The King.

Under Corona har man i alla fall kunnat göra en sak, läsa, eller som i mitt fall, lyssna på böcker. Samt glo på tv. Serier och film.

Jag har börjat sträcklyssna (skräcklyssna?) på Stephen Kings böcker. Länge hade jag ett motstånd mot Stephen King, något jag funderat vad det beror på. Så småningom har jag insett orsaken och det är delvis tack vare filmen The Shining. Pålitliga The Shining. Det är en favoritfilm för mig, kanske rentav en av de bästa. När jag som ung läste boken blev jag störd över att den var helt annorlunda än filmen, Jack Torrance är ju normal första halvan av boken, inte alls Jack Nicholson-galen. Filmens omedelbara obehag från första scenen finns inte, utan kommer istället krypande ju mer du läser. Varför är boken sämre än filmen, det brukar ju aldrig hända funderade jag. Senare har jag läst att Stephen King själv aldrig gillade filmen just därför, att Nicholson var ”för galen” direkt. Den skildring av en normal man som långsamt flippar ur vilken boken byggs upp kring uteblir helt i filmen. Här har vi paradoxen enligt mig. Misslyckandet att göra bra film av Kings böcker. Den enda film som blivit riktigt bra förkastades istället av författaren själv typiskt nog.

För galen, direkt

För ska vi vara ärliga är filmerna som bygger på böckerna av Stephen King många gånger rent usla. Löjeväckande och taffliga specialeffekter. Föga eller inget av böckernas känsla eller starka persongalleri har förmedlats, utan istället helt dolts av misslyckade produktioner. Överdrivet eller obefintligt skådespeleri. Eldfödd, Christine, Cujo, Jurtjyrkogården (gamla såsom nya filmversionen), listan över svaga filmatiseringar är lång. Vissa filmer har varit så usla att jag knappt ens förstått handlingen, exempelvis Langoljärerna, Drömfångare och Gräsklipparmannen. The Running man med Arnold har ju inte heller åldrats väl vad gäller specialeffekter, men det är ju ändå Arnold, så den är förlåten. Dessutom är filmen tydigen så omgjord från boken (har ej läst den ännu) att den knappt kan räknas in.

Arnold ändå

”Det” är ju på tapeten igen, tack vare nya filmatiseringen. I båda filmerna, samt i boken är ju det ju clownen Pennywise som är behållningen. Både i film och bok spårar dock slutet ur i bisarr övernaturlighet, något som ju annars brukar lyftas fram som Stephens King styrka, att få det övernaturliga att inte bli för otroligt eller abstrakt, utan istället något högst troligt och verkligt. Det lyckas han inte med i Det. Så Det så.

I rättvisans namn måste man ju också nämna att det faktiskt finns böcker som blivit mästerverk på vita duken och mer berömda såsom filmer än böcker. Den gröna milen, Nyckeln till frihet, Stand by me. Sist men inte minst Lida, en film jag tycker är väldigt trogen bokens original. Det säger oss också något om Kingen. Svår att överträffa, men när så sker är det med sådant råge att Kingens original glöms bort.

Dags att Lida

Nu har jag i alla fall börjat lyssna igenom Kings böcker. Eller, ett urval, vissa väljer jag fortfarande bort. En del är fortfarande inget vidare som böcker heller. Jag är verkligen inte förtjust i Carrie eller Eldfödd vare sig i skrift eller film. Det måste sägas. Däremot är de nya böckerna The Ousider och Institutet mycket bra. Tillbaka till gamle Kingen kände jag efteråt. Det var således med stor förväntan jag efteråt började titta på tv-serien The outsider, men återigen blev jag besviken, det var knappt att jag orkade titta klart på den. Kanske är det bara så enkelt, att det är svårt att göra bra film/tv av Kings övernaturligheter och skräckinslag? Som nämnts blir det ju inte alltid helt lyckat i skrift heller, ens av författaren själv.

Kanske är det därför några av de bästa böckerna i min mening är de som innehåller minimalt med övernaturliga inslag? Mina favoriter innehåller istället mer inslag av vanlig, enkel ”naturlig” galenskap, hellre än övernaturlighet. Ett snällt djur, ett gulligt barn som långsamt blir till en ren fasa.

