Bästa svängen

Mitt liv har i höst tagit en ny sväng. Efter 10 år på olika platser i Huddinge vinkar jag adjö till kommunen och flyttar nästgårds, till Farsta, närmare bestämt till Hökarängen. När jag började titta efter större boende sneglade jag gärna mot Farsta, Hökarängen och Gubbängen. Dels är det från alla tre hyfsat nära till Huddinge där tjejerna har sitt andra hem hos Ulrica, sina skolor och sin idrott. Men dessa tre platser gav mig även en viss känsla av trygghet, en känsla av att redan vara lite hemmastadd. Farsta med dess Köpcentrum har tjejerna ofta önskat att åka till, hellre än Skärholmens och det är bara att applådera deras känsla och kloka val. Min farbror Ingemar bodde större delen av sitt liv i Farsta så det blev många besök där. I Gubbängen bodde Ulrica när vi träffades 2002 och det blev min första bekantskap med en Stockholmsförort. Samtidigt bodde Helena bara några hundra meter bort i intilliggande Hökarängen. Så jag tänkte att på någon av dessa platser vet jag vad man får om ett boende skulle dyka upp, där skulle omställningen bli mindre. Jag hade ändå bidat min tid i kön till Stockholms bostadsförmedling i över 10 år, så något ess ur leken borde jag kunna norpa åt mig tänkte jag. Så det gällde att bevaka och vara beredd.

När så ett erbjudande om nybyggnation i Hökarängen dök upp så agerade jag snabbt. Nybyggnation kändes bra, lite dyrare men allt helt nytt, endast någon baltisk byggarbetare som hamnat i trängande nöd under sitt arbete skulle nyttjat toalettstolen innan mig. En lördag i maj lastade jag in tjejerna i bilen för att åka och titta på Hökis. Vi blev förtjusta allihop. Den lilla gågatan med alla neonskyltar ovanför butikerna, de många små fiken och restaurangerna, torget intill tunnelbanan. 50-talskänslan som kändes medveten och bevarad, inte nedgången och bortglömd. Senare lärde jag mig att just den känslan var en planerad och riktad satsning, där Stockholms stad och bostadsbolagen i området strävat efter att ”fasader, skyltar, balkonger och belysning ska få tillbaka ett tidstroget utseende.” En lyckad satsning i mitt tycke.

En tavla som fångar känslan i Centrum

Den lilla gågatan är för övrigt den första gågatan i Sverige, anlagd just för att vara bilfri och ett stråk där man i godan ro kan strosa mellan fik och butiker ensam eller med lösspringande barn, utan att kasta oroliga blickar efter annalkande fordon. Den anlades 1952 och har aldrig varit öppen för bilister. Den hävdas rent av vara ”kanske världens första gågata”, ett påstående jag gissar är svårt att styrka men lätt att motbevisa om någon lade detta under luppen. Men trevlig är den. Den ansågs vara så lyckad att den sedan kom att stå som inspiration för Sergelarkaden och andra gågator runt om i landet.

Trevlig är den!

När jag började läsa på lite om min nya plats i livet så återfanns en intressant nutidshistoria och ett kärt barn med många namn. På 40-talet var Hökarängen omodernt, litet och bortglömt. 45 personer var skrivna i Hökarängen. Detta var personer med missbruksproblem, eftersom stadsdelen nyttjades som utslussningsplats för innerstadens ”problemmänniskor”. Kort sagt, man kastade fyllerister och knarkare ur staden, ut på vischan. Detta gav namnet ”Krökarängen” i folkmun, ett namn som aktualiserades av och till under kommande decennier, i takt med ökande anhopningar av missbruksproblematik runt om i stadens förorter, något som exempelvis även döpte om Rågsved till Drogsved. Nåväl, under andra halvan av 40-talet byggde man upp och ut Hökarängen, med gågata, nya hus och slutligen tunnelbanan. Den bilfria och gröna miljön, långt borta från innerstadens allt mer trafikerade gytter, buller och smuts, men nu lättillgänglig genom tunnelbanan, lockade ut människorna, bort från staden. Ut ill den nya tidens ”tunnelbanestäder”, en egen liten stad, nära den stora staden. 1952 bodde 16.000 människor i stadsdelen, en topp som sedan dalat långsamt. Idag bor runt 10.000 i Hökarängen.

