A few good men.. (nåja)

I dagarna sker ett 10-årsjubileum. Ett jubileum som för mig och några få andra är mycket högtidligt. Det är nämligen evenemanget ”Dalahelg” som går av stapeln för 10:e året i rad. Dalahelg är en herrmiddag jag anordnar för mina närmaste vänner i augusti varje år på Styrsö.

Från början var kriterierna glasklara och enkla. Man skulle gilla god mat och dryck i goda vänners lag. Man skulle bidra socialt. Och man skulle vara från Dalarna. Punkt. Men strax började det ske en glidning i urvalsprocessen. Min fine vän Tompa Larsson skulle ju givetsvis vara med, han fick således ett västkustskt frikort. Min kusin Henrik fick släktfrikortet. Sedan skulle ju någon även laga den goda maten, således utsågs nackasonen Johan Säfström till officiell förstekock, en titel han burit med avmätt högmod sedan dess.

God mat och dryck i goda vänners lag. Bidra socialt.

Under åren har några gäster tillkommit, andra har försvunnit. Men sedan ett par år tillbaka har en fast krets etablerat sig runt matbordet och de släpper inte sina platser lättvindigt. Principen är densamma som för filmens fängelsegäng ”La onda”, Blood in, blood out”. Tills dess att någon försvinner gäller Maffians regel, ”The books are closed”.

Johan Heed får anses ha en särställning, en ”Styrsö Emeritus”. Innan Dalahelg anordnades det regelbundet andra festligheter på Styrsö och Johan har inte missat en festlighet sedan 2003. Det är bra jobbat. Ivrigt påhejad av sin respektive har Johan alltid sett till att närvara. Utom en gång. Evenemanget som jag döpte till ”Advent för män” där vi firade första advent på ön missade Johan. Till Johans ersättare utsågs Niclas Lindqvist, på pappret en glad gamäng. Med Niclin lyckades inte fylla upp Heeds kavaj, (då menar jag inte främst rondörmässigt). Först deklarerande Niclin att han inte dricker sprit. Sedan tjatade han helgen igenom om att han en gång minsann varit på Hönö i norra skärgården. Helt ointressant och lite ofint att berätta för en Styrsöpojk från södra skärgården. Niclin återkom inte till ön, ej heller arrangemanget ”Advent för män”. Det visade sig att blåst, mörker, blötsnö och regn inte lockade lika mycket som ljumma augustivindar, vem som nu kunnat ana det.

Inte lika lockande

Genom åren har Dalahelg ofta mött hot och hinder. Respektives ovilja att släppa i väg sina män på denna helg har ibland skymtat fram. Det har funnits en misstro om att det skulle ske överdriven konsumtion av mat och dryck, grovt språk och allmän skörlevnad under helgen. Men allt eftersom åren gått har respektive kunnat se att oron varit obefogad. Deras män har alltid vänt åter hemåt, hela, rena och lyckliga.

Värre har det varit när den mäktiga Polismyndigheten ställt hinder i vägen. (De flesta gästerna är poliser). Det har varit personalslukande tillställningar såsom presidentbesök eller stora nazistmarscher som hotat närvaron vid Dalahelg. Men välvilliga chefer och planeringsmässiga Houdiniutbrytningar har räddat oss varje år.

Det tenderar att bli ganska högljutt under Dalahelgerna. Nästan alla deltagare är poliser som gillar att höras och ta plats. En av deltagarna är inte polis, men istället överstelöjtnant i armén, med tillhörande ego och militära later. Det är bara min kusin Henrik som är civilist. Halvt road, halvt förskräckt brukar han mest observera under ”gapighetens gästabud” som min gamle far en gång gissade att Dalahelg innebar. Henrik själv har sammanfattat Dalahelg mycket passande:

”In the company of silverbacks, you never walk alone”.

Vi har alla våra roller att spela under helgen. Tompa Larsson blir den ordningsman som så väl behövs, eftersom den avmätte förstekocken med sin sidekick Emeritus brukar tappa bort sig ordningsmässigt i köket. Ett år kunde Tompa inte närvara, varvid jag införde regeln att man fick röka inomhus. När Tompa kom åter fimpade han resolut den regeln, med hänvisning till allmän trivsel. Trots att jag är en stor tobakist får jag ge Tompa rätt. Jag får ge Tompa rätt

Annars följer helgen en (o)ordning som inte får rubbas. Den inleds med en ”Ryssafton”, där maten går i ryskt tema. Därtill dricks vodka och varje gäst får möjlighet att utbringa en högtidlig skål om valfritt ämne. Här har en återkommande malör genom åren varit att skålarna strax tenderar att bli långdragna utan röd tråd, samt sönderpratade av andra gäster som plötsligt fått feeling och behov att fylla i talaren med egen betraktelse. Vi må vara stupid, men vi klarar ej av att keep it simple.

