Tennstopet i våra hjärtan, del 2

Tennstopet lever vidare.

På hösten 1965 i oktober, bjuds gamla stamgäster och journalister in till rivningstomten på Vattugatan 8. De tänker sig att ägaren bjudit in till en nostalgikväll. De vandrar in på rivningstomten och en provisorisk bar där de bjuds på öl. Nostalgin flödar i takt med ölen. Plötsligt rullar två dubbeldäckare fram och journalister från Expressen börjar dela ut tidningar där man kan läsa om att Tennstopet återuppstått på Dalagatan 50, bussarnas enda hållplats. När gästerna kliver in i de nya lokalerna är det som ”hemma”. Där finns bardisken, glastaket, kakelugnen, ölsejdlarna, väggpanelerna från gamla Tennstopet. Ägaren hade räddat undan allt från förstörelse och magasinerat det i väntan på nya tider. Dessa tider hade nu anlänt. Ägaren hade dessutom sparat ännu ett föremål, som han tillsvidare gömt i spritkällaren. En tegelsten från den rivna restaurangen på Vattugatan. Länge håller ägaren tyst om sitt kap, han vill inte att det skall gå inflation i att folk ska springa och hämta tegelstenar från gamla Stopet. Först 25 år senare låter han under högtidliga former tegelstenen muras in i väggen i nya Tennstopets tambur. På så sätt menar ägaren att Stopets själ nu fått en fristad och inte mer behöver irra runt, rotlös.

Själen i sin fristad

Åter börjar folk köa till Stopet, det är den nya generationens journalister, som Jan Guillou, samt andra unga intellektuella. Kändisar som Beppe Wolgers. Fred Åkerström och Cornelis Wreesvijk blir nya stamgäster. Nu börjar även spioner samlas på Tennstopet, först KGB som riktar in sig på att närma sig inflytelserika personer med vänstersympatier. Personer som Jan Guillou. Historien har ju utvisat att KGB i Guillous fall också nådde framgång. KGB:s framfart fick Säpo på fötter och de börjar spana på KGB inne på Stopet. Det gör även informationsbyrån, IB som startar ”Operation Tennstopet” där de kan dokumentera hur ryska agenter närmar sig Guillou och andra journalister. Här skall det dock bli Guillou som drar det lägsta strået. Just vid ett bord på Tennstopet får Jan Guillou för första gången höra om en hemlig spionorganisation vid namn IB. Det som sedan skulle bli Jan Guillous största scoop, kanske ett av de största i svensk historia. Ett scoop som störtade IB.

Jan Guillou var inte alltid lika noggrann med sina reportage. Vid ett tillfälle skrev han och en annan journalist ett reportage om ”Stockholms undre värld” och hur lätt det var att köpa ett vapen på gatan, i detta fallet en K-pist. Reportaget berättade hur de båda under fyra dygn levt bland ”narkomaner, hallickar, tjuvar och langare”. Egentligen hade de båda snabbt köpt en K-pist ute i en förort som de sedan låste in på kontoret. Därefter satte dom sig på Tennstopet under fyra kvällar och festade, samtidigt som de fantiserade ihop reportaget ”under skrik och skratt”. Därefter tog de några allvarliga bilder med K-pisten, bland annat på Mariatorget på Södermalm där de hittade på att vapenaffären ägde rum.

Bilden tillhör Scanpix

En annan stor händelse i vår nutidshistoria fick en smått sorglustig klang inne på Tennstopet. Ett av de äldsta sällskapen på Tennstopet med regelbundna träffar bestod av redaktörer och journalister från landets största tidningar. Den 28:e februari firar man något jubileum på Tennstopet under skoj och glamm. Blåljus blinkar plötsligt förbi utanför men de rutinerade journalisterna reagerar knappt. Med dessa följs sedan av fler blåljus, ambulanser och polisbilar. Man skrockar att nu får nattredaktionerna säkert jobba lite och festar vidare. Först när Aftonbladets nattchef stormar in i restaurangen upphör skrockandet och festandet. Sveriges Statsminister Olof Palme har blivit mördad några hundra meter från Tennstopet där flera av landets mest rutinerade journalister satt och festade.

