The leftovers

Vi har sorg i familjen. Igen. Cancern har ryckt bort en familjemedlem. Igen. Min bror har förlorat sin hustru, Malin, och mina brorsdöttrar har förlorat sin mamma. Jag tycker så oerhört synd om dom. Ord är egentligen överflödiga, barn ska inte vandra genom uppväxten utan en mor, det säger sig självt. Likväl händer det ibland och nu bland mina närmaste. Människor dör, familjer slits sönder varje dag, det vet jag. Genom mitt jobb blir det nästan vardag. Men när det drabbar ens närhet blir det ändå något overkligt över det.

Vad som inte bara känns overkligt utan även djupt orättvist, är när det händer i ens närhet gång efter gång. Jag tycker inte någon borde behöva uppleva att begrava först sin mamma, sedan sin lillasyster och slutligen sin hustru, allt detta innan man hunnit fylla 49 år. Men det tvingas Fredrik gå igenom nu. I detta finns ingen rättvisa, ej heller logik. Inte ens cancerns ärftliga och grymma logik ger svar, eftersom alla dessa tumörer varierat i både sort, styrka och farlighet. Även svaret på den förhatliga frågan ”hur långt har hon kvar” har varierat. Bara resultaten har varit detsamma. Så återigen går vi mot en vår fylld av sorg och saknad, precis som med Helena för fyra år sedan.

Helena sa en gång under sin sjukdom att ”vi hamnade verkligen på den ruttna grenen av släktträdet”. Alla blev sjuka och dog tidigt konstaterade hon. Mormor, mamma, moster Lena. Sedan Helena själv. Även farmor dog tidigt. Alla kvinnorna. Männen däremot lever länge, morfar och farfar blev långt över 90, pappa är 85 idag. Den historiken är dock en klen tröst för någon som har tre döttrar. Men det finns att oroa sig över så det räcker ändå, dessa funderingar behövs inte för stunden tänker jag.

Det finns en tv-serie som heter ”The Leftovers” som jag ofta relaterat till när jag tänker på alla som för tidigt försvunnit från familj och släkt. Man brukar ju säga att ”great minds think alike”, så det visade det sig att även Fredrik har relaterat till serien, vilket han skrev fint om här. Således lånar jag Fredriks utmärkta sammanfattning av seriens tre säsonger:

TV-serien The Leftovers utspelar sig tre år efter en internationell katastrof där 140 miljoner människor – cirka 2% av världens befolkning – helt enkelt försvinner. De försvunna finns i alla länder, samhällsgrupper, kön och åldersgrupper. Alla drabbas. Vi får följa världen efter katastrofen där människor, religioner och grupper kämpar med tro, känslor, övertygelse, skuldkänslor och vardagen i största allmänhet. 

Den är smått briljant, faktiskt.

Tilläggas bör, i mitt tycke, att serien understundom är rätt skruvad. Men i andra ögonblick briljant.

Hur det känns att vara en Leftover

Just introt till säsong två gjorde avtryck. Ett digitalt fotoalbum ur mänskors liv med allehanda ögonblicksbilder. Men där någon person på varje bild bara syns som en siluett vilken långsamt bleknar bort, som om den sakta raderas framför oss. När jag tänker på mina egna fotoalbum på detta sätt, digitala som analoga, blir det många skuggor som långsamt raderas från bilderna. En bild på honnörsbordet från mitt bröllop skulle exempelvis visa brudparet och våra två pappor. Samt sex siluetter. Det är smärtsamt och kusligt att tänka så. (Och förmodligen precis lika skruvat som vissa av seriens inslag).

Det starkaste med serien tycker jag är skildringen av de kvarvarandes kamp med att förstå det ofattbara. Hur de försöker lära sig leva med det nya, det sorgliga. Hur de famlar efter mening och fotfäste, hur de försöker förhålla sig till en skrämmande tillvaro de varken bett om eller vill ha. Men som de måste lära sig leva i, tillsammans med de andra som blev kvar.

