Sommaren 1991

Jag är åter på Styrsö. Det är tryggt, det är lugnt, det är rogivande. Efter en sommar som blev mer dramatisk än jag önskat mig känns det skönt att vara här, rent av bättre än andra gånger. På Styrsö är det lätt att hemfalla åt nostalgi, det kan verkligen kännas som tiden står stilla här. Vyn över viken är densamma som den alltid varit. Blundar jag hör jag sommarens välbekanta ljud, nu som då. Havets vågskvalp, måsarnas skrin. Ljudet av badande människor vid storabryggan, motorbåtar ute i viken, flakmopparna som passerar på vägen, flaggstångslinans lugna och rytmiska slag mot stången. En i raden av alla de sommardagar på ön som passerat genom åren.

Vyn densamma, då som nu.

Men så kan du få en specifik minnesbild av något, något som skickar dig tillbaka till en speciell sommar, en sommar som bryter sig loss från strömmen av sommardagar vilka alla ser likadana ut. Ifjol var det gamla klistermärken på insidan av en dörr som fick mig att minnas tillbaka på Sommaren 1985.

I år var det istället när jag på ett café hörde låten Wind of change med Scorpions som jag med ens kastades tillbaka till minnet av båtar med ungdomar runt om på ön, där Scorpions ljöd över vattnet. Sommaren 1991 var detta en av de stora hitsen och jag minns hur jag avundsjukt uppe på land såg de äldre ungdomarna i sina båtar glida ut i sommarmaten med förändringens vindar i ryggen. Sommaren 1991, sommaren mellan högstadiet och gymnasiet. Jag och min kusin Henrik var 16 år och försökte den sommaren ta våra första stapplande steg mot en ännu avlägsen vuxenvärld. Sommaren innan, 1990 var det Fotbolls-VM och vi ägnade hela sommaren år att spela fotboll i morfars trädgård. Jag lekte att jag var Italiens målvakt Walter Zenga, ett ess, en vinnare. Men nu, sommaren 1991 var det färdiglekt. Det skulle även visa sig vara färdigt med att inbilla sig vara ett ess, en vinnare.

Går jag till arkiven ser jag att sommaren 1991 var dramatisk ute i den riktiga världen. Inbördeskriget i Jugoslavien bröt ut, Sverige och Danmark klubbade igenom att Öresundsbron skulle byggas, Warszawapakten upplöstes formellt och Lasermannen begick sitt första attentat. Om detta brydde sig jag och Henrik oss föga, vi var ointresserade och likgiltiga för allt bortom vår sommarö. Nåväl, en händelse i verkliga livet passerade inte helt obemärkt. 1991 var valår och valrörelsen hade rullat igång. Den nådde även ut i skärgården, på grannön skulle Skara-Bert tillsammans med en gubbe med skumt efternamn hålla möte, det utlovades show. Vi åkte dit och såg Bert skoja sig igenom mötet, det byggdes staplar med ölbackar som lyftes hit och dit, politik var tydligen enkelt bara den rätta viljan fanns. Dom spelade också en egen käck låt under mötet. Gubben med det konstiga efternamnet visade sig vara ännu roligare än Bert och jag och Henrik fick hans autograf på armarna. Mycket nöjda och politiskt övertygade vände vi hem.Turligt nog var vi inte röstberättigade ännu på två år.

Politiskt övertygade med autografer

Men annars handlade tillvaron om annat. Vi tjuvrökte så fort vi kom åt, ut med Henriks båt på havet för ett bloss, eller ut och rasta hunden Pontus för ett bloss. Mitt stående skämt var att utbrista ”Lennart kommer” och sedan se Henrik nervöst kasta iväg ciggen, rädd att tas på bar gärning av sin far. Henrik tröttande snart på det skämtet. En kväll satt vi nere på caféet vid färjeläget och rökte. Till min fasa såg jag just Lennart och resten av våra föräldrar komma gående till färjan. ”Lennart kommer” utbrast jag i panik, men Henrik hånflinade, svarade med dryg ton ”nooog” och blåste rökringar mot taket. Sedan kände han en näve på axeln, en annan som greppade handen med cigarretten och resolut fimpade ciggen med orden ”släck den där!!!”. Men vi fortsatte vårt smygbolmande. Vi snusade också i lönndom, men även där åkte vi fast. Något vi upptäckte då vi skulle ta oss en pris och insåg att moster Lena tömt ut snuset och lagt godis i dosan innan hon stoppade den tillbaka i vårt uppenbarligen inte särkilt snillrika gömställe.

En annan viktig fråga för oss var att få tag i alkohol, så att vi kunde stärka upp oss och bli lite morska på de discon som ordandes runt om i skärgården under somrarna på det tidiga 90-talet. Källö, Asperö och inte minst Brännö ordnade disco varje helg. Jag var svårt förälskad i en flicka vid namn Anna Z, några år äldre med mörkt långt hår. Hon brukade sitta i en av de där båtarna som försvann ut i natten till Wind of change. Jag satt ofta och spanade efter henne vid båthamnarna, men hon såg mig aldrig när hon kom och gick. Fast hon och andra flickor var säkert på discona, så det var dit vi måste ta oss. Båten hade vi, även om det var bittert för oss att motorns kapacitet inte nådde upp över den magiska gränsen på 10 hästkrafter utan istället stannat på 9,9 vilket hånfullt basunerades ut via motorns baksida. Men den tog oss framåt i alla fall. Nu saknades bara morskheten.

