Trygg som räven i lyan, och örnen på klippans topp

De flesta människor har nog en speciell plats i barndomen som man hyser extra starka känslor inför. Det kan vara nostalgi, trygghet och glädje som gör att man ser tillbaka. Eller så kan det vara otrygghet och elände som ristat in platsen i livets bark. För mig är den platsen utan tvivel radhuset på Engelbrektsgatan 2E och då oftast lustfyllt och nostalgiskt. Min bror brukar ju hävda att jag är ”förälskad i min egen barndom” och det grundmurades nog på Engelbrektsgatan.

Engelbrektsgatan 2 A till H.

När vi flyttade in i december 1979 var jag snart fem år. Det var helt nybyggt, stort och mäktigt i tre våningar. Ingen hade bott där innan oss. När vi flyttade därifrån sommaren 1991, elva år senare, var jag 16 år. Således rymmer tiden på Engelbrektsgatan hela 80-talet, men även vandringen från den lille gossens hesa kraxanden (jag hade knutor på stämbanden för jag gapade så mycket) till pubertetsynglingens pipbrölande. Större delen av min uppväxt. Naturligtvis gör en sådan plats avtryck, då den är både kuliss och rekvisita i formandet av ett barn. (Bra formulering, det får jag ge mig)

Jag minns att huset kändes enormt med sina tre våningar när vi flyttade in. Eget rum och massor av ytor att leka på. Trappor med spaljé som kunde användas likt en stång på en brandstation för att svinga sig ut från trappan ner på golvet, toalett på varje våning, bastu. Ren lyx. Grälla sprakande färger i gult, grönt och blått. Röda och bruna heltäckningsmattor, 70 och tidiga 80-talets färger i nybyggd symbios. Enorm gemensam trädgård med naturlig pulkabacke, äppelträd och krusbär, gungor och sandlåda. Ytor för fotboll och lek. Det kändes oerhört lyxigt.

Oerhört lyxigt

Av de 8 hushållen, alla stolta förstagångsägare av nybyggt radhus, minns jag för och efternamn på allihop. Jag kan tycka det är lite märkligt att minnas detta än idag. Det jag då istället tyckte var märkligt, samt tråkigt och irriterande, var att bara 4 hushåll var barnfamiljer. De utan barn kändes dessutom mycket gamla, (de var väl runt 40) och jag fattade inte varför de skulle bo i dessa enorma hus utan barn. Det störde mig minns jag. Konstigast av allt tyckte jag det äldsta paret i längan var, de var pensionärer och kändes uråldriga. Som om morfar skulle bo i ett stort hus tänkte jag, och bortsåg förmodligen från att han gjorde just det på Styrsö.

De 8 hushållen bildade ”Nedre Elsborgs sångar och samfällighetsförening”. Där fattades viktiga beslut, såsom vem klipper gigantgräsmattan vilken vecka. (Pappa var för övrigt den enda som under de 11 åren klippte den med handgräsklippare). Mycket fokus låg faktiskt på sång, det anordnades ofta fester grannar emellan. Höjdpunkten varje år var vårfesten på Valborgsmässoafton. Konceptet var att man började första året uppifrån, sedan vandrande man längan igenom år för år. När man nådde till sista huset år nr 8 tog det dock slut. Familjen där hade deltagit sporadiskt genom åren och när deras tur kom deklarerade de att de vare sig tänkte arrangera något eller delta vidare. Efter det året dog det därmed ut. Min teori är att efter 8 år var nybyggarglädjens entusiasm sedan länge förbi, istället var man nog mer småtrötta på sina grannar. Pappa brukade i alla fall muttra ibland att ”grannar och släkt ska man inte umgås för mycket med”.

Sångarna och samfälligheten klubbade även igenom beslutet att uppföra en gemensam uteplats nere i trädgården, för att få en plats med ”mer sol”. Jag surade förgäves, jag tyckte viktig fotbollsmark försvann. Ett trädäck med två väggar uppfördes och invigdes högtidligt med gemensam fest. Strax därefter slutade den dock att användas helt. Det blev för varmt när solen låg på, ”det är ju som att sitta i en ugn” svor mamma en gång. Jag har även en egen teori, att eftersom uteplatsen var centralt belägen i den gemensamma trädgården, så blev den som en scen nedanför de 8 husens fönster och balkonger. Känslan av att äta, sola eller grilla i ett skyltfönster tilltalar nog

Bild från invigningen av ”Den förnäma uteplatsen”. Helena och hennes vän Johan i folkdräkt. Jag äter (med båda verktygen i mun. Pappa hade blivit arg) Fredriks nacke. Min vän Carl.

