I framtida spår för fäders segrar

Jag har fått en revival i att åka längdskidor. Mycket oväntat och överraskande även för mig, mitt fokus brukar mer rikta sig mot goda drycker och rökverk, mindre mot friluftsliv och hurtighet. Men även ginflaskor tar slut i bland och då kan ju fokus få skifta, om så blott för en stund.

Mycket oväntat

I unga år åkte jag mycket längdskidor. Pappa var en ”skidlöpare” för att använda hans egna ord och på helger och lov packade han ner längdskidor i det blå plastfodralet, ryggsäcken med matsäck över axlarna, sedan gick han med oss barn ner till busstationen i Falun och tog buss upp till Riksskidstadion Lugnet. Vi hade aldrig bil i familjen, ”det behövs inte I Faaalun” som pappa brukade och brukar säga. Det bekom honom aldrig att böka sig på och av bussen släpandes på skidor samt barn.

Jag minns turen genom skogen upp mot Toppstugan högst uppe på Sjulsarvet. Det evinnerliga stretandet uppför som aldrig tog slut, de godmodiga och hurtiga hälsningsfraserna från mötande åkare. Längdåkarfamiljen var stor och kärvänlig sinsemellan. Men också känslan när man kom fram till stugan, utsikten mot Falun som bredde ut sig, den varma chokladen i termos, äggmackorna med kaviar. Ibland, vid lyx, de små rutorna från en Marabou chokladkaka. Sedan nedför hela vägen hem.

Såsom i barndomen

Jag åkte som sagt mycket som barn. Inspirerad kanske av Gunde Svan, Dalasonen och hans genombrott i OS i Sarajevo 1984. Jag minns i alla fall pappas upphetsade hejanden framför en grynig tv-bild. Kanske kunde jag blivit något i längd, jag är faktiskt tvåfaldig EM-mästare. (Elsborgsmästerskapen som gick av stapeln på en liten bana uppe i Kåreparken på Elsborg). Men sedan upptäckte jag slalom och klev ur längdskidorna. För gott verkade det som. Under större delen av skoltiden och sedan under åren som säsongsjobbare i Sälen åktes det slalom, möjligen bräda. Åkte man längd som säsongsjobbare i Sälen blev man snabbt stämplad som kuf, tönt och enstöring. En figur som det inte var lönt att bjuda in till de många festerna. (Ibland undrar jag således om någon under min tid som säsongare trots allt spridit ut ett rykte om att jag åkte längdskidor…)

Efter åren i Sälen slutade jag även åka slalom. Under de tre år som C/D-turen vid Södermalmspolisen åkte till Åre för att åka skidor följde jag dock med. Jag chockade arrangören Anders Törner med att under dessa tre skidresor inte ha en enda skiddag. Istället hängde jag i badhotellet Holiday Club, simmade, bastade och drack öl. Det närmaste jag kom skidbacken dessa resor var när jag och några andra vid gott väder tog med oss solstolar ut i backen, satte oss och drack öl och rökte cigarr i solen hela dagarna. Det fjärde året kom ingen inbjudan…

Skidmiljö har hittills mest handlat om Cigarmoments

De faktorer som fört mig tillbaka till längdskidorna är mest slumpens skördar. Denna vinter har jag sett skidlöpare sprinta fram på nylagda spår på sjön intill huset i Huddinge. Ett sug har väckts. När pappa erbjöd mig att ta över hans relativt nya utrustning, han anser sig tyvärr för gammal för att åka numera, och denna otroligt nog passade någorlunda väl, så tog jag beslutet. Dags att börja staka igen.