Jag och döttrarna firade påsk i Falun hos Fredrik och hans flickor. Vi försökte få till något som skulle påminna om normalt påskfirande, men det var svårt och påskliljorna fick trängas med blomsterbud och kondoleanskort. Men ändå fint, huset var överfullt av vackra blommor och kärleksfulla hälsningar. Elever som lämnat skola och Fredrik bakom sig för mer än sex år sedan skickade blommor och penninginsamlingar till goda ändamål. Vilket intryck man då ändå gjort hos rastlösa elever tänkte jag, själv minns jag knappt namnen på de flesta av mina lärare. Nåväl, påskfirandet normaliserades ändå så tillvida att tjejerna kunde få genomföra sin äggjakt i triumf.

Triumfens ögonblick

Jag såg Fredrik genomlida alla kval som skildras i tv-serien. Sökandet efter mening med en ny hemsk tillvaro, famlandet efter förståelse över vad som sker, kampen mellan sorgens djup och önskan hitta ett sätt att kunna se framåt igen. Jag ville säga kloka, stödjande saker, men blev mest tyst och hummande. Pappas känslomässiga tafatthet i trängda lägen verkade drabba även mig insåg jag irriterat. Jag har ibland blivit ombedd av vänner att komma med perspektiv på saker eftersom jag genomgått förlust och sorg. Men jag insåg att allt jag gått igenom har även Fredrik redan gått igenom, tillsammans med mig. Nu prövas han igen, på ett nytt ofattbart sätt och vad vet jag om det? Mitt stöd fick bli av det handgripliga slaget. Sysselsätta döttrar, handla påskmat, komma med synpunkter på begravningsannonsen. Lyssna och pappahumma medelst betänksamt ansiktsgnuggande när sorg vällde fram. (Lika bra att go full pappa när man ändå håller på) Eller blanda till en god GT, för det kan jag. Skomakare bliv vid din läst. Samt välja ut och provsmaka påskölen.

Vi provsmakar påsköl. Vi försöker hitta ord och mening

Vi åt ett gott påskbord, vi drack en ”äkta falu” till snaps. Vi sjöng för Malin. Stillsamt och vemodigt, men ändå fint. Där satt vi kring ett för stort bord, pappa, Fredrik och jag själv. Ett bord där Malin och Helena borde suttit med och skrattat. Men där var bara vi. Och det slog mig med full kraft: Här sitter vi, The Leftovers. Vi som blev kvar.

Det är lång väg kvar. För Fredrik och tjejerna har det bara börjat. Men jag är hoppfull. De kommer igenom detta, de klarar det. ”Den enda vägen är framåt” som min vän Säfström sa en gång. Vi runt omkring ska finnas där som stöd, vare sig det är handgripligen, muntligen eller bara pappahummande. Som Fredrik själv skrev i ett sammanhang efter mammas död, ”i nöden prövas vännen”. Nu prövas vännen igen. Och vännen kommer finnas där. Det är jag säker på.

Det finns hopp

3 reaktioner till “The leftovers

  1. Vad fint du skriver, ska titta på Leftovers nu tack vare ditt blogginlägg. Som svar på din fråga på T..d.r så jo någon läser det.

    Gilla

  2. Beklagar den stora sorg som din bror med familj drabbats av, en sorg som självklart delas av övrig familj och vänner. Du skildrar kontrasterna mellan sorgen och det vanliga livet väldigt fint; tack!

    Gång på gång slås man av hur fruktansvärt orättvist livet är, så skört. Människor drabbas av cancer som inte går att bota, människor som rycks bort i olyckor. Totalt meningslöst och så sorgligt. Samtidigt rullar livet på ”därute” medan man själv kämpar med sorg och saknad, jag minns hur arg jag var efter min mamma somnat in efter sin kamp mot cancern; varför just hon?!

    Långsamt börjar ändå livet rulla igen men med en stor sorg och saknad, livet blir aldrig som förr efter man mist en nära anhörig men i bästa fall har man blivit bättre på att uppskatta livet och ta vara på varje fin stund; vi vet så lite om vad som komma skall.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s