44

I serien ”slätstrukna födelsedagar mitt i livet” har jag nu nått fram till den 44:e. Missförstå mig rätt, i dessa oberäkneliga tider ska man vara glad och tacksam för varje ny födelsedag man får uppleva, som frisk och kry med ett bra liv. Men skriver jag inte om dessa födelsedagar, mitt i veckan, mitt i livet, kommer jag heller inte minnas dom i framtiden. Eftersom det skrevs om födelsedag 41 och 43 skapar jag härmed en tradition, om än tråkig. Visserligen bloggades det även om min 40-årsdag , men det handlade ju mer om fest och gamman, inte om en födelsedag en svinkall onsdag i februari.

När jag läser om förra årets födelsedag och jämför med denna är det som om inget hänt. Två identiska dagar. Helvetet består av upprepningar sägs det, gäller denna blogg i synnerhet. Ser jag på det välvillig är det som om tiden stått stilla, varken kropp eller själ har åldrats, sinne och fysik är i intakt granit. Eller så kan jag se det som om att jag nu på riktigt fastnat i ekorrhjulet, jag springer och springer, men märker inte ens att hjulet rör sig på sin väg in i evigheten, märker inte sprickorna i den fysiska fasaden.

Men ett fint inslag inledde dagen. De tre små töserna ställde klockan och tassade upp själva, smög för att inte väcka mig. Jag låg och lyssnade på hur de resonerade med varandra om upplägget, sprutade grädde i oboy, bredde smörgås och hällde upp yoghurt, tände ljus. Liv o Line lugnade den uppretade och fräsande Lykke som blir arg när hon väcks. Upprörda känslor blossade upp, någon stormade in i rummet, det västes fram och tillbaka ”du måste lyssna på mig Liv” osv. Tisslandes mäklade de fred, de smög ut. Jag ”sov” vidare. Sedan kom de tassande, sjungades. De överlämnade frukostbricka med en present, en chokladkaka Liv köpt för egna pengar dagen innan. Det hade faktiskt köpts två chokladkakor erkände Liv, men hon och kamraten hade nödgats äta upp den ena. En mycket fin morgon.

En mycket fin morgon

Ingen slätstruken födelsedag är komplett utan att umgås med den blå familjen. Således blev det några timmars arbete. Lunchen intogs även i år på Brunos korvar, jag är i sanning en man av upprepningar. (Sedan intalar jag mig att jag skapat en tradition och utsätter omgivningen för denna ”tradition” . Som nu, här.)

Givetvis ingår det att fixa fika till arbetsgruppen när man fyller år, det går inte att komma glidande och inbilla sig dukat bord. I år har Trygghetsgruppen snöat in på Budapeststubbar och semlor, så det upplägget var redan klart. Likt Pavlos hundar stormade de sedan in, uppspelta av det stundade kalaset. Finkaffe serverades dagen till ära, automatens vämjeliga droppar kunde undvikas, om så blott för en stund.

”Heeer’s Johnny”…

Helt otippat företog jag sedan ett besök i polisgymmet, ett oklokt beslut skulle det visa sig. Kanske var det semelfett och åldersnoja som drev fram denna drastiska felmanöver, det är lite oklart. Men den löjeväckande och bortkomna spegelbilden, malplacerad bland de unga hanarna runt omkring, höjde inte självkänslan som det var tänkt, utan underströk snarare alltings förgänglighet. Jag lommade snart ut, likt en vilsen turist.

Med hänsyn till känsliga läsare är gymbilden cencurerad

Då kände jag mig mer hemma på Cigarrklubben. ”Vardagsrummet du inte kan ha hemma” som vi brukar säga. Där kunde jag umgås intimt med vänner, inte mina bästa vänner, men nära vänner: Ginen och Cigarren. Med dom blir ingen födelsedag tråkig. Ingen annan dag heller för den delen. Där kunde jag ägna tid åt den fixa idé (en av många) som jag påbörjade för några år sedan. Den att svara varje gratulation på Facebook med en liten hälsning istället för den slöa tummen. Ovanligt många i år, med tanke på att jag själv numera är så usel att gratta via Facebook. Då är det ändå jag som myntat uttrycket ”Har man inte grattat på fejan, då har man inte grattat alls”.

Inte de bästa. Men nära vänner

Sedan har vi Tinder. Lika obeveklig som alltid. Tungt slog siffrorna om, 43 blev till 44. Ett år senare är jag ännu kvar där, det kan tyckas nedslående. Många av profilerna där återkommer numera med vemodig regelbundenhet i mitt flöde. De som blev kvar. Jag inser att jag lika regelbundet dyker upp i deras flöden. Vi är motsvarigheten till skolårens ”Böket” på gympan. De som blir kvar i mitten, när de snygga, de framgångsrika med huvuden böjda mot varandra, viskandes, pekar, ”vi tar han.. okej då tar vi hon..” Röda och gröna smala tygband delas ut. Skillnaden är att på Tinder är det ingen som säger ”ni får böket”, så vi får inte ens vara med och spela. Tinder, de ratades karusell. Som snurrar runt, runt, figurerna visar upp sig, hoppas att någon hugad skall ta klivet upp, åka med. Men istället för att vara lockande är vi avskräckande. Ingen åker med.

Böket

Det blir spännande nästa födelsedag. Är jag kvar där när Tinder slår om till 45? Då kan det bli riv i blogginlägget.

Jag avslutar istället med lite inspirerande ord från Tomas Andersson Wijs låt ”Födelsedag”

Det kommer nya dagar
jag har inte bråttom någonstans
Jag ska ut till de andra
men inte än, inte än
Det kommer nya dagar

Tack för alla gratulationer. Det är fint med så många lyckönskningar, vare sig det är digitala, verbala eller fysiska. Jag blir glad och tacksam. Tack!