Tårar som världen inte ser

Jag tänker ofta på min pappa. Hur han har det, hur han klarar sig i vardagen. Hur han kämpar på i det liv, som varje dag tar en ny tugga av den tid som rullar på.

Han är den ende som jag och min storebror har kvar av vår ursprungliga familj. Den ende kvar av det liv som en gång formade oss, som en gång betydde allt, vare sig det i unga år gällde sammansvettsning, eller senare i tonåren intensiv frigörelse. Ensam kvar är han kanske viktigare är någonsin för mig. Ändå känns det ofta som om jag inte klarar av att förmedla allt jag vill säga honom och det stör mig djupt. Förmodligen beror det lika mycket på mig, som på pappa.

Ung och redo för livet. Det kom att bli en del tuffa ronder.

Jag gissar att mycket bottnar i livets hårda smällar, tillvarons knockout-slag som man aldrig är beredd på, oavsett hur mycket man ändå anser sig vara ”mentalt förberedd”. Vilken meningslös term detta är för övrigt. Visst, i jobbet kan man förbereda sig mentalt innan ett ingripande, förbereda sig på att möta en psykiskt påfrestande situation. Men när förlust och djup sorg tränger in i ditt privata liv är du ändå tämligen oskyddad och oförberedd.

Efteråt får man kämpa för att ta sig ur det svåra, ”Den enda vägen är framåt” som vännen Johan Säfström en gång sa uppmuntrande när livet var tungt och svart. Det gör man också, men hel blir man nog aldrig, sorgens ärr och sår blir kvar. Sårens djup och ärrens antal stygn varierar dock från person och situation.

Jag och pappa delar förvisso samma sorger, samma förluster. Men sedan inser jag att om min sorg var svår, måste pappas vara avgrundsdjup. Först dog mamma, hans hustru sedan över 30 år. Jag själv skilde mig nyligen och även det är en slags sorg. Men det är mer förlusten över tvåsamheten och kärnfamiljen som splittrades. En skilsmässa är mer ett socialt nederlag än djup sorg tänker jag. Det går inte att jämföra med att se en älskad hustru kämpa och tyna bort i sjukdom. Att förlora sin mor är förstås en djup sorg med egen magnitud. Men jag var i vuxen ålder, låt vara omogen och juvenil. Jag hade redan då goda vänner som stöd och även en längtan att påbörja livet på allvar, komma vidare. För pappas del blev han plötsligt ensam i ett liv som var helt uppbyggt kring tvåsamhet i det sociala umgänget med släkt och vänner. Han började känna sig som det femte hjulet och att alltid komma ensam på middagar och fester plågade honom. Goda vänner kämpade och kämpar ännu med att bjuda med honom. Men han söker numera ofta skälet att kunna tacka nej.

Han tvingades även axla en roll som ensam förälder, förväntades vara ett stöd och en tröst i vår sorg och i våra liv. När han själv förmodligen behövde det lika mycket som oss, kanske mer. Under mammas 2,5 år långa sjukdomstid kämpade han för att skjuta upp och förhindra det läkarna redan från början sagt var oundvikligt. Sedan var bara sorgen kvar, och mot den fanns inget skydd. Helena berättade att när hon och pappa kom hem från sjukhuset dagen mamma dog, jag och Fredrik hann inte dit, hällde pappa upp varsin stor whisky åt dom. Det hade aldrig hänt innan, pappa var restriktiv med unga och alkohol. Hon måste sett frågande ut för han sa ”Det är så sorgligt nu”. Det var allt. Jag tycker det sammanfattar bra, maktlösheten och oförmågan att själv hantera stor sorg. Hur många alkoholister har jag inte mött i jobbet som berättat om stora motgångar i livet som starten på drickandet.

Men pappa kom vidare, han odlade sina intressen, vänner, morgonbadarklubben Bad-Boys, Odd fellow, studiecirklar, politiskt aktiv för Sveriges pensionärers intresseparti. Han utvecklade en obefintlig kunskap om matlagning till ett genuint intresse. Och så barnbarnen som kom till världen i en strid ström. Nya prövningar kom, mitt hjärta stannade men startade igen, Fredrik övervann en stroke. Pappa cyklade omkull och slog i huvudet, svävade mellan liv och död. När han repat sig från den skadan försökte cancern istället ta honom, men en operation motade den vidriga hen i grind. Det var lyckliga slut dessa gånger.

