Pluppchans

Höstlovet med tjejerna på Styrsö. En lite kall och blåsig kväll. Trenne huvuden nedåtböjda, som i trance mot lysande skärmar. För mig lite långtråkigt, ginen i glaset förvisso alltid en trogen kamrat. Plötsligt får jag syn på något. Gömt uppe på bokhyllan står ett minne från förr. Ett minne av samkväm, skratt och tävlan. Där står sällskapsspelens Heliga Graal, TP, Trivial Pursuit.

Någon nu kanske invänder, ”nja vadå, Risk då? Eller ”Drakar och Demoner”. Ingalunda, Risk är ett strategispel och DD ett rollspel. Icke sällskapsspel i ordets stränga bemärkelse. Möjligen skulle det klassiska ”Monopol” kunna utmana, men om vi ska vara ärliga handlar ju det spelet mest om att ha tur med tärningen och sedan vara gniden. I TP ställs det krav på allmänbildning och kunnande. Det går inte att vara nischad, utan brett kunnande är ett krav. Flexibilitet och förmåga till samarbete krävs, samt lyhördhet och dialog. Ett intellektuellt färdighetsspel.

Förtjust förkunnade jag för tjejerna att vi skulle spela TP och förklarade vad det gick ut på. Reaktionerna blev såklart inte vad jag hoppats på, utan istället högst väntade. Häpna små ansikten som först stirrade spöklikt på mig, blekt upplysta av skärmarnas flimmer. Sedan kommentarerna, även dom högst väntade:

Liv (lite irriterat) –Men lägg av pappa!!!

Line (skrattande) -Du är så rolig pappa som tror vi vill göra dina töntiga idéer!

Lykke (först nyfiken, sedan arg-otålig) –Vad sa dy pappa, vad e de pappa, vaaad saaa dyyyyy!!!

Strax åter ner i skärmarna, det ovälkomna avbrottet snart glömt. Ljudet från skärmarna strålar ut och blandar sig i rummet. Från en skärm undrades det om jag ville följa med i Daniel Tigers kvarter, från en annan hörs Fredde skälla på Mickan i Solsidan. Från den tredje är det tyst, men Lines poserande med huvudet på sned avslöjar att det är Tic Toc som skapas.

Jaha. Istället fick jag försjunka i minnen från sällskapsspelens storhetstid. Trivial Pursuits tid.Bortglömd skatt på en hylla

Under min uppväxt var TP ett givet inslag, varje jul, påsk eller bara middag med vänner plockades spelet fram och avhandlades med skratt, gamman, högljudda diskussioner och heta känslor. Motvilligt drogs vi barn med, i takt med att vi blev äldre ökade också våra chanser att svara rätt, varvid spelet blev roligt på riktigt, inte bara såsom bisittare till de vuxna. Ju fler desto roligare verkar grundidén vara, enligt de officiella reglerna kan man vara 36 spelare samtligt. Skaparna verkar således ansett att sex personer i varje lag är max, det finns sex pjäser. Undrar hur man kom fram till den siffran för övrigt? Provade man sig fram i lag med olika antal deltagare? Nåväl, frågan är möjligen av akademiskt intresse, det vanliga genom alla år var max 3-4 deltagare i varje lag. Oftast 2, inte sällan en spelare i varje lag. Det var för övrigt den variant jag gillade bäst. En duell med sex fronter. Där bara ditt eget kunnande och din egna taktik fällde avgörandet. Gärna inom familjen med. Bror mot bror, bror mot syster. Far mot dotter och man mot hustru. Alla ville segra.

De alltid uppblossande diskussionerna om betänketiden.

-Nu vill vi ha ett svar tack!

-Vänta lite, vänta lite. Helena fick ju tänka hur länge som helst?!

Eller den eviga regeldiskussionen när någon hade chans att vinna, skulle den potentielle vinnaren svara rätt på alla frågor på ett kort? Eller bara 4 av 6? Eller bara på en, särkilt utvald färg? Varianterna var många, och sällan lika från ett parti till nästa.