På en av öarna, Kårholmen, fanns en kiosk. Det var vida känt att där sålde man dansk mellanöl från Läsö till vem som helst, den rätta åldern var inget problem. Vi åkte dit en gång och köpte öl, men tyckte det blev för dyrt med bensin då ön låg långt bort. Så vi fick söka alkohollyckan på annat håll. Lösningen blev förslagna vänner som stal alkohol från sina föräldrars barskåp. Att jag och Henrik skulle komma nära våra föräldrars barskåp var knappast troligt, inte efter vårt fiaskoartade smygande med snus och cigarretter. Först kom en kamrat över en hel falska Gordons Gin. Ingen av kompisarna visade sig dock tycka om ren gin, så den kunde jag och Henrik avnjuta själva i godan ro. En halv sommar låg den väl gömd i rabatten med prästkragar vid lekstugan i morfars trädgård. På lördagarna kunde vi smygande stärka oss med den solvarma ginen innan vi tog motorbåten över till den disco-ö som gällde för kvällen. Efter den sommaren, ända upp i vuxen ålder, har Henrik haft svårt för gin. För mig blev det som bekant tvärtom. Det krävdes inte många klunkar innan vi kände oss både morska och snygga.

Det var roligt på dom där discona. Några tjejer blev det förstås inte, men det dansades och vi hade mycket kul ihop med sommarens alla vänner. Dosera ren gin är inte lätt och för Henrik blev det en ibland en stärkande tupplur i någon klippskreva intill. Jag minns alla de låtar som var den sommarens soundtrack. I am the one and only, med Chesney Hawkes, Omåomigen med Pelle Almgren och Pandoras Box med OMD. Hela Joyride-plattan med Roxette. Samt, inte minst, Snart tystnar musiken med Tomas Ledin som avlutande tryckare varje discokväll. Där de som hittat någon fick dansa sista dansen. I vårt fall oftast avnjuten från läktarplats, Henrik i sin klippskreva, jag som uppflugen panelhöna på staketet till dansbanan.

Ginen inverkade även otroligt nog på vårt sjövett och en gång på väg hem krockade vi med en annan båt mitt ute mellan öarna. Det gick bra men ”Ägget” (namnet på vår båt) fick sig en smäll. Lite omskakade åkte vi vidare med ett ilsket vrål, ”Skaffa lanterner för helvete” som avsked från den andra båten. Det var tydligen smart att synas på havet i kolmörker menade dom. Efter denna fadäs blev vi lite stukade och till nästa disco tog vi Styrsöbolagets passagerarfärja. Men det gick ingen nöd på oss uppe på däck, barskåpsstulen Finlandia stod på menyn och vodkan snapsades ur medhavda äggkoppar. Klippskrevan och Panelhönan på nya äventyr.

Vårt smusslande, ljugande och smygande roade för övrigt Helena. I morfars hall satt en liten klocka som plingade om man kom åt den. När jag och Henrik förberedde utbrytning med någon vit lögn brukade Helena fnissa och påminna oss om att ringa i ”Lögnens klocka” i hallen innan vi gick ut. För varje ljug, ett nytt plingande.

Vi klippte även coola frisyrer denna sommar för att piffa upp vår framtoning. Mamma blev så arg när hon såg resultatet att hon vägrade prata med mig. Efter några veckors tystnad valde jag att ta bort luggen, den gav ändå inte avsedd framgång hos damerna. När moster Lena såg Henriks frisyr blev som så arg att hon jagade in honom på rummet med en hoprullad Göteborgs-Posten som vapen.

Ej avsedd framgång hos damerna

Jag var dock min egen lyckas smed och när närheten uteblev på ö-discon skaffade jag substitut och uppladdning inför nästa disco. På källartoan hos morfar gömde jag porrtidningar vi hittat i en pappersåtervinning. Kodnamnet blev ”Biblioteket”. När jag sa till Henrik att det var dags att ”vittja ryssjan” så var det inte morfars gamla hummertina vilken vi brukade lägga ut som avsågs, det var en tur med moppen till tidningsåtervinningen efter mer porr. Så att det skulle finnas något nytt ”att låna på biblioteket”.

Vi var nog bra dryga den där sommaren. Jag hittar en till bild på oss. Uppe på morfars balkong, en fikastund. Morfar, pappa, Helena med vännen Anna Gren. Och så Klippskrevan och Panelhönan. Dryga. Jag minns att mamma brukade säga att ”ni behöver varken tjejer eller flera vänner, ni är er själva nog”. Det låg nog mycket i det. Själv blir jag nostalgisk när jag tänker tillbaka på de där somrarna. 1991 var det sista i raden av sommarlov som tillbringades fullt ut, 10 veckor, på Styrsö. Sedan kom gymnasiet, annat började locka och veckorna på Styrsö blev färre och färre ju längre in på 90-talet vi kom. Jag frågade Henrik om han minns sommaren 1991 när jag skulle skriva detta blogginlägg. Svaret han skickade tillbaka är talande:

”Kan man spola tillbaka allt dit?”

Vi var oss själva nog

Annons