Det har varit mycket drama i pappas liv. Ibland tänker jag att när livet, eller snarare döden, inte kunde komma åt pappa genom hans söner eller honom själv, tog den en omväg. Och siktade in sig på en av de ömmaste punkterna, hans yngsta barn och enda dotter. Cancern tog Helena och vi fick göra om resan vi gjorde med mamma.

Sommaren 2014. Helena har just fått sin diagnos. En symbolisk bild.

Under Helenas sjukdomstid var han hoppfull och försökte vara positiv och vad mer kan man göra? Vid hennes dödsbädd bland alla övrigas tårar och sorg var han sammanbiten, sluten. Även efteråt har han fortsatt vara ovillig att visa de känslorna. Min exfru frågade honom en gång varför han aldrig grät och pappa svarade då stilla ”Det finns tårar som världen inte ser”. En lika tydlig som smärtsam fras. Ibland, vid enstaka tillfällen, kan hans stora sorg över Helena titta fram hastigt, men lika fort samlar han sig och börjar prata om annat. Någon sa i något sammanhang ”En förälder ska inte behöva begrava sitt barn”. Det ligger mycket i det. Genom att bara snudda vid tanken, om jag själv skulle.. Bara det ger en bedövande ångest och en liten, vidrig glimt av vad pappa måste gå igenom.

Pappa är socionom och arbetade som kurator på Landstinget Dalarna, hela yrkeslivet kom att handla om att hjälpa människor som hade det svårt på jobbet. Frustrerat har jag tänkt att någon som sysslat med detta ändå borde kunna tala om sorg. Istället kan han prata på om ditt och datt tills ingen orkar höra på, men försöker man beröra ett svårare, privatare ämne blir svaren enstaviga och undanglidande. Men igen, det är en sak att kliva in i yrkesrollen, en annan att möta sina egna plågor. Min exfru har också ofta påtalat att jag är precis likadan som min pappa, med en massiv svada om saker som intresserar mig men ingen annan, och med korthuggen flykt från besvärliga ämnen. Arv och miljö i kombination antar jag.

Det är såklart ett försvar, en rustning pappa iklätt sig för att orka med allt. Ibland öppnar han dock upp med en tankfullhet och djupsinnighet kring det som skett, vilket ofta får mig att bli sittandes och fundera på det han just sagt. Sedan vill jag veta mer men då är stunden förbi, istället är vi åter i att han gnuggar sig i ansiktet och meddelar att han ”inte minns så noga”.

Efter Helena har pappa tappat mycket av sin glädje. Han fortsätter med sina aktiviteter, men entusiasmen är inte som förr och det är jobbigt att se. När jag frågar rycker han på axlarna, glider undan. Däremot lever han upp och blir sitt gamla jag med barnbarnen. Han berättar ivrigt om vad tjejernas kusiner sagt och gjort, sedan lika nöjt över vad mina egna döttrar sagt och gjort, trots att jag påpekar att jag var med i rummet då det skedde. Bäst är att tjuvlyssna på honom när han tror sig vara ensam med barnen och de dialoger som då följer. Då hörs ingen sorg, korthuggenhet eller slutenhet. Bara ren upprymdhet.

Jag måste ta mig tillfälle att säga det till honom. Vad han betyder för mig. Inte göra det vanliga misstaget, att först då någon är borta komma på vad jag vill säga och då till en kista. Denna blogg läser han inte, pappa ogillar internet ”och dess principer”. Kanske får jag ha högläsning ur den. Det vore en fin symbolisk handling, då han högläste för mig under hela min barndom. Jag skall även upprepa de ord Helena sa till honom på sin dödsbädd:

”För mig är du den bästa pappan jag kunnat ha”.

5 reaktioner till “Tårar som världen inte ser

  1. Så väl formulerat! Det är obeskrivligt sorgligt att människor tas ifrån oss!!! Du skrev att man inte blir hel igen, men jag tänker att erfarenheterna gör mig till en mer hel människa. Innan jag själv förlorat en kär person, innan jag själv fått barn – med den glädje och fasor det förde med sig – hur kunde jag då förstå världen och vad andra går igenom?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s