Så här följer lite goda lästips bland mina King-favoriter. Hittills skall sägas, det finns att ösa ur.

Cujo. Kass film, riktigt bra bok. Den snälla familjehunden får rabies och blir en galen best. En mor med son blir fast i sin bil med besten utanför en stekhet sommardag. Små medel, stor spänning.

Cujo

Ovan nämnda Lida. En författare hamnar genom en olycka hos en stor beundrare, vilken visar sig vara en tvättäkta psykopat som handgripligen inte accepterar det öde som hennes favoritförfattare tänkt sig hennes favoritkaraktär. Hjälplöshet och maktlöshet i en stark skildring.

Maratonmarschen, The Long walk. En mycket bra bok. I ett dystopiskt USA anordnas årligen en tävling för 100 tonåriga pojkar. De skall vandra i minst 6 kilometer/timmen. Tappar någon tävlande farten av någon anledning får denne en varning. Efter tre varningar åker man ut. Detta genom att soldater som övervakar tävligen skjuter ihjäl den tävlande på platsen. Vinnaren är den som orkar vandra tills dess alla andra stupat. En jobbig skildring av pojkarnas vänskap, fiendskap, kampen för att behålla livet och förståndet medan de oundvikligt och långsamt bryts ner i kropp och psyke.

The Long walk

The Dead Zone. Efter en svår bilolycka och 5 år i koma vaknar en man upp. Han har då ”begåvats” med förmågan att kunna se in i människors framtid och förflutna när han tar dom i handen. En dag möter han en man och ser att denne i framtiden kommer starta tredje världskriget. Huvudpersonen inser att han måste stoppa denne man på något sätt och till sist förstår han att det bara kan ske om han dödar mannen. Dilemmat att rädda mångas liv genom att ta ett annat och offra sitt eget, långt innan plagiatörer började stuvade in detta i så många böcker och filmer som möjligt.

Slutligen tipsar jag om Jurtjyrkogården. Det är nog den mest obehagliga bok jag lyssnat på. Den bästa av Stephen King hittills. Den innehåller förvisso övernaturliga inslag och ren skräck. Men framförallt den långsamma vandringen mot katastrof. Man känner det hela tiden, för varje sida, det annalkande hemska. Starkare än i The Shining. Den nakna vidriga sorgen att förlora ett barn. Huvudpersonens vandring från stressad men lycklig familjefar, till att helt tappa förståndet av sorg. Det är lätt att relatera till känslorna som förälder. Stephen King har själv sagt att han tycker berättelsen är för mörk, för hemsk. När han skrivit klart den och läste igenom resultatet gömde han den i byrålåda utan avsikt att ge ut den. Några år senare tvingade en kontrakttvist honom att ge ut den trots allt, detta då han enligt ett avtal hade en berättelse kvar att ge ut på ett förlag innan han kunde byta förläggare.

Jurtjyrkogården

Kanske blir det uppföljande inlägg om detta. Karln är har ju varit galet produktiv i snart 45 år. Det sägs att han gett ut minst 97 böcker, jag hittar ingen exakt siffra på nätet. Men det lär dölja sig fler guldkorn bland dessa. Så även fler Eldfödd. Det gäller bara att skilja dessa åt innan man börjar läsa. Hoppas ni finner nytta av mitt högst subjektiva bidrag till den gallringen.

En reaktion till “The King.

  1. För att bumpa ett äldre inlägg 😄 Kingen läste jag som ung, kanske var jag tillomed ett barn. Lärde mig tidigt läsa, säkert för att mamma jobbade på bibblan och jag hängde där alla kvällarna hon jobbade. Iaf åter till King, jag har skilda föräldrar och var varannan helg hos pappa, där tog man inte plats, där fördrev man tiden i väntan på söndag och få ta bussen hem. Så jag plöjde allt i pappas bokhylla, King från jag var 6 år, fortsatte med Agatha Christie och Koontz. Det var tider de, och relationen med far är bättre idag.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s