Tennstopet i våra hjärtan, del 1

Stamlokus. Det är ett vackert ord. En restaurang, en krog, en pub. En plats dit du alltid kan återkomma, en plats där du alltid känner dig hemma och välkomnad. Alla människor borde ha ett stamlokus att kunna slinka in på, för avkoppling, för gamman eller bara för en snabb lunch. Jag har ett stamlokus, eller snarare, min familj har ett stamlokus och det har vi haft sedan mitten av förra seklet. Det heter Tennstopet och ligger på Dalagatan i Stockholm.

Stamlokus

Tennstopet och Jörgen Adolphson med familj går långt tillbaka. Ända till slutet av 50-talet och pappas ungkarlstid som utflyttad ung student från Norrbotten till huvudstaden. Långt senare, under hela vår uppväxt, hörde jag och mina syskon ofta pappas drömska prat om ”Tennstopets gräddstuvade pytt med nubbe”. Vi tyckte det lät äckligt och tråkigt.

Det skulle dröja tills jag själv blev en utflyttad ung student från Dalarna till Polishögskolan i Stockholm, innan pappas suktande minnen började göra intryck. Pappa har aldrig tyckt om att besöka Stockholm, men eftersom två av hans syskon bodde här så har det ändå blivit regelbundna besök. När även två av hans barn flyttade hit blev det fler anledningar att besöka Stockholm. Och Tennstopet. Varje besök i huvudstaden villkorades med en lunch på Tennstopet. Gärna tillsammans med pappas syskon som han alltid bjöd in. En gång när jag inte kunde närvara vid lunchen för att jag arbetade, tvingade pappa mig att åka dit i uniform med polisbilen och kliva in på restaurangen, ”du måste ju hälsa på släkten” som pappa förklarade med självklarhet.

Jag var dock med vid den sista lunchen pappa och hans två kvarvarande syskon åt tillsammans på Tennstopet. När dom slog sig ner frågade pappa servitrisen, som alltid lite oroligt, ”Finns den gräddstuvade pytten kvar på menyn?”. Som alltid fanns den det. Med Stopets egna nubbe till givetvis. Pappa berättade även stolt för servitrisen att han varit gäst på Tennstopet sedan 50-talet, ända sedan tiden på Vattugatan. Jag minns att hon klappade pappa vänligt på axeln och svarade ”ja men då ska vi ta extra väl hand om er”. Något år senare dog farbror Ingemar. De tre syskonen hade njutit sin sista gemensamma lunch på Tennstopet.

Den sista gemensamma lunchen

Det var under alla dessa luncher, med pappas lustfyllda utläggningar som ljudridå, jag började inse att restaurang Tennstopet inte bara var en gammal klassisk resturang. Utan att den även genom åren varit mötesplats för några av 1900-talets mest kända svenska profiler och personer. Pappa själv kom faktiskt att vara med på ett hörn genom ett personligt möte med en av det tidiga 60-talets kulturpersonligheter. Mer om det senare.

Men Tennstopet kom även att vara skådeplats för viktiga skeenden i den svenska nutidshistorien. Så jag har gjort en liten återblick på Stopets fascinerande historia och persongalleri.

Scenen för nutidshistoria

Tennstopet har en historia som börjar redan 1867 på Fredsgatan 9 i gamla Klarakvarteren. Då som enkel biljardsalong med namnet Rosenbads Schweizeri, vilket är lite märkligt med tanke på inte ett enda bakverk såldes där. Däremot märkte ägaren snart att biljardspelarna ofta blev hungriga och lämnade för att gå till någon intilliggande krog för att äta och dricka. Där blev de oftast kvar. Således började mat och dryck serveras på biljardsalongen. Embryot till dagens Tennstopet var fött.

1891 såldes biljardsalongen till en familj som drev ett tenngjuteri. En bransch som hade börjat gå knackigt med fallande priser och efterfrågan. Kanske tänkte man sig bli entreprenörer i krogbranschen istället? Det började dock knackigt också i den nya branschen, de första åren var tunga och matgästerna svek. En av ägarna dömdes för ”homosexuell otuktoch flydde efter straffet till Frankrike. När första världskriget senare bröt ut försökte han ta värvning i franska armén, men bedömdes oduglig till krigstjänst”, vilket får ses som ett klent betyg i ett krig präglat av strykande åtgång av kanonmat.