Det var även vanligt återkommande med utbrott och krav på att få byta låda med frågekort under pågående spel, eftersom ”ni har ju fått den lätta lådan”. En seglivad myt i TP var just att en av lådorna skulle ha kort med lite lättare frågor. En myt född ur nederlagets desperation får man anta.

Eller huruvida ett halvt rätt ändå var rätt

.-Men va fan, jag sa ju Reagan. Alla vet ju vem jag menar.

-Jo, men det står Ronald Reagan på kortet. Kunde du inte förnamnet?

-Är du slut, klar jag vet det, men det räcker väl fan att säga Reagan?

Eller att fastna mellan ”Tärningsjesus” och utbrista ”Slå om” med monoton upprepning. (Man kunde verkligen fastna mellan dessa gråa helgonrutor). Eller det hoppfulla, glada utropet ”pluppchans” när det vankades ”tårtbit”, en annan populär benämning på de åtråvärda plasttrekanterna.

”Tjejer, kom och välj färg. Line, du får rosa! Tjejer… tjejer.. hoho?

Genom åren blev TP en del av familjens julfirade, ett stående inslag mellan kyrkobesök och Kalle. ”Jul-TP” var särskilt ärofullt att vinna, i alla fall i mina ögon. Pappa hade genom åren utvecklat en giftig strategi, tillika enerverande som effektiv. Långrandigt gnuggade i ansiktet med glasögon i handen, hummande. Tänka öppet och högt både till sig själv och till omgivningen, på gränsen till att avge ett svar. Tankfulla frågor rakt ut, maskerade såsom öppen fundering, men med hopp om att omgivningen skulle läcka en reaktion eller ledtråd:

-Hm.. Flest svenska OS-guld.. Ingemar Johansson var ju en duktig boxare.. men han tävlade väl aldrig i OS?

-Är ditt svar Ingemar Johansson?

”Nej, vänta, jag har inte avlagt svaret ännu.. kan det ha varit Gunde Svan tro?

Just detaljen om när någon verkligen avlagt sitt svar kunde ge bra ledtrådar, när spelet gick mot avgörande. Den lite långsamma frågan från motståndaren med frågekortet ”Är detta ditt slutgiltiga svar” avslöjade oftast att man var väldigt rätt ute, eftersom ett felaktigt svar istället nästan alltid genererade ett snabbt och triumfatoriskt ”Fel!!!” från frågeställaren.

Man får heller inte glömma bort list, taktik och möjlighet till psykning inom TP, min far insåg ju detta tidigt. Jag minns även ett Jul-TP där min svägerska Malin fintade bort Fredrik från seger. Fredrik stod inför en avgörande ”pluppchans”, det var gul fråga, Historia, hans huvudgren. Det gällde någon kvinna som utmärkt sig och vi andra suckade uppgivet vid frågan. Men Malin mös. ”Nu är det kört för Fredrik. Han kan historia, men han kan ingenting om kvinnors historia” konstaterade hon. Fredrik blev uppbragt, argumenterade med emfas för sitt breda kunnande, och betackade sig för sådana antydningar. Men han tappade även fokus, momentum och svarade fel på frågan och segrade sedan inte heller i slutändan. Well played Malin.

Ett klassiskt TP-kort. Jag hade klarat den gula frågan.

Rent fusk var dock sällsynt inom TP. En gång råkade jag ut för det, i Sälen som säsongsjobbare av alla ställen, vi spelade ibland i stugorna. Jag hade defilerat fram mot seger, motståndet var både lamt och drucket. Inför avgörandet valde man en fråga, rosa (underhållning) som jag skulle besvara. Frågeställaren satt tyst en stund, men läste sedan ”Vad heter sångaren i Pet Shop Boys” Jag svarade nöjt och segervisst ”Neil Tennant”. Hon blev tyst och stirrade. Sedan erkände hon att hon inte kunde, hon hade hittat på frågan då den ursprungliga bedömdes för lätt, det var något om vem som spelade Dirty Harry. Nåväl, jag segrade i alla fall.

