Nödvärn

Jag har tänkt mycket på den senaste dödsskjutningen där poliser skjutit. Det är svårt att ta in det som hänt, all tragik i detta. En 20-åring, Eric, med Downs syndrom som rymt hemifrån med någon form av plastvapen, i nuläget vet vi inte exakt vad för attrapp/leksak/replika han bar på. Sedan blir han ihjälskjuten av polisen. Å ena sidan en mardröm som inte borde kunna hända, det är svårt att förstå hur det kunde ske. Å andra sidan kan jag ganska lätt att föreställa mig hur denna situation kunde uppstå.

Ännu vet vi rätt lite om hur och varför, svaren lär bli tydligare i takt med att utredningen blir klar, i nuläget blir det mycket spekulationer. Men några saker är ändå klara för mig. Poliserna har uppfattat Eric som ett hot med ett riktigt vapen. Ett reellt, skarpt hot. Det vet jag, eftersom jag vet att en polis som inser att det vapen som en person bär på inte är riktigt, skulle heller inte avfyra sitt eget vapen. Varför poliserna inte insåg att det inte var ett riktigt vapen, eller insåg att Eric hade Downs syndrom är ännu oklart, men jag gissar på ett snabbt och stressigt händelseförlopp, som så ofta då skjutningar sker.

Media har skrivit att polisen larmades av folk i området om en man de uppfattade som beväpnad. Att det var tidig morgon med sämre ljusförhållanden och att det i området vistas kända kriminella är faktorer som kan påverkat, men det vet vi ännu inte. Det finns även uppgifter om att poliserna åkte på ett larm där en dokumenterat farlig person med tillgång till vapen var på väg till adressen med hot om att döda sitt ex-flickvän, och att det var hon som ringt efter polis. Istället mötte patrullerna där Eric av en slump. Nåväl, bilden kommer klarna. Det är angeläget och välkommet.

Det är nästan omöjligt att sätta sig in i situationen för Erics familj och anhöriga. De anmälde honom försvunnen till polisen då de var oroliga. Allt slutar med att polisen skjuter ihjäl honom. Hur och varför är nog ointressant för dom i slutändan, det förändrar inget. Polisen sköt ihjäl deras Eric. Det går inte att förställa sig deras sorg och smärta.

Hur de inblandade poliserna mår är också svårt att föreställa sig. Det måste vara oerhört tungt. Jag känner med dom. I deras fall kan jag inte heller föreställa mig vad de går igenom. Men jag kan föreställa mig hur de hamnade där. De flesta poliser har någon gång åkt på larm om beväpnade människor. De flesta poliser vet hur fort det kan gå, hur snabbt en händelse sker. Man hoppar ur bilen, tar sig fram snabbt mot platsen, men inte för snabbt, säkerheten först. Plötsligt står någon där, det ser ut som ett vapen i händerna. Man skriker att personen ska släppa vapnet, personen reagerar inte. Hur ska jag agera? De flesta av oss drar vapen om det inte redan gjorts, en del av oss har sedan fått ta beslutet att avfyra vapnet mot någon. Beslut som skall fattas under sekunder. Många gånger har det först efteråt gått att avgöra om det var ett riktigt vapen eller ej. Hur man skulle agera, vilka beslut man tar vet ingen. Förrän man står där själv.

För kollegorna och Erics anhöriga väntar nu en lång, noggrann och förmodligen djupt smärtsam utredning. Från läktaren skriar hetsande tyckare ut vad de anser vara självklarheter, fastslår ditt och datt, men de flesta av dom vet ingenting om något av detta. En outhärdlig situation för alla iblandade.

Det blir ofta diskussioner i media efter att poliser skjutit i olika situationer. Det är bra, sakliga diskussioner om polisens våldsanvädning är nödvändig, av godo. Tyvärr dominerar ofta tyckanden och osaklighet debatten, vilket snarare är skadligt. Om vår ammunition, om våra metoder, att vi är triggerhappy och konfrontativa. Att vi inte borde vara beväpnade, osv.

Vad gäller ammunitionen så är det sant att den orsakar stora skador, då kulan expanderar i kroppen vid träff. Ett viktigt skäl som ofta glöms bort dock, är att med denna ammunitionen minskar riskerna med farliga rikoschetter för omgivningen. Att någon oskyldig träffas. Kulan stannar när den träffar. Vilket är syftet. Oskyldiga intill skall inte skadas.

Att vi skulle vara konfrontativa stämmer inte heller. Vår konflikthantering präglas från dag ett på Polisutbildningen att lösa situationer med minsta möjliga våld. Polislagens 10:e paragraf som avhandlar vår våldsanvändning slår omgående fast att det våld vi använder skall vara ”försvarligt” till omständigheterna i en situation, och bara när andra medel är ”otillräckliga”. Jag menar att all vår utbildning och utrustning strävar mot att vi inte skall behöva skjuta någon. Använda minimalt med våld. Ibland måste vi ändå bruka våld, därför övar vi på att hantera våra vapen och använda dom så säkert som möjligt. Ibland måste vi agera konfrontativt och därmed övar vi även på det. Men i grunden har svensk polis en defensiv grundtaktik.

”Varför skjuter ni inte i armar eller ben” hör man ofta. Berättigad fråga. Men i en nödvärnssituation, vilket präglar merparten av alla polisskjutningar, så är situationen ett snabbt uppblossande hot. Någon anfaller med kniv eller riktar ett vapen mot dig. Då finns ingen tid att sikta mot armar, ben eller huvud för den delen. Man siktar rakt i kroppen för att vara säker på att under stark stress och några få sekunder träffa målet, få en effekt, avvärja faran. Så ser vapenträningen ut. Så skall den se ut.

