Promenaden 19

Jag fick nyligen syn på en bostadsannons om en lägenhet i Falun. Nu är jag för stunden starkt rotad i Hökarängens betong, men visst får man unna sig att drömma lite, att sukta och längta efter hembygdens trygga famn. Annonsen gällde en lägenhet på adressen ”Promenaden 19” och förtjust klickade jag mig vidare, där hade ju familjen Adolphson också bott under hela 90-talet. Nostalgin slog sedan till med full kraft då jag insåg att det var just vår gamla lägenhet som var till salu. Förvisso omgjord och stylad på det vanliga sätt bostäder i annonser oftast är, de är så kliniska att de mer drar tankarna till sterila operationssalar än till mysiga bostäder.

Men de skarpa kliniska bilderna kunde inte stoppa minnena från den ungdomstid som genomlevdes i femrummaren på Promenaden 19. Sommaren 91, när jag stod mellan högstadie och gymnasium flyttade vi dit, radhuset på Elsborg hade blivit för stort och för dyrt, Fredrik var redan utflyttad och skulle bara behöva ett gästrum då och då. Mamma uttryckte allt oftare att hon var less på ”detta slitna råttbo” som hon beskrev radhuset. Femrummaren blev således en utmärkt lösning. Mitt rum var en uthyrningsdel med eget badrum och ingång. Där fanns även en egen kokvrå men om den gjorde sig ingen i familjen några illusioner. När pappa flyttade därifrån 2003, tolv år senare, hade kokvrån aldrig använts. Men egen ingång lovade stort. Jag såg framför mig den hord av flickor som skulle komma och gå ur min lya. Så blev det inte riktigt, inte alls faktiskt. Däremot en strid ström av kamrater, lägenheten låg centralt och var utmärkt att hänga i samt förfesta. Så många hoppfulla krogbesök som inleddes med uppvärmning i denna lägenhet.

Redo för horder av flickor som aldrig kom

De första somrarna på 90-talet var det snudd på huggsexa om lägenheten mellan tre syskon som fått stanna kvar i stan när mamma och pappa for till Styrsö. Vi fick turas om att ha fest och därmed komma överens om att inte predika om hur stökiga övriga syskons umgänge var i förhållande till det egna. En gång var det dock svårt, Fredriks vänner hade hittat en gammal toalettstol på ett bygge och släpat hem till oss och ställt på köksbordet. Jag och Helena var inte imponerade när vi vaknade på morgonen, även om Fredrik fäst en lapp på locket där han bad oss bortse från toalettstolen på matbordet, han skulle skaffa undan den när han kom hem från sommarjobbet. Fredrik kommunicerade ofta med lappar, en annan gång när han ansåg att jag, pappa och Helena var för högljudda en morgon, öppnade han dörren till sitt rum iklädd morgonrock, fäste omsorgsfullt en lapp på dörrens utsida, gick in, stängde. Pappa gick fram och läste lappen andaktsfullt. ”Väsen och vrål, väsen och vrål” löd texten.

Balkongen ut mot gården, där mamma och pappa tillsammans fimpade sina sista cigaretter efter att ha rökt i 25 år. Balkongen skulle dock inte gå tobaksfri länge, där föräldrarna fimpat blossade strax tjuvrökande ungdomar under föräldrafria fester. Även från balkongen ekade ofta väsen och vrål från de glada unga. Men balkongen blev även platsen för sorg och allvar. Det var ute på den som pappa hällde upp en stor whiskey åt Helena den dag mamma dog med orden ”det är så sorgligt nu”. Det var på balkongen vi bläddrade igenom och begrundade mammas testamente, när vi efteråt skulle ta över hennes del av Styrsö.

Far och son i sommarsol på balkongen

Både stora och små skeden i livet utspelade sig på Promenaden 19. Glädje och allvar, vardag och fest. Jag och Helena tog studenten under åren där, jag minns våra studentmottagningar. Eftersom jag nästan bara hade vänner ur samma årskull var där endast åldrade familjevänner och släktingar med gulnade studentmössor på min mottagning, alla mina vänner var ju på sina egna. En kamrat till Fredrik kom förbi av en slump för att lämna något och tvingades då stanna kvar, så att där i alla fall var en gäst under 60 år. En familjevän höll tal, det handlade om hur hans gamla schäfer botade barnen Adolpsons hundskräck när vi var små. Modigast av alla syskonen hade dock jag varit. Jag mindes att han höll samma tal på Fredriks student, då var Fredrik den tappraste av syskonen. Till sist släntrade det i alla fall in några äldre lagkamrater från mitt Vattenpololag, smått beskänkta från andra studentuppvaktningar. Det var rejäla dryckeskämpar som tog plats ute på balkongen, vilken strax åter var en skådeplats för väsen och vrål.

Helenas student var mer av ungdomlig glädje, hon liksom Fredrik hade umgänget utspritt på flera årskullar. Hennes student ramades dock in av allvar och vemod, mamma var sjuk i cancer och bara några dagar innan Helenas examen dog morfar. Kanske blev hennes student extra fin för att så många kände av allvaret samt sorgen, och därför ansträngde sig extra för att göra dagen så fin som jag vill minnas den. Familjevännen bidrog genom att hålla tal om hur hans gamla schäfer botade vår hundskräck. Helena hade minsann varit den tuffaste av oss tre.

