Ett sent augusti där jag fick börja om

Livet är

En förlorad sommar

Ett sent augusti

Där vi får börja om.

Raderna ovan är de sista i låten ”En förlorad sommar” av Tomas Andersson Wij, mest känd för att Rikard Wolff tävlade med den i Melodifestivalen 2013. Dessvärre föll den vackra låten inte populasen i smaken, den kom näst sist i tävlingen.

När jag i början av juli låg inlagd på Nya Karolinska i väntan på hjärtoperation, med värmebölja och högsommar utanför fönstret, kände jag mig säker på att det var en förlorad sommar som gick mig till mötes. Medan de sociala medierna fylldes av bad, solens upp och nedgångar, glada middagar, skålanden och umgänge, fylldes min tillvaro av läkarronder, blodprover och röntgenbilder. Coronan medgav inga besök, korta möten i hisshallen var allt jag beviljades när besökare kom förbi. Jag kände mig ensam, isolerad. När jag efter operationen tog mina första stapplande steg med stöd av rollator i de öde korridorerna kändes vägen ut från Karolinska lång och svår. Kollegan Niclas Lindqvist skickade en bild till mig som fångade min känsla.

Lång och svår

För trots min känsla av isolering var det många som ansträngde sig mycket för att muntra upp mig. Personer som lade ner tid, omtanke och pengar för att få mig glad och göra sjukhusvistelsen mer dräglig. Det är många jag vill rikta ett tack till men det går inte att räkna upp alla. Vissa saker stack dock ut på ett vackert sätt. Thomas Sund när han smugglade in en flaska portvin åt mig, ”för hemgången när den kommer” som han sa. Han var noga med att påpeka att portvinet hette ”Old invalid” och att detta hade dubbelbottnad betydelse i sammanhanget. Michael Carlen som kom med pizza när jag höll på att krevera av den matsedel jag ätit mig igenom flera gånger. Twitter-åklagarna som skickade en låda med godis. Min omtänksamma Facebook-vän Anastasia som skickade mat och dryck, tårta och blommor, samt inte minst en trerättersmiddag från Tennstopet till sjukhuset. Det är svårslaget. Vänner köpte nya airpods åt mig, då de ansåg att mina gamla ej höll måttet för sjukhusvistelse. Andra skickade blommor. Alla digitala lyckönskningar. Där Fredrik och hans vän Magnus Darke samt Kent Wisti, ovetande om varandra, fångade själva essensen i min bedrövelse och skickade pepp med önskan om välgång genom att inta min vackra badpose. Det var många fler som skrev och ringde, ingen nämnd, ingen glömd. Tack alla, av varmaste och nylagade hjärta.

Den vackraste av poser

Slutligen Johan Heed. Som skjutsade och hämtade mig flera gånger till och från sjukhuset, som ringde runt, höll andra informerade, spred lugn och saklighet till oroliga vänner. Som med sin Victoria vägrade låta mig vara ensam de dagar jag var utskriven i väntan på operationen, utan hyste in mig som pensionatsgäst på casa Heed/Swaab, all inclusive skall tilläggas. ”I nöden prövas vännen” sägs det. Jag instämmer.

När jag efteråt bläddrar igenom olika trådar ser jag att mina vänners omtanke bemöttes med morbid humor. Krishantering av något slag får man förmoda.

Krishantering

En av mina äldsta vänner, Tomas Guth, frågade mig nyligen varför jag aldrig far ut i ångest, oro eller svårmod, jag ”som har liemannen hängandes över axeln” (han är kärnfull, Guthen), och har förlorat många nära. Jag tänkte på detta efteråt och tyckte inte det stämde helt. Jag får ångest och oro som alla andra. Ångest över allt som kan hända mina döttrar, oro för min gamle far, oro för min bror då han ibland, på goda grunder skall tilläggas, blir tungsint. Däremot stämmer det att jag sällan, eller aldrig egentligen, oroas över mig själv. Det borde jag kanske göra med tanke på allt som varit. Vad det beror på? Verklighetsflykt? Förnekelse? Likgiltighet? Kanske.

”Memento mori” är en fras som yttrades under Medeltiden och betyder ”Kom ihåg att du är dödlig”. Människorna då plågades svårt av pest och svält, de riskerade att dö mest hela tiden. Jag själv känner mig mycket riktigt påmind om att jag är dödlig, inte minst för att läkarna tidigt förklarade att mitt hjärtfel kommer ”påverka min medellivslängd” och jag förmodar att de inte menar till det längre. Memento mori är inte bara en påminnelse om att vi är dödliga, den är även en brutalare variant av ”Carpe diem”. Här och nu. Lev idag, i morgon kan allt vara över ändå. Jag tror det är därför min oro för egen del stannar vid huruvida jag har tillräckligt med cigarrer på Styrsö, eller om Ginen kommer räcka.