Hemma hade övriga i ägarfamiljen börjat ställa ut sina vackra tennpjäser på hyllor runt om i restaurangen och snart började stamgästerna referera till sitt stamlokus som ”Tennstopet” eller ”Stopet”. En ny era tar sin början.

1895 hotar grävskoporna Tennstopet, staden vill riva kvarteret och göra plats för ett nytt bankpalats. Ägaren blir uppsagd för avflyttning. Innan rivningen har man en avskedsfest där alla tennstop runt om på hyllorna plockas ner och fylls med öl. Alla ölfat töms. Ägaren plockar med sig allt han kan ur inredningen, en ny lokal för restaurangen har hittats. Man flyttar in på Vattugatan 8, längre in i Klarakvarteren. Nu tas även namnet Tennstopet som officiellt nytt namn. Tennstopet hade segrat över rivningsmanin. Det skulle dock visa sig att det inte var sista gången restaurangen hotades av grävskopornas raseri. Men det skulle dröja hela 70 år innan rond två. I 70 år fick Tennstopet vara ifred, och blev en institution i huvudstadens krogliv.

Institution

Inne i Klarakvarteren blev Tennstopet snart ett stammishak för tidningsfolk, eftersom flera stora tidningshus var belägna i kvarteren. Även kulturpersonligheter, eller ”bohemer” som dom kallades då, blev snabbt stamgäster. Författare som Wilhelm Moberg, Fritof Nilsson Piraten och Slas var trogna gäster. Konstnärer som Carl Larsson, Anders Zorn och Albert Engström var andra. Poeten Nils Ferlin en annan, en gång smet han in på Tennstopet för att gömma sig från sin fru Henny, som oroade sig över hans leverne och spenderande på krogen. Ferlin hann bjuda alla gäster på en runda öl innan Henny kom in och sa ”nu går vi hem gubben”. Ferlin följde lydigt med, men stannade upp, steppade en liten dans innan han tog avsked med orden ”Ha det så bra nu pojkar”. En annan poet, Erik Axel Karlfeldt satt på Tennstopet och skrev sin debut, om hembygdens kullor i Dalarna, ”Vildmarks och kärleksvisor”. Bara en sådan sak.

De många stamgästerna bildar egna sällskap och ordnar till Tennstopets ära och håller möten. De namnkunniga och seriösa döper sina sällskap till exempelvis ”Kommendörer af Tennstopet”, där Anders Zorn och Carl Larsson ingår. Yngre stamgäster skapar sällskap med mer tydliga syften, som exempelvis ”Sällskapet för rusdryckernas utrotande”, genom metoden att dricka upp all sprit i världen. Ett annat sällskap, bestående av tidningsfolk, gav ut en egen tidning, Tennstopet Ett Midnattsblad” där man skrev om öppettider och erbjudanden. Samt att ”extra förtäring” krävdes av gästen för att kompensera den fria entrén .

Det är på Vattugatan 8 min far i slutet av 50-talet hamnar i ett möte som verkar vara typiskt för Tennstopet. Pappa sitter med en vän i baren och dricker öl. Intill dom sätter sig plötsligt ”Gurr”, en på den tiden känd tecknare, vars paradgren var små karikatyrer och skämtsamma skisser som ofta sågs i dagstidningarna. Hans försörjning måste dock varit ojämn, för han frågade pappa med kamrat om de inte kunde tänka sig att bjuda en stackars fattig tecknare på pilsner. Pappa och hans vän var förvisso studenter med knaper kassa vid den tiden, men det intagna ölet hade gjort dom fryntliga och generösa. Självklart skulle Gurr bjudas på pilsner. Denne blev då så uppspelt att han nappade åt sig två av Tennstopets menyer och snabbt på baksidan skissade varsin teckning åt de båda välgörarna som tack. Det hade tydligen sedan blivit en stojig kväll. Ännu idag hänger Gurrs teckning hemma på pappas vägg, inramad.