I en av familjerna fann jag min första vän i livet, Carl. Han var något år äldre än mig, beläst och belevad, inte hest gapig och fotbollssvettig som jag. Han hade en stor Playmobilssamling som jag älskade. Det bästa jag visste var att knacka på hos Carl för att leka. När han inte var hemma sprang jag hem och grät av besvikelse. När vi båda börjat skolan gled vi ifrån varandra, vi fick nya vänner, men vi gick i samma skola. Carl blev ibland retad av andra på skolan för sitt belästa och belevade sätt, och för playmobil. Jag minns en gång då Carl var hemma med en ny kompis. Ett skränande grabbgäng ringde på, krävde att den nye kompisen skulle strunta i Carl och komma ut till dom. Jag stod i periferin och tittade på. Carl vädjade till sin nya vän, ”kom nu så går vi in och leker med playmobil”, vilket triggade den skränande hopen än mer. Kompisen klarade inte trycket utan lämnade Carl ensam. Jag minns mina blandade känslor. Dels ville jag nog fortfarande vara Carls playmobilvän, få komma dit och leka. Men även glad att det inte var jag som fick stå framför den gapande hopen och välja. För jag hade nog inte heller klarat trycket, utan svikit Carl där på trappen.En gång det roligaste jag visste

Även om jag själv minns Engelbrektsgatan som ett ”Alla vi i Bullerbyn” så har jag efteråt insett att det även där fanns en del inslag som mer påminde om serien ”Svenska hjärtan”. Då tänker jag inte på det uppenbara även för oss barn, som det alkoholiserade paret med dalmatinern i hyreshuset mitt emot, vilka ofta med fönstret vidöppet vrålade ut berusningens hela känslospann så det ekade över gatan. Eller Gunnar, en pensionär som ofta luktade alkohol. Han bodde i hyreshuset rakt över gatan, någon våning upp. Jag brukade hälsa på honom. Vi satt i hans kök, han bjöd på godis och drack sina öl, medans jag förtjust satt och tittade ner på vårt kök och in i vårt hus. Jag tyckte det var spännande att i smyg titta på när de andra i familjen levde sina liv som vanligt i köket, ovetande om mig. Likt en spion. (Eller en fönstertittare i vardande). Det var som att se sitt liv utifrån. Som vuxen inser jag att Gunnar uppfyllde alla rekvisiten att vara en ”ful gubbe”, locka barn till sin lägenhet med godis. Men Gunnar var bara en snäll gammal man som var ensam, under alla år såg jag aldrig att Gunnar hade besök av någon annan än mig. Några år efter att vi flyttat dog Gunnar. Helena berättade en gång att hon flera år senare hamnade på en fest i Gunnars gamla tvåa, nu övertagen av någon student. Under festen hade hon blivit fast i köket, spionerandes in i det hus som utgjorde vår barndom.

En vanlig syn på Gunnars köksbord

Men även i radhuslängan förekom drama, även det kopplat till alkohol. I ett av de barnlösa hushållen dracks det ofta och för mycket. Gräl och skrik förekom ofta, en gång fick mamma gå in och medla mellan dom. När de skulle gå in och vattna hos oss under semestern, glömde de kvar sin hund när de vattnat klart. Förmodligen ett bra tag eftersom hunden klöst upp halva insidan på vår ytterdörr. Jag minns att pappa bara gnuggade sig besvärat i ansiktet när jag frågade hur man kunde glömma sin hund hos någon annan.

En annan granne drack också för mycket, men i det tysta. Tills en morgon då han kollapsade i hemmet. Mamma, rutinerad sjuksköterska skyndade ut. Genom köksfönstret stod vi syskon och såg, delvis uppskrämda, delvis imponerade, hur mamma vant styrde upp situationen, gav första hjälp, visade in och dirigerade ambulansmännen. (Grannen överlevde och slutade sedan helt med alkohol)

Annars var det få blåljusutryckningar till Engelbrektsgatan. Det hände två gånger. Båda gångerna dock orsakade av barnen Adolphson. (Nej, inte jag otroligt nog). På granntomten stod ett övergivet hus från 1750, den K-märkta Görasgården. Där gillade vi att leka. Fredrik och några vänner gjorde dock upp en eld inne i det gamla trähuset då de ville värma sig. Det blev inte lyckat då taket började brinna. Brandkåren ryckte ut och kunde släcka. Polisen fick komma hem på samtal, det var lite dämpad stämning några dagar, det var även färdiglekt i Görasgården. Kommunen räddade sedan huset genom att helt sonika flytta det till annan ort.

Räddad undan lågorna. Räddad undan syskonen Adolphson

Den andra gången brandkåren fick rycka ut hade Helena, hennes kompis Josse och grannpojken Johan lyckats ta sig upp på taket. Tämligen högt och omöjligt att ta sig ner. De tog sig in på vinden och kröp runt på takbjälkarna. Efter ett tag hörde de rop och öppnade en taklucka. Nere på gatan stod en upprörd folksamling och skrek att de skulle sitta still, brandkåren var på väg. De fick plockas ner av stegbilen, mamma var fräsande arg och undrade om de visste ”hur mycket ni nu kostat medborgarna”, dessutom hade orsakat att den granne som sett det hela ”satte sitt kaffe i vrångstrupen”. Mamma kunde vara dramatisk när det gällde. Josse försökte reparera skadan genom att pipa ”min pappa kan betala”, men det hjälpte ej. Johan och Helena lekte mycket under uppväxten, han blev senare musiker och har tydligen skrivit en låt om taket och brandbilen, den skulle jag vilja höra. En fin gest var när Johan många år senare kom på Helenas begravning, det var vackert på något vis mitt i allt elände.