Premiären var planerad till sportlovet i Falun, men kunde slutat i fiasko. Min bror skulle från sitt hus visa mig vägen till de intilliggande spåren i Slättaskogen. Med skidorna på axeln travade jag efter min bror, ”det är alldeles här bredvid”. Ingen i familjen Adolphson har dock någonsin haft ett välutvecklat lokalsinne, så efter 20 minuters knatande befann vi oss ute i djup skog med knädjup snö. ”Hmm.. nåja det ska vara här någonstans, du hittar säkert rätt” förkunnade Fredrik och vände åter till bebyggelsen. Jag snubblade vidare in i skogen, sjönk ner till knäna i snön, ramlade omkull och kunde förnimma barndomens frustration och gråtblandade ilska, samt den starka önskan att ge upp vilken kunde slå till då man hamnat långt från spår. Men så besinnade jag mig, att ge upp utan ett enda stavtag vore ett uselt fiasko, även med min lågt satta måttstock. Jag vände hem till Fredrik, kastade in grejerna i bilen och körde de två kilometrarna upp till Stångtjärn, för dit hittade jag. När jag svängde ut från Fredriks gata såg jag för övrigt längdspåren vi sökt precis intill vägen. Vi hade gått åt motsatt håll, en insikt som inte chokade mig. One small step for Faluns längdåkare, one gigant step for a gindrinker

Det är synd att hävda att jag under veckan flög fram på lätta skidor, men jag åkte i alla fall nästan varje dag. Påfallande snabbt var jag även en godmodig medlem i längdfamiljen, med hurtiga hälsningsfraser. Någon snabb kommer flåsandes bakom dig och man kliver kvickt ur spår:

-Ur spår, haha!

-Ja, hehe, men för vissa går det inte fort, hehe!

Det kan börja redan på parkeringen om man råkar parkera samtidigt som någon annan åkare:

-Hur går det i Vasaloppet?

-Vet inte, hehe!

-Någon norrman leder väl, Hahaha!

-Säkert, Hehe!

-Nåja, vi åker vårt egna Vasalopp, utan dessa norrmän, haha!

-Ja, hehe, precis hehe.

Jag fortsatte sedan åka i Huddinge efter sportlovet, men där var folk inte lika godmodigt pratsamma. Och jag insåg att jag trots allt saknade de hurtiga småpratet. Kanske för att det fick mig att känna mig tillhörig.

Nu i påsk var det med stor förväntan och oro jag åkte upp till Falun, måtte jag fortfarande kunna åka. Pappas blå plastfodral med skidor låg redo i bilen medan döttrarna mest svor över att det tog plats. Oron var dock obefogad, spåren var ännu vida, vackra och vidrigt jobbiga. Godmodiga hälsningar ekade ånyo genom skogen:

-Men vilken påsk vi fick!

-Ja jösses, hehe.

-Långa spår detta, är vi snart i Borlänge tro, haha!

-Ja, vem vet, hehe!

Jag åkte i Stångtjärn och Bjursås. Men ännu har jag inte vågat mig upp till Lugnet. Riksskidstadion. Där det arrangerats fyra skid-VM. Där hjältar som Sixten Jernberg, Thomas Wassberg, Gunde Svan, Torgny Mogren, Per Elofsson och Charlotte Kalla paraderat förbi i olika skidspel, skördat triumfer. Ännu är jag inte värdig att stappla fram i deras spår. Eller så beror det mer på att Lugnet mest handlar om uppför, uppför uppför. Med den världskända ”mördarbacken” som kronan på verket. Per Elofsson mötte sin nemesis när han jagade den dopade grisfuskaren Mühlegg. Det krossade honom. Jag fruktar att ”mördarbacken” skulle krossa mig och pacemakern på samma sätt om jag åkte den nu.

Men vem vet. Pappas utrustning räcker ännu långt, jag räknar med att åka många mil på den, för pappas skull. I framtida spår för fäders segrar. Så i framtiden kanske jag är redo att beträda Lugnet. Redo att kämpa mot mördarbacken.

Fast å andra sidan.. pappas gamla skidor..säsongen är slut. Kan löna sig att kolla pricerunner eller blocket.. man kan ju göra klipp..

I framtida spår, för fäders segrar

2 reaktioner till “I framtida spår för fäders segrar

  1. Visst är det underbart att återupptäcka längdskidåkningen. Jag gjorde detsamma för ett par år sedan och nu passar jag på att åka så fort möjlighet ges, oftast på besök hos familjen i just Falun

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s