Styrsö. Som jag längtade dit under tiden på sjukhuset.

För det blev sommar för mig med. Operationen gick bra, rehabiliteringen likaså och så skrevs jag ut. Ut till Dalarna med mina döttrar. Ut till Styrsö. En vecka i Grangärde där jag visserligen hade badförbud, men där glädjen att få se döttrarna bada igen vägde upp. Trevande svamppromenader efter de första kantarellerna. Det kändes som ren lyx.

Ren lyx

Sedan ut till Styrsö. Först med min bror och alla våra flickor. Där de sista bojorna till friheten äntligen kunde tas av när badförbudet till sist hävdes. Pris ske gud. Vi badade, åkte båt, lagade råbiff, och drack något gott då och då, åt kräftor, åt ännu mera god mat. Det var ett hårt arbete för att glömma sjukhusets meny. Innan sommarlovet tog slut firade vi också Lykke som fyllde 6 år.

Fyllde 6

Tillsammans med vännerna kunde även Dalahelg firas i vanlig ordning på ön. I centrum ”Mat, Dryck, Personlighet . (Ett namn jag lånat från en berömd manskör i Falun). Det var ett tag tveksamt om Dalahelg skulle kunna genomföras i år, även om Johan Säfström vänligt påpekade att om jag bara sa var nyckeln låg så skulle min frånvaro inte störa arrangemanget allt för mycket.

Dalahelg

Sommaren avslutades med att jag fick möjlighet att vara själv på Styrsö i nära tre veckor. Tack vare att Ulrica ställde upp och tog tjejerna längre, så kunde jag vila upp mig enligt läkarnas order. Det blev långsamma, fina dagar med promenader över ön, fixande i huset och trädgården i den mån min begränsade fysiska kapacitet och mitt begränsade praktiska handlag tillät. Vid större praktiska problem ringde jag som alltid min fine vän Thomas Larsson som snabbt kom till undsättning. Alltid Thomas Larsson. Jag badade också. Så många förlorade bad att ta igen. Så mycket njutning att ta igen. Känslan när det stela hundsim jag tvingats till, eftersom operationssåret hämmade rörligheten, gradvis släppte. När så augusti tippade över till september forsade jag åter obehindrat fram genom vattnet, precis som under min storhetstid i Falu SS vattenpolo. Det enda smolket i glädjebägaren är att jag ännu inte kan dyka då det skulle göra ont i såret. Inga smidiga och vackra dyk från brögga i år.

Långa promenader över ön
Tillbaka. Originalet.

Jag blev även väl omhändertagen av öborna när de märkte att jag gick runt och skrotade i ensamhet. Mina snälla grannar bjöd in mig på kräftskiva och där träffade jag trevliga öbor som jag inte umgåtts med tidigare. Musik, sång och glädje. Morbror Lennart bjöd in mig på nyfångad stekt makrill. Släkten på Tången bjöd mig på hockey, (Frölunda förvisso) GT och fin middag. Så många frikostiga och vänliga Styrsöbor. Även grannön visade gästfrihet, men då i form av en sommargäst, vännen och kollegan Tomas Lundgren som bjöd mig flott på mat och Brännöl.

Bjöds flott på Brännöl

Mitt kära Styrsö. Dalarna och Falun kommer alltid vara hemma för mig. Stockholm är.. ja, en exil. Men det finns nog ingen plats på jorden där jag känner mig mer tillfreds, mer rofylld eller mer trivsam än på Styrsö. När jag ska åka därifrån vill jag inte, när jag inte är där längtar jag dit. Jag kommer även nu sakna ön. Baden, de långa promenaderna. Eller att bara stå på verandan och se fartygen ute på havet lysa upp den sena augustinatten.

Den sena augustinatten

Det blev inte en förlorad sommar. Det blev ett sent augusti, där jag fick börja om.

11 reaktioner till “Ett sent augusti där jag fick börja om

  1. Riktigt glad för dig att du fick möjligheten att börja om, och riktigt glad för din omgivning att de får ha dig kvar än ett tag. Och glad gör min egen skull som förhoppningsvis får fler blogginlägg att läsa framöver. 🤗

    Gilla

  2. Det var ju för väl att någon till slut fick tillbaka fattningen o beställde mat från Tennstopet! Styrsö låter magiskt, så känner jag för Skåne. Hoppas du är kry igen.

    Gilla

  3. Men åh! Trasiga och ihoplappade hjärtan verkar inte lida brist på värme och känslor i alla fall. Har nyss hittat hit och den här texten rörde vid MITT hjärta ❤️.

    Gilla

      1. Hoppas hjärtat ditt fortsätter må bra, du behövs Viktor.
        Hmm, undrar jag om det kan vara så att vi jobbat en vinter i Tandådalen tillsammans, för sisådär ett halv liv sedan.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s