Helenas student

Mammas sjukdomstid kom såklart att sätta mörk prägel på minnena från de åren. Jag minns hennes sista natt hemma, den satans tumören växte, plågade henne att skrika av smärta och oro. Ambulansen fick hämta henne mitt i natten och på morgonen plockade jag upp förpackningar till mediciner och förband som i hast lämnats kvar på golvet i sovrummet. Mamma kom aldrig hem igen. Jag minns när jag själv kom hem dagen efter att mamma dog. Känslan av hur den plats som känts så trygg och bekant, nu även kunde te sig så främmande och vilsen.

Tanken, eller drömmen, att många damer skulle frekventera min kammare (den hade ju egen ingång och allt) uppfylldes inte. Istället växte en annan skapelse fram, min ”porrlåda”. En kartong som sakteliga började fyllas upp med tidningar och filmer av oanständig natur. En låda till gagn för den ensamme och kärlekstörstande. En gång sökte jag annan hjälp i porrlådan än självbefläckelsens. Det var en nyårsafton, jag hade fått sällskap hem av en trevlig tjej. Min kusin Henrik var med och för en gångs skull var rollerna ombytta, jag vandrade hemåt i triumf och med sällskap, han gick bredvid i ensam tystlåtenhet. Jag hade vittring på kuttrasju, nu gällde att varligt ro det hela i land. Dessvärre var jag inte helt nykter, uppenbarligen inte helt omdömesgill heller. Jag kom på idén att en skrift ur porrlådan kunde tjäna som inspiration och stimuli i sänghalmen. Min kusin som med stillatigande tvivel iakttog mig när jag rafsade runt i porrlådan efter ett lämpligt alster, sammanfattade med frågan ”vad fan sysslar du med?”. En berättigad fråga, för min idé visade sig alls icke falla väl ut hos den unga damen och strax kunde vi se ytterdörren stängas bakom henne.

Det var ju såhär pojkrummet skulle vara. Fyllt av damer

Min exfru skyller för övrigt porrlådan att vara del i ett av de mest pinsamma ögonblick hon upplevt med mig, då finns det ändå ett stort urval att välja bland enligt henne. Pappa kom in i mitt rum för att städa, bara detta var pinsamt ansåg hon, att min gamle far städade mitt rum. Det hela förvärrades när han råkade riva ner porrlådan från sin plats på en hög hylla, varvid kassetter och magasin regnade ner över honom som ett konfetti av snusk. Porrlådan kom sedan att troget följa mig genom livets alla flyttar, förvisso nedpackad och tillsluten, som den heliga arken i Indiana Jones, men alltid redo att erbjuda fägring och förnöjsamhet om husse skulle kalla. Tråkigt nog gick den gamle trotjänaren ett hemskt öde till mötes. Efter skilsmässan glömdes den kvar i garaget och exfrun med sin nya karl åkte till tippen och kastade porrlådan. Ack du arma porrlåda. Tack för alla minnen.

Mot slutet av 90-talet var alla syskon utflugna, men när helst någon av oss befann sig mellan jobb, bostad eller relation, kunde vi bo på Promenaden så länge vi ville och behövde. Det var under en sådan period pappa en morgon i juni 1999 kom in i mitt rum med brevet som innehöll beskedet huruvida jag hade antagits eller ej till Polishögskolan. Han var nog lika nervös som jag, han tappade brevet när han skulle lämna över det. De flesta jular och andra högtider möttes vi upp hos pappa på Promenaden för firande. Min förlovningsmiddag en juldag planerades och avnjöts där runt matbordet.

En av många jular. Tomten ser pubertal ut.

2003 var alla vi syskon ordnande i jobb, bostäder och relationer, ingen behövde längre vända hemåt annat än för korta besök. Både vi och pappa kände att han behövde något mindre och billigare. Så pappa sålde till ett äldre par som visat intresse. Fredrik förslog att pappa skulle lägga ut våningen på nätet så att han skulle få fler intresserade, budgivning och mer vinst. Men det var uteslutet. Då som nu hade pappa bara ett vagt begrepp om vad ”nätet” var för något. Dessutom ansåg han det inte hedervärt, ”så kan man ju inte göra mot någon”, alltså bryta en muntlig överenskommelse. Därmed tog vi farväl av Promenaden 19. I jämförelse var uppväxten i radhuset på Engelbrektsgatan mer förknippad med trygghet och ro. Promenaden förknippas med mer dramatik, oro och sorg. Men även så mycket glädje och festlighet. Jag var 16 år när vi flyttade in, 28 när pappa sålde. Jag blev vuxen under åren på Promenaden, i många olika avseenden.

Nu väntar nya ägare. Nya livsöden. Jag tror och hoppas de kommer trivas bra där, vilka det nu blir.

7 reaktioner till “Promenaden 19

  1. Du skriver vackert om sorgen, man kan nästan känna den. En dag kanske du åter flyttar hem till bygden, man vet aldrig vad framtiden har i sitt sköte.
    Mallan56 på twitter.
    Önskar dig en fin dag, och var rädd om dig och ditt hjärta.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s