En sommar går förbi, den är alltid lika kort.

Sommaren går mot sitt slut. I alla fall min semester som definitivt är över. Finito. Kanske lever sommaren ännu några veckor, kanske får vi njuta en fin brittsommar om lyckan står oss bi. Men låt oss för stunden se tillbaka på det fina som varit. För det kändes länge ovisst om det alls skulle bli någon sommar att tala om. Mörka moln i form av Corona skymde glädje och förväntan. Förbud och strikta regler varslade om uteblivna resor, inställda aktiviteter, stängda etablissemang. Istället en påtvingad och allmän ”hemester”. Men värst av allt, ett uteblivet socialt umgänge. Skulle vi ens få umgås med våra nära, träffa familj och vänner? Påtvingad social isolering. Kanske var allt som väntade oss en, i bästa fall slätstruken sommar, i värsta fall en ensamhetens isoleringscell. Idel oroande nyheter, idel sjukdom och plågor. Vi såg så mycket, verkligheten tärde så mycket på oss. Men så kom sommaren till sist.

Plötligt ljusnade det, på alla fronter. Kvällarna blev ljusare, men även nyheterna. Smittotalen sjönk, regler och direktiv lättade. Vi fick resa igen, vi fick umgås igen. Förvisso under reglerade former, men det kändes som en stor befrielse. När jag nu tänker tillbaka på sommaren 2020 så ser jag en fin sommar, en av de bättre, en av de bästa på länge. Visst, det kanske inte krävdes särskilt mycket efter denna vår för att jag skulle känna så, men Coronavåren fick mig att ta fasta på just detta. Att umgås. Så jag har umgåtts, intensivt. Med mina vänner, med mina döttrar, med min bror, med många andra. Vi har ätit, vi har druckit, vi har skrattat och njutit av livet. Jag tänker att det fanns ett uppdämt behov hos många av oss efter en vår på undantag där så mycket fick försakas. Vi behövde skrubba bort uppgivenhet och vemod ur våra sinnen.

Plötsligt ljusnade det igen

Jag mötte försommaren i Stockholms skärgård med fina kollegor, vi sjöng, vi åt, vi badade och bastade. Vi dansade till 60-talsmusik en sådan där försommarnatt där kvällen direkt övergår i gryning och hoppar över nattens mörker.

Hoppar över natten

Jag firade midsommar på ett soldränkt Öland med vännen Carlén och våra barn. Enkelt, stillsamt, behagligt. På ett sätt var det rent av skönt att inte känna tvånget att hasta mot närmaste midsommarstång och hoppa groda i folkdräkt, famla efter ovilliga och generade döttrahänder som helst vill slippa ”så göra vi när vi tvätta våra kläder, tvätta våra kläder”, allt medan minsting-Lykke sliter i rocken och vill sitta på axlar. En av två gåvor Corona gav. (Den första var att Leksand slapp kval och fick vara kvar i SHL)

Ibland är det enkla det bästa

Det blev mycket av umgänge i goda vänners lag. Grillmiddagar hos Johan Säfström med kamrater vilka det kändes som man återsåg efter ett långt fängelsestraff.

Som efter ett långt fängelsestraff

Jag avnjöt flera måltider på mitt stamlokus Tennstopet, både ensam och i vänners lag. Stopet hade den goda tajmingen att slå igen för renovering under Coronavåren och kunde sedan öppna i juni med löfte om sommaren. Det var en befrielse att åter få sitta ner vid dess bardisk, se hur kyparna vant styrde gästerna efter pandemins nya verklighet.

Till Tennstopet kan du gå själv utan att vara ensam

Jag undgicks även mycket med min bror. Det var ljusa sommarkvällar i Falun där vi tillsammans med Magnus Darke sjöng snapsvisor på Dubliners uteservering efter midnatt, något som av reaktionerna att döma verkar vara en sällsynt företeelse där. På västkusten ”firade” vi vår gemensamma bröllopsdag under parollen ”änkemannen och ungkarlen”. Vi tillät oss att drömma om och planera en framtid vi hoppas och tror på. Må den slå in. Vi blev tillsammans med alla våra döttrar även frikostigt trakterade av släktingarna Öbergs på Tången, en klan så mycket trevligare och mer älskvärd än de klaner man numera läser om i media.

