En del av mitt hjärta…

…kommer inte slå några slag alls för dig. Eller för någon annan heller. Eftersom det inte fungerar så bra längre.

Kanske är det lite opassande att döpa ett blogginlägg om ett trasigt hjärta efter en Tomas Ledin-låt? Fast om man tänker på det så är det just hjärtesorg i den svenska sommaren Tomas Ledin symboliserar för många människor. Andra går sönder inombords när dom hör Tomas Ledin. Så visst passar det sig trots allt.

Mitt hjärta stannade hastigt för 16 år sedan. Jag klarade mig den gången med hjälp av snabb vård, inopererad pacemaker och medicin. Efteråt har årliga uppföljningar och kontroller tryggt visat att allt fungerat som tänkt, Pacen tickar troget på, kontrollen blinkar blå och då är allt som det ska, för att citera Adolphson & Falk. Jag lovade mig själv efteråt att bli mer lyhörd över hur jag mådde och lyssna bättre på hjärtats signaler. Ett löfte det blev lite si och så med.

Juni 2021 var ingen bra månad för mig. Det började med en smygande värk och ett tryck i övre delen av magen. Men jag tänkte att det nog bara var min gamla frossar-magkatarr som hälsade på, den brukar dyka upp ibland och knacka på, inskärpa att det är läge att tänka lite på vilken mat och dryck jag stoppar i mig och i vilka mängder. Sedan diskret dra sig tillbaka i skuggorna tills nästa gång. Men nu släppte det inte utan började istället göra mer ont. Det blev svårt att gå och röra sig. En dag på jobbet konstaterade kollegorna att ”du mår inte bra” och de körde upp mig till akuten. Efter ett dygn på SÖS med alla möjliga undersökningar och prover så skrevs jag ut. ”Det är inget fel på din mage i alla fall” konstaterade läkarna på SÖS. De skickade med mig en uppmaning om att söka min husläkare om problemen kvarstod.

En natt på SÖS med fin utsikt

Problemen inte bara kvarstod, de ökade. Jag blev allt mer andfådd av allt mindre ansträngning. Nåja, mina veka resultat på gymmet kunde nu iklädas en orsak, alltid något. Men jag började även ana att magen inte var problemet, utan att detta satt högre upp. I bröstkorgen. En obekväm insikt. Men kanske var det bara Pacen som trilskades, kanske krävdes bara de vanliga knapptrycken från flinka läkarfingrar på avancerad teknisk utrustning, och vips skulle den bångstyrige lilla apparaten tvingas till foglighet igen? Jag ringde och bokade tid hos min hjärtmottagning, stolt över att uppfylla mitt tidigare löfte om lyhördhet inför kroppens signaler. Semestertider och vårdskuld efter Corona satte dock besöket till torsdag 1:a juli. Två veckor bort insåg jag. Samtidigt blev det allt jobbigare att röra på sig, utöver att bli andfådd blev det även allt tyngre att andas rent allmänt. Den lille fan till pacemaker jävlades verkligen. Efter en helg i Dalarna kunde jag knappt vandra vägen ner till tjärnen för ett bad utan att stanna och vila. När jag sedan började vakna på nätterna av att jag kippade efter luft så var det ändå läge att söka upp husläkaren i Farsta. Så att midsommarfirande på Styrsö sedan skulle kunde genomföras i lugn och ro. Husläkaren lyssnade med stetoskop, tog prover, beställde tid för undersökningar. Vi kunde enas, efter viss diskussion, att jag kunde åka till Styrsö och fira midsommar. Läkaren var väl något motvillig, men jag lugnade henne med att ”det finns ju alltid Sahlgrenska om det blir akut”.

Midsommarveckan blev rätt jobbig. Vänner som hälsade på märkte att allt inte stod rätt till. Jag försökte mig något övermodigt på att klippa gräsmattan och fick strax be en gäst ta över klippandet. När vännerna skulle visas runt på ön fick de gå i förväg hem till stugan, jag orkade inte hålla deras gångfart. På väg ner till bryggan för att bada fick jag stanna och vila, en promenad på 150 meter. Stod där och flämtade med händer på knäna samtidigt som gamla damer med gångstavar passerade mig i rask takt. Fötterna och magen svullnade upp av vätska, jag kände mig som ett sjölik som vaggade runt. Till sist konstaterade vännen Michael Carlen att ”du kan ju inte ens resa dig ur stolen längre”. Han uppmanade mig flera gånger att åka in till sjukhus, men jag tyckte att nu fanns ju redan en bokad tid om någon dag, då kunde jag allt härda ut en stund till. Ännu en natt av väntan inne på akuten lockade inte heller, med SÖS i färskt minne. Men när jag hörde hur även Line började förmana sin lillasyster ”Lykke, pappa mår inte bra, ta det lite lugnt” kändes det jobbigt, var det så uppenbart även för barnen?

Lykke hittade en passande mask åt mig till midsommar

Jag hann dock inte vara hemma från Styrsö mer än en dag innan min bror och mina närmaste vänner ansåg att nu fick det var nog med dumheter. De gick ihop och ömsom bad, ömsom hotade mig att åka in till sjukan. På måndagskvällen släppte Johan Heed av mig vid akuten på Nya Karolinska. Och där är jag ännu kvar. Inlagd på NKS. En vecka av tusen nålstick och prover (grovt räknat), ultraljud i alla dess former, skiktröntgen, kamera ner genom svaljet till hjärtat (för övrigt tämligen obehagligt) så har man nu hittat felet.

NKS-Inifrån

Det visade sig att varken pacemakern eller min tidigare hjärtåkomma hade något med detta att göra. Tvärtom, pacemakern hade gjort sitt jobb och den hade gjort det bra. Den hade även försökt slå larm om mitt tillstånd. Ett pinsamt ögonblick inträffade när en av hjärtläkarna kontrollerade pacen och plötligt frågade, -Det är inte så att du hört något ljud från din pacemaker? Jag sken upp och sa att jo, två gånger under våren hade jag hört den pipa, men varit osäker på om det verkligen var pacemakern och vad den då ville. Något förlägen berättade jag att vid ett av dessa tillfällen hade även mina vänner hört ljudet, men att jag då hävdat att ljudet lika gärna kunde kommit från Johan Säfströms bluetooth-högtalare vilken behövde laddas. Läkaren såg inte imponerad ut och konstaterade torrt, -Det du hörde var en varningssignal och då är tanken att du ska kontakta oss!

Förlåt Pacen. För att jag tvivlade på dig och misstänkliggjorde dig. Nästa gång ska jag lyssna på dig, bokstavligt menat.

-Du har haft en jävla otur.. igen. Så löd läkarens första kommentar. Sedan summerande han läget. Det har tagit sig in bakterier i kroppen som satt sig i mitt hjärta. Där har dessa sedan härjat loss och kalasat på mina hjärtklaffar, förstört dessa och därmed hjärtats förmåga att pumpa runt blodet. Den goda nyheten är att detta får dom bukt med, först med antibiotika mot bakterierna, sedan med operation av klaffarna. Nackdelen är att allt detta tar tid och kräver lång sjukhusvistelse. Det blir en sommar på NKS. Men jag misströstar inte. Det kunde varit så mycket värre, på så många olika sätt. Visst, det kommer bli varmt, det kommer bli segt, det kommer bli långtråkigt. Men vad mer behövs som drivkraft, än motivationen att bli frisk och få komma ut igen till allt som gör livet värt att leva. Människorna, umgänget, skratten, nöjena, njutningarna.

Det som gör livet värt att leva

Annons