En utflykt brukar ingå, med fördel för oss och övriga öbor till någon undanskymd vik på en öde holme. Kusin Henrik har tålmodigt genom åren agerat sjöman åt ett gäng med begränsat sjövett och han har tryggt lotsat oss ut i skärgårdenEn sjöman. Tre icke sjömän.

Där har vi badat, nyttjat tobak, umgåtts samt njutit av förstekockens fantastiska ”Ruben sandwich”.

En undanskymd vik

Fantastisk Ruben Sandwich

I Dalahelg ingår sillunch med sånghäfte. I Dalahelg ingår krocket, som dock sällan spelas klart. Avancerad bana samt värdens krångliga och godtyckliga regler brukar döda tävlandet. Men framför allt lagas mycket mat. Mycket god mat. Några av mina bästa middagar i livet har jag ätit under Dalahelg. Förstekocken och Emeritus må vara avmätta, de må vara fladdriga, de må lätt distraheras av annat och sakna känsla för ordning i köket. Men de har komponerat menyer som varit fantastiska.

Ibland har det tävlats i matlagning under Dalahelg. Utfallet har inte blivit bra. Ett år skulle det avgöras vem av förstekocken och ordningsman Tompa som gjorde den bästa bearnaisesåsen. Båda gör utmärkta såser, båda ansåg att just deras var den bästa. Jag hade ett bra Robinsonupplägg under tävlingen med provsmakning och anonyma röster på lappar som skulle läsas upp. Eftersom vi var 7 deltagare det året skulle en vinnare kunna koras. Men en annan gäst kuppade in sig i tävligen, helt opåkallat då vederbörande enbart utmärkt sig skrattretande vad gäller matlagning. Vidare skulle det visa sig att kuppmakaren inte spelade rent, han hade köpt en färdig sås. Men han hängde på sig ett förkläde, gick runt småvisslande i köket, ivrigt vispande sin köpta, färdiga sås. Eftersom kuppmakaren är en imbecill i köket lyckades han såklart få den färdiga såsen att spricka, med en oaptitlig sörja som följd. ”Vågar man ens smaka på den där geggan” som en gäst oroligt viskade till mig.

Två män och en baby

Kuppmakaren förstörde sedan tävligen genom att envisas med att rösta på sin egen gegga. Därmed blev det 3-3-1 i röster och ingen vinnare kunde koras.

Kuppmakaren är även den enda gäst som har permanent golfbilsförbud under Dalahelg. Detta då han den enda gång han fick köra, inte förstod att koppla ur batteriladdaren, utan körde iväg med laddare och sladdar släpandes efter bilen. Fryntligt vinkade han tillbaka till de öbor som viftade åt honom då han kom körandes med en laddstation på släp över ön.

Jag tänker inte avslöja Kuppmakarens identitet.

(Men han heter Thomas Sund.)

Ett annat år utmanade ett kocklag från Göteborg förstekocken och Emeritus i att komponera bästa middagsmeny. Tävligen föregicks av månaders hetsande och förberedelser i lönndom. Allt från smaker, estetik, dryck, samt (inte minst skulle det visa sig) ordningshållning i kök bedömdes och betygsattes. Övriga gäster var jury. Två dagars ansträngningar skulle bedömas och betygsättas. Det blev hårda överläggningar. Visst jäv kunde skönjas, då det från militärt håll uttalades en tydlig ambition att ”förstekocken behöver näpsas och sättas på plats”. Men övriga jurymedlemmar agerade proffsigt och underkände överstelöjtnantens utfall. När kocklaget från Göteborg slutligen segrade, om än knappt, utlöste det överdriva glädjescener från vinnarna, och en avmätthet hos förlorarna som slår igenom än idag. Efter detta har jag förbjudit tävlingar. ”Lex Sund” kallar jag det.

Ändå, skall det sägas, kan tävlingsåret inneburit den godaste maten vi någonsin ätit under Dalahelg. Enorm ansträngning framtvingad av egen självbild och det otänkbara i att inte vinna, skapade underbar mat. Hur når vi dit igen, utan hets och avmätthet? Detta skulle kunna vara en återvändsgränd, något man inte kan ta sig ur. Total låsning utan hopp om lösning. Som när man tvingas lyssna till ett av värdens malande tal under valfri Ryssafton.

Men icke. I år har de forna kombattanterna gått ihop i ett fyramannalag för att skapa den bästa menyn under parollen ”fred i vårt kök”. Jag är barnsligt uppspelt inför dessa kommande stordåd.

Jag har bara en önskan, en bön. Må de hålla Kuppmakaren borta från kök och fordon.

Grattis Dalahelg på 10-årsdagen

3 reaktioner till “A few good men.. (nåja)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s