A.K.A lektor Caligula

Jag hann med mycket annat kul hemma i Dalarna också. Jag träffade gamla Dalakollegor som bjöd hem mig flott på middag. Jag spelade ”Nazi-Pingis” med vännen Erik Barkelius i en lada till klockan 04 på morgonen med vinet som domare.

Bara vinet bevittnade dessa förbrytelser

Jag gick på husesyn och ginprovning hos Falugin, fick se hur underverk på butelj skapas och även skapa mitt eget.

Underverk skapas

Sedan upplevde jag Dalarna med döttrarna. Bad, bär, svamp. Jag övningskörde med Liv på slingriga skogsvägar, för att vara 12-år lärde hon sig snabbt, mycket snabbare än vad jag själv mäktade med som 20-åring då jag tog mitt körkort. Jag minns ännu med obehag sågningarna från bilskolläraren under körlektionerna. ”Du våldför dig på växelspaken”. ”Du växlar som om du sliter i vikter på gymet”. ”Ribban darrar”. ”Nä nu slår jag stopp på dig”. Osv.

Ingen ska slå stopp på dig

Röd sol, blå bär

Vi avslutade på västkusten. Älskade Styrsö. Vi hade sol två veckor i rad och kunde bada ända in på natten. Lykke fyllde fem, jagade bubblor, slängde armpuffar. ”Jag äskar verkligen denna ö” förkunnade Line och jag kände igen min egen barndom i hennes glädje. Det var fint. Att vara på ön igen, känna döttrarnas starka känsla för den ö jag själv så ofta längtar till. Att få jaga bubblor och glömma allvaret en stund. Jag fick också ta emot Johan Heed som besökt mig på ön minst en gång varje år sedan 2003. I år hotades hans närvaro av internationell tjänst i öst. Men visst tog han sig en sväng till Styrsö ändå, när det kommer till gamman och galej är han svårstoppad.

Svårstoppad

Jaga bubblor om så bara för en stund

Allt avslutades med traditionella Dalahelg. I år var vägen dit mycket lång och kantad av oro och yttre hot. Ett tag fruktade vi att virus och uppretade öbor som vill slippa smittohärdar skulle hålla oss borta. Men det blev av, vi välkomnades istället av uppmuntrande kommentarer i stil med ”Asså, det är dags igen, trevligt”. Någon annan såg när jag hämtade ut den digra leveransen från Systembolaget och suckade ”ja det där kalaset skulle man ju vilja vara med på”. Vid ett tillfälle brast det dock i stil och finess en smula och ordföranden i Bryggföreningen frågade mig ”kan man ringa efter sedlighetspolisen?”. Anledningen var att han råkade bevittna hur några av mina gäster fick feeling när de skulle bada och glatt skippade badbyxor till förmån för Adamsskruden. Något som inte helt uppskattades av övriga besökare på bryggan, ”det är ju mitt på blanka dan detta” var en fras som ringade in situationens många olämpliga aspekter.

En bild som fångar känslan ”I goda vänners lag”

De sista dagarna var jag själv på ön. En stillhet, ett vemod. Känslan att allt är över för denna gång, den återkommer varje år. Jag går runt och plockar undan sommaren bit för bit. Möbler, flakmoppe, grillen. Bryggan är oftast öde, gatorna nästan tomma. Igenbommade sommarhus med fördragna gardiner och nedfällda persienner. Jag brukar ofta lyssna på en av de finaste låtarna jag vet när sommaren lider mot sitt slut, ”Skynda att älska”. Egentligen handlar den nog mer om själva livet än om en sommar på väg att ta slut, men här är texten i sin helhet:

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött, nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött, och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr, det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Lyssna på den här

Nu mörknar dagarna. Det blåser storm därute i världen. Viruset samlar sig för en andra våg.

Jag ser tillbaka och konstaterar att det är så mycket jag faktiskt sagt och gjort, det var så mycket jag gjorde. Ska denna sommar påminna mig om något är det just detta:

En enda sak är viktig och det är hjärtats lust och att få vara samman med varandra.

Annons