Trubaduren Cornelis Wreesvijk hade ett eget bord på Tennstopet där han alltid fick sitta ifred och spisa. Det sägs att inte ens Kronofogden, som annars alltid var i honom i hasorna, störde trubaduren när han satt på Tennstopet. Cornelis var 1987 tillfrågad om att vara lucia i stamgästernas årliga luciatåg på Tennstopet, kravet var bara manliga deltagare i tåget, samt att lucian var stor, tjock och hårig. Cornelis hade med glädje tackat ja. Men hann tyvärr dö innan han inne på Stopet kunde skrida fram på tunga fjät.

Där även Kronofogden lät honom sitta ifred.

Tennstopet har haft många ägare genom åren. Men inte så många man kan tro på en krog som funnits i 154 år. Många av ägarna har drivit Stopet genom decennier, trogna och hängivna. För övrigt framgår att vid varje stor affär, såsom ägarbyten, förhandlades dessa fram under intag av Gin & Tonic, ”då affärer av detta slag krävde denna drink”. Givetvis tänker jag, något annat hade varit otänkbart.

Ett ägarbyte fick dock ett bittert slut. Gunnar Wiberg, som drev Stopet under 18 år och under några av de mest kritiska stunderna. Som räddade krogen undan Motbokens krogdöd genom att förnya och inspirera. Som räddade undan själ och inredning från rivningsvansinnet i Klara. Som såg till att krogen levde vidare i ny form men gammal tappning. När han ville sälja skedde affären i god anda med den nye ägaren. Men Wiberg ville ta farväl av sin trogna personal med en avskedsfest som blev både blöt och lång inne på Tennstopet. Sprit och vinförråd krympte rejält över en enda natt, utan en krona i intäkt. Några av husets dyraste drycker förtärdes i rask takt. Den nye ägaren blev upprörd när det hela uppdagades. Man lät hälsa gamle Winberg, som nu satt som lunchgäst i sin gamla restaurang, att han ej längre var önskvärd på Tennstopet. Den gamle krögaren åt upp under tystnad, reste sig, betalade och gick ut. För alltid. Wiberg blev portad från den krog han räddat livet på flera gånger. Portad från sitt livsverk.

Det är kvällen före min farbrors begravning. Min far och bror har rest ner från Dalarna för begravningen. Pappa har föreslagit att vi ska gå på Tennstopet till farbror Ingemars ära. Jag och Fredrik ger snabbt vårt bifall. Pappa beställer lågmält sin gräddstuvade pytt. Vi skålar för farbror Ingemar. Jag tänker att för pappa sluts en cirkel, här och nu. Det är både finstämt och vemodigt.

En skål för farbror Ingemar

Samtidigt tänker jag på alla luncher med pappa och hans syskon på Stopet. Familjens alla högtidsmiddagar som firats här, min egen polisexamen bland annat. Alla gånger jag gått hit med mina vänner, eller ensam. Alla fina stunder. Pappa och Ingemar kan ej längre gå hit tillsammans. Men här sitter här nu två nya bröder med pappa. Tennstopet lever vidare, nya stamgäster, nya sällskap bildas, vare sig man ser sig som Kommendör av Tennstopet, eller utrotare av rusdrycker. Kanske ser man sig som en del av ”Sällskapet Stopets vänner”? Tennstopet står stadigt, med sin meny av klassiska rätter, den utmärkta husmanskosten av yttersta kvalitet, de goda dryckerna. Trygg i sin fina mattradition, ”medans övriga mattrenders nyckfulla kastbyar får härja på andra restauranger.”

Stopet i våra hjärtan

Fin mattradition

Vi ses på Stopet!

*De historiska fakta jag återberättar här återfinns i den utmärkta boken ”Vi ses på Stopet”. Beställ den gärna för ännu mer intressant läsning om detta unikum i Stockholms krogvärld. Beställ den Här

*De bilder som inte är mina egna har jag lånat från Restaurang Tennstopets hemsida. (Utom en som framgår ovan)

Annons