Några år senare såg samme frågeställare sin chans till hämnd. En nyårsmiddag kom man på att TP skulle plockas fram. Min vän från Sälentiden började brodera ut texten, ”Viktor är oslagbar i TP, han kan alla frågor i hela boxen, ingen slår honom, bla bla bla”. Jasså minsann tyckte övriga, detta måste bevisas hävdade de till min fasa. Nu var det stor risk att bli avklädd inför öppen ridå. En av de övriga ryckte ett kort ur lådan, letade bland frågorna och läste sedan ”På vilken plats har 7 påvar bott utöver i Vatikanen?” Jag svarade nonchalant ”Det torde vara i Påvepalatset Avignon i Frankrike”. De andra stirrade förundrat på mig, medan jag inombords tackade salig mor som under besöket hos Fredrik under hans tid i Frankrike, krävde inslag av kultur och släpade med oss till just nämnda palats.

Kanske var det sista gången det spelades Trivial Pursuit, jag minns inte. Klart är att denna graal spelat ut sin roll, numera känns sällskapsspelen helt passé. Jag saknar det ibland. Det var ett allmänbildade och roligt sätt att umgås, långt bort från skärmarnas mångtaliga, men individualistiska förnöjelser. Men det kanske inte är försent, hoppet är inte ute. Senare under höstlovet lyckades jag nämligen istället få tjejerna att spela ”Tjuv och Polis”, vilket dom faktiskt tyckte mycket om. Trots att Lykke spelade sitt eget spel med egna regler på samma spelplan.

Hoppet är inte ute.

Så gör er själva och era nära en god gärning kommande jul. Leta fram sällskapsspelet ur gömmorna. Gärna TP. Det vankas Pluppchans!

10 reaktioner till “Pluppchans

  1. Tack för trevlig läsning.. som alltid. Sällskapsspel slår alla digitala spel. Tänk så härligt att umgås, prata med varandra. Många härliga minnen.

    Gilla

  2. Rolig, trevlig och tänkvärd läsning som vanligt! (var så inne i läsandet att jag nästan missade att hoppa av pendeln vid min station 😜).

    TP, mitt absoluta favoritspel alla kategorier 😀
    Saknar tiden när nån (vem som helst) ville spela TP med mig 😊😊

    Gilla

      1. Beror nog på att vi tillhör samma generation 😊
        De yngre förstår inte sällskapsspelens storhet 😏
        Hade varit såå kul att köra TP på en AW, men vågar inte ens nämna det….
        Mina yngre kollegor undrar ju ”hur gammal ÄR du egentligen” när man råkar nämna att man inte hade mobil som 10-åring 🙄🙄

        Gilla

  3. Jag minns spelet Tjuv och Polis vagt från min barndom. Kommer speciellt ihåg att det gick att förflytta sig snabbt över spelplanen med en svart bilformad spelpjäs av trä.
    Råkade för en tid sedan springa på ett slitet exemplar i en secondhandaffär till vrakpris och slog naturligtvis till men har inte hunnit testa det ännu.
    Har på senare dagar samlat på mig en del av Algas gamla familjespel och erfarenhetsmässigt tycker jag att just minnena av dem är höjda i ett varmt nostalgiskt ljus. När jag nu skumögd 30 år senare flyttar bleknande pjäser på de vikbara gulnande kartongplanerna blir underhållningsvärdet tyvärr ofta en besvikelse mot hur jag mindes dem.
    Vissa saker kanske man bara ska låta vara bestående minnen från en tid som inte finns kvar längre.

    Gilla

      1. Visst finns det många författare, men en tydlig röst är mycket värt. 🙂 Har läst böcker där ”rösten”/melodin fattas, meningar staplade på varandra ger ingenting men en tydlig röst och melodi gör att orden får harmoni och skapar en tydlig sträng rakt in i hjärtat. Du gör ju förstås som du vill, men du har ett väldigt fint skriftspråk. 🙂

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s