En stojig kväll

Liksom alla andra krogar under första halvan av 1900-talet brottades Tennstopet med stundtals bistra tider. Två världskrig med ransoneringar, brist på allt och allmän oro lockade inte folk till krogarna. När det var fred var man istället allt mer ansatta av myndigheter och en nykterhetsrörelse på frammarsch, vilka piskade på för förbud, förändring och mer reglering av öppettider och utskänkning. Ägare av stopet gick i konkurs, andra tog vid. Någon stackare försökte sig på ett namnbyte till ”Restaurant Monopol”, men lyckades endast uppnå att de trogna stamkunderna drevs på flykt, samt påskynda sin egen konkurs. Den nye ägaren tog snabbt tillbaka det klassiska namnet.

I mitten på 50-talet blev det verkligt kärvt när ”Motboken” slopades. Fram tills nu hade denna ransonerat den mängd alkohol medborgarna fick köpa på Systembolaget. Nu behövde inte törstiga ta sig till krogen när kvoten i boken var fylld, nu kunde man bara gå tillbaka till bolaget och fylla på sig. Borden börjar gapa tomma på Stopet, bardisken ligger öde. Ny konkurs hotar. Men den nye ägaren finner råd, han reser till England och deras pubmiljöer för inspiration. Hemma igen bygger han om delar av restaurangen till ”äkta engelsk pub”, med stilenlig inredning av engelskt snitt. Tidningsmännen bland stamgästerna hjälper till med marknadsföringen genom att skriva om ”den första engelska puben i Sverige” i sina tidningar. Succén är ett faktum, den gamla publiken, men även ny och yngre, hittar till Stopet. Ibland är kön så lång och hetsig att ridande poliser får bringa ordning.

Den första engelska puben i Sverige

Men just när allt känns tryggt och blomstrande hörs åter grävskopornas muller och nu är det allvar. Hela Klara ska rivas, hela rasket ska bort. Staden måste anpassas efter bilismens framfart, trafikleder och parkeringshus måste upprättas för att ge bilismen ”bästa möjliga villkor”. Många stretar emot de grandiosa planerna, krögare, kultureliten med Evert Taube i spetsen, stadens Skönhetsråd. Men för döva öron. Den nya världen är här, det gamla och dammiga ska bort. ”Nu går Stopet i stöpet” stod det på Stockholms-Tidningens löpsedel. Eller som författaren Slas uttryckte saken, ”Var fan ska man nu gå och låna pengar”.

Den sista natten innan rivningen har personalen en sista fest i den tomma restaurangen. När morgonen kommer den 19:e februari 1965 går dom ut och sätter sig i grävmaskinernas skopor i ett sista försök att rädda det klassiska stopet. Men de beordras bort och snart börjar skoporna jämna Tennstopet med marken. Strax är allt borta och folk gråter öppet och förtvivlat. En 70-årig epok är över.

Men stopet skulle återuppstå och leva vidare..Fortsättning följer.

*De historiska fakta jag återberättar här återfinns i den utmärkta boken ”Vi ses på Stopet”. Beställ den gärna för ännu mer intressant läsning om detta unikum i Stockholms krogvärld. Beställ den Här

*De bilder som inte är mina egna har jag lånat från Restaurang Tennstopets hemsida

4 reaktioner till “Tennstopet i våra hjärtan, del 1

  1. Det här vart ju lite kusligt 🤭 läste ditt inlägg tidigare idag, och satt nu och lyssnade på ljudbok, i ljudboken nämndes hur journalisten och den höga polistjänstemannen drack öl med varandra på Tennstopet i vasastan. Boken heter förövrigt ”De som aldrig glömmer” av Karl Eidem och Jale Poljarevius.

    Gilla

  2. Jätte fint skrivet som alltid!
    Man blir glad när man får mejl att du har skrivit igen…
    Skriv oftare!🙏….Du har en unik talang!….

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s