Däremot ska man nämna den aspekten att det förts fram (minns inte exakt källa, men det torde vara kriminologer eller polisforskare) att svensk polis undviker att skjuta i det längsta och att det paradoxalt nog ökar dödligheten i skjutningarna. Man väntar in i det sista med att skjuta, när man väl gör det blir utgången ofta dödlig. Hade man valt att skjuta tidigare i en situation när denna ännu var någorlunda under kontroll, i ett ben exempelvis, hade personen kanske överlevt. Nu blir sista utvägen ett dödligt skott i kroppen. Det säger mycket, bland annat hur djupt rotad instinkten att inte skjuta är i poliskåren.

”Ni har ju annan utrustning ju”. Det stämmer. Men batong och pepparsprej används för att betvinga våldsamma personer som ej bär vapen. Elchocksvapnen som är ute på prov runt om i landet syftar också till att få ner skjutningarna. Dessa inriktar sig dock mer på situationer med exempelvis hot med knivar, inte på situationer med befarade skjutvapen. Kort sagt, man möter inte hot med skjutvapen genom el. Så dessa kommer inte vara någon garanti heller i framtiden, även om jag är övertygad om att de ändå kommer rädda många människoliv.

Svensk polis skjuter mer nu för tiden säger man. Det är kanske sant, jag vet inga siffror. Sex dödade av polis hittills i år. Men då ska man också minnas hur vår yrkesvardag ser ur numera. De senaste åren har man kastat handgranater mot oss, skjutit mot oss och våra familjers hem med automatvapen, sprängt våra bilar och polisstationer, knivhuggit oss. Våldet och hoten har blivit grövre, skjutvapnen fler. Det är den vardag vi har med oss, vi måste ha med oss. Ett hot att ta på allvar. Dödsskjutningen innan Eric var exempelvis från en polis som blev strypt bakifrån av en gärningsman. Två skott i dennes ben, ändå fortsatte han strypningen. Det sista, dödande skottet, räddade förmodligen polismannens liv. Vi må vara poliser, men i slutändan är vi som alla andra. Vi vill komma hem till våra nära och kära efter arbetspasset.

Detta för oss in på argumentet att svensk polis borde avväpnas. Med den sedvanliga jämförelsen med Norge och England. Tar man det beslutet så kommer vi få förhålla oss till det såklart. Men jag är övertygad om att det knappast blir lättare att få folk att jobba i yttre tjänst i en poliskår som redan nu brottas med stora problem att få in nya poliser. Vem vill frivilligt möta denna yrkesvardag om man tar ifrån oss den sista skarpa möjligheten att freda oss själva eller de medborgare vi ska skydda, mot dödligt våld? Jag tror få är beredda att vare sig påbörja eller fortsätta en sådan tjänstgöring.

En sista aspekt på detta. Vi hör om tomma platser på polisutbildningarna, om sänkta fysiska krav, om sänkta krav på begåvning för att kunna fylla platserna. Det vi då skapar är poliser med sämre grundförutsättningar att klara yrkets påfrestningar, sämre förutsättningar att kunna fatta rätt beslut under stress och sekunder. Vi skapar större risk att få poliser som inte klarar att fatta rätt beslut i farliga situationer.

Vill vi trygga yrkets professionalism är det fel väg att gå.

The first rule of law enforcement: Make sure when your shift is over, you go home alive.

2 reaktioner till “Nödvärn

  1. Tycker du gott och väl kunnat undvika att citera The Untouchables på slutet. Bortsett från det så håller jag i stort med dig i dina funderingar kring den tragiska händelsen.

    Anledningen till att jag motsätter mig citatet är att ‘regeln’ i fråga är djupt problematisk och dess popularisering hos polisen i Staterna tros vara en bidragande orsak till att man fått problematik med en större utbredning utav mentaliteten att prio ett är att skydda sitt eget liv även på bekostnad utav oskyldigas. Därav t.ex. ökning utav användning av vapen i situationer där det innebär påtaglig risk att oskyldiga träffas.

    Jag kan förstå grundtanken men jag blir rädd för tanken att Sverige skulle få en kår som går åt det amerikanska hållet med ökad militarisering samt i många fall minskad hänsyn till just oskyldiga/åskådare just med hänvisning till polisens egna uppfattning utav personlig trygghet.

    Minns ett fall i Dallas för några år sedan där en kvinnlig polis sköt ihjäl en 19-årig man, internutredningen visade att just med hänvisning till den regeln hade det hos denna station brett ut sig en mentalitet att så länge polisen kände sig hotad så var det fritt fram att använda sitt tjänstevapen utan oro för följder för ens egen del. Om jag minns rätt kunde man fastslå att den enda anledningen till att hon avlossade sitt vapen och bragte honom om livet var att han ej var snabb nog att visa sina händer, han hade icke gjort några aggressiva handlingar gentemot henne eller andra och inte visat någon ovilja till att samarbeta med polisen. Resultatet blev att polisen i fråga blev uppsagd och ansvariga chefer fick göra avbön och lova att man skulle intensivt arbeta med attitydförändring. Jag vill inte behöva höra om ett sådant fall här i Sverige för att vi ska lära kåren att deras eget liv alltid är den första prioriteten i alla situationer.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s