Än idag fattar jag inte hur de nådde upp till stegen

Det är fascinerande hur man kan minnas saker in i detalj. Husets alla fasta telefoner utspridda mellan våningarna, deras färg och form. Det nu utdöda fenomenet med fast telefoni och en familj på fem, alltid var det någon som lyfte en lur för att ringa och bröt då rakt in i någon annans pågående samtal. Hur det började skrikas från olika platser i huset:

-LÄGG PÅ, jag pratar i telefon!!!

-Jag måste ringa, LÄGG PÅ!!!

Givetvis ville ingen ge sig.

Den långsmala balkongen med fin utsikt över stan, men för smal för att ställa upp bord och stolar på. Den blev istället rökruta för mamma och pappa samt gäster, man rökte utomhus. Där förvarade jag även den stora älgkäke jag hittade på en slaktplats i skogen och tog hem med tänder och annat kvar. Mamma kreverade av äckel och kastade ut den på balkongen, där blev den kvar länge, jag vägrade gå med på att slänga den. Gästerna som rökte måste undrat när de blev ståendes ute på en omöblerad balkong med bara en stor käke på golvet.

Tvättstugan som ofta luktade surt, för där stod mammas och pappas stora plasttunnor där de gjorde eget vin.

När vi fick en mikrovågsugn som då var något nytt, dess plingade när det var klart. Hur pappa och Fredrik började brottas på allvar i köket i sina morgonrockar en gång, då pappa ville hindra Fredrik från att öppna luckan innan den plingat för klart, eftersom ”farliga radiovågor kunde komma ut”. (Pappa är vare sig tekniker eller naturvetare)

Tidigt 90-tal gick epoken Engelbrektsgatan mot sitt slut. Fredrik hade flyttat ut, mamma tyckte det blivit för stort, för dyrt, för slitet. ”Jag är trött på detta jävla råttbo” brukade hon säga. Jag och Helena fnissade och härmade henne, men pappa blev arg och menade att det var vanvördigt och respektlöst mot vårt hem. Nu i efterhand får jag ge honom rätt. Familjevännen och mäklaren Sten Frisk sattes att sälja huset, men det fick trögt. Ekonomin i landet var ju sådär tidigt 90-tal. En gång kom Sten hem till oss med champagne, kolkade upp, bjöd, det skålades. Huset var sålt. Dagen efter drog sig köparen ur och det blev snopen och bister stämning. Våren 1991 blev det i alla fall klart. Uppbrottet blev hastigt för mig. Mamma förutsåg nog helt korrekt att min nostalgiska ådra skulle göra att jag var i vägen och störa flyttprocessen, så på sommarlovet skickades jag som vanligt till Styrsö. Då jag kom hem två månader senare hade vi flyttat. Jag kom hem till en ny bostad, ett nytt hem och därmed ett nytt liv.

Inför vårbalen i nian, 1991. Några få veckor kvar i huset. I bakgrunden vår ”brandsstång” som vi svingade oss runt, ut från trappen med, till mammas ilska

Ibland har jag undrat varför jag saknar och tänker tillbaka på Engelbrektsgatan så ofta. Det var ju inget dramatiskt eller omvälvande som hände oss dessa år. Mer en långsam, strid ström av skidutflykter, badutflykter, kompisar som kom och gick, skoldanser, fredagsmys med bastu och fondue, titta på Dallas, Törnfåglarna och Varuhuset med mamma och pappa som tog sig en Irish Coffee. Svaret är såklart att det är just avsaknaden av drama. Det var tryggt, alla levde och var friska. Dramatik och elände skulle komma senare i livet, och det skulle komma med besked. Engelbrektsgatan är innan allt det andra. Det är det jag saknar och tänker tillbaka på.

Kompisar som kom och gick

Jag tänker ofta att jag vill knacka på där nu, gå in, se mig omkring, minnas. Kanske förnimma det jag och Helena kallade för ”hemmalukten”, den speciella lukt vi bara kände när vi klev in i huset efter att familjen kom åter från en längre bortavaro, som sommarsemestrarna. Jag har till och med funderat på att legga in mig med polislegitimationen, uppge att jag sysslar med brottsförebyggande åtgärder, dra en vals om inbrottsligor i området och hävda att jag behöver titta runt på deras skalskydd och larm. Men det vore dels en smula överdrivet, dels inte förenligt med min yrkesroll, så dessa planer är bordlagda

Men jag tänker att en dag ska jag göra det. En dag ska jag ta modet till mig, knacka på och berätta syftet, att jag är där för att besöka min barndom.

Innan allt det andra