland jag själv. Slånke är dialekt och kommer för övrigt från att öborna ansåg att badgästerna mest ”slog dank”. Japp. Helt klart är jag en slånke.

När badhytter och slånkar försvann från bryggan, i alla fall vad gäller inflytande, bildades en Bryggförening för att hålla ordning på vem som hade sin båt var. Intresset för fritidsbåtar ökade snabbt.

Trångt om saligheten på 1950-talet

På 1950-talet hade dess styrelse blivit ”lite för gamla, det var ingen riktigt fart i dom” berättar Sune Karlsson. Det blev ny fräsch styrelse som även insåg att bryggan behövde byggas ut åt båda hållen. Nedan följer bilder som visar bryggan innan utbyggnaden, men även under själva utbyggandet i början på 1960-talet. Då byggdes huvudet ut i båda riktningarna, till den imposanta skapelse den är idag. Med gott om plats för såväl båtägare, badare, öbor och slånkar.

Jag är imponerad och tacksam över Bryggföreningens slit med att laga, reparera och stärka bryggan mot naturens krafter. Många skulle säkert känna en hopplöshet i att se ett gediget hantverk och mycken nedlagd fritid spolas bort på några timmar när en rejäl storm kommer. Men de ger inte upp. Deras slit är för mig en symbol för den lilla människans kamp mot naturens enorma krafter. Deras slit är heller inte bara till gagn för båtägarna. Jag själv har ingen båt, men nyttjar bryggan i stor utsträckning. För jag har inte nämnt deras kanske vikigaste uppgift ( i mina ögon): De underhåller och ansvarar för att bryggan varje år kan vara den badplats vilka många, öbor såsom slånkar, älskar att besöka. Bryggföreningen ser till att badstegar och bänkar finns där, år efter år.

Stegarna sätt i, varje vår. One small step for Bryggföreningen. One giant step for badälskare

Därmed har bryggan nu, efter 200 år där skutskeppare, nakenbadande societet, småbåtsägare och militärer slagits om att använda bryggan för just sina ändamål, blivit en mötesplats där allas intressen får rum och samsas. Jag inser att bryggan inte bara har min barndom inristad i sig, den är en del av hela öns själ.

Fyrtornet på Faros stod i över 1800 år innan naturen till sist knäckte det. Ett rekord att slå för Bryggföreningen.

Annons