Nya Hökarängens 50-tal

1965 kom man att slippa det nedsättande Krökarängen som smeknamn, men frågan är om de boende blev så nöjda ändå, eftersom det ersattes med ”Mördarängen”, efter ett mord i området som blev mycket omskrivet. Mordutredningen kom att bli den största som bedrivits i Sverige fram till Palmemordet. Än idag är det en av de största utredningarna. Denna utredning och händelse kan man läsa om i Peter Englunds nyutgivna och utmärkta bok ”Söndagsvägen”, ett varmt lästips. Utöver en intressant och spännande skildring av mordutredningen, är den också en skarpsinnig och resonerande betraktelse av det svenska folkhemsbygget som just passerat toppen av sin glans, och där man nu upptäcker små sprickor och skuggor i den putsade fasaden.

Lästips

På 70-talet kom istället begreppet ”Nisse i Hökarängen”, men inte heller det var något helt positivt. Nisse var en påhittad person som uppstod på redaktionen hos SVT:s Aktuellt. Han skulle motsvara den genomsnittlige tv-tittaren som man ville nå fram till och tillfredsställa. En enkel man, en ”knegare” som man måste göra begriplig tv för. ”Vad tycker Nisse i Hökarängen om det här då?” sägs det att man brukade fråga sig på redaktionsmötena inför någon produktion. Nisse var Svensson, den vanlige medborgaren, gemene man. Det gjordes faktiskt ett litet reportage från 70-talets Aktuellt om vem Nisse egentligen är, och man letar även upp en verklig Nisse i form av en målare som bor i Hökarängen. Se den Här

Men så till sist, på 80-talet, fick Hökis en referens som var både folkkär och odödlig, genom Lasse Åbergs film ”Sällskapsresan II, Snowroller”. Tuffingarna i Hökarängens skidklubb vars ramsa ”Bästa svängen-Hökarängen” inte bara ekade ut över filmens skidbackar, utan också rakt in i den svenska folksjälen.

Men jag hittade också en annan Bästa svängen kopplat till Hökarängen, en berättelse om missbruk och död, men också om hopp, liv och framtid. Berättelsen om Stefan Lindberg och hans vänner som växte upp i Farsta med omnejd på 70-talet. Vid den tiden rådde ett utbrett narkotikamissbruk i området och det var lätt att då tag i knark. Många av vännerna fastande i tungt missbruk och dog. Andra, som Stefan själv, hamnade på kåken för grova narkotikabrott med mera. Men det var också där livet vände för Stefan, på kåken. Stefan lyckades bli drogfri, efter muck fick han ett jobb som flyttkarl och kämpade sig långsamt och mödosamt tillbaka in i samhället igen. Men han stannade inte där, utan bildade stödföreningen ”Bästa svängen” i just Hökarängen, en förening som stöttar människor med missbruk och hjälper dom förändra sina liv. Som polis och ännu inte helt indränkt i cynism och yrkesskada, kan jag nog inte komma på en viktigare fråga ur mitt yrkesperspektiv, än att bryta missbruk och se människor ta sig ur kriminalitet. De goda effekterna sådant får för samhället går nog inte att överblicka. Läs mer om Stefans Liv och ”Bästa svängen” Här och Här .

Bästa svängen driver fiket Körsbärs kafé på Tobaksvägen i Hökis. Ett passande gatunamn för en tobakist som mig. Jag får snart gå dit och ta mig en gokopp!

Välkommen till Hökis

Annons