Kårebocken

Jag har varit i hemstaden igen. Där har jag som brukligt är kopplat av, träffat far och bror, fått umgås. Som vanligt tog jag en promenad runt gruvan, under det att jag som vanligt avnjöt en god cigarr därtill. Och som vanligt blev jag surrad till rors av hembygdens starka band. När jag stod uppe på ”Kungens utsiktsplats” och blickade ut över hemstaden fylldes jag, som vanligt, av vördnad. Men därefter fylldes jag av insikten om att min bostad i Stockholm behövde influeras än mer av hembygdens allegorier. Banden till hembygden behövde förtöjas med ännu en knop. Således styrde jag mina steg mot det intilliggande gruvmuseet.

Sedvanlig promenad med cigarr

Väl inne på gruvmuseet fastnade jag dock i ett dilemma. Jag hade hittat vackra ljusstakar med prägel av gruvan att pryda mitt hem, men jag kunde inte bestämma mig för vilken färg som passade. Valet stod mellan de röda stakarna, målade i Falu rödfärg, den färg som målat både stadens själ och alla Sveriges röda stugor. De röda stakarna speglade även den väldiga Oscar II:s lave, ett av stadens mest kända riktmärken. Eller skulle jag välja de svarta stakarna, de som speglade gruvans mörker, dess sot och rök, vilka förmörkat och förgiftat staden med omgivningar under århundraden, samt även sinne och kropp på de som arbetade och slet i och runt gruvan. I ren desperation vände jag mig till Facebook för inspiration, nu efteråt tänker jag att kanske även mitt sinne och omdöme bar spår av sot och förmörkelse. Nåväl, medan den digitala inspirationen i telefonen flödade, föll min blick på en statyett, en statyett av en bock. Med ens fick jag en idé om ett arrangemang som kunde passa mina ljus och denna bock. Men jag började även fundera på bocken och dess betydelse, inte bara för mig, utan för hela Falun och stadens historia.

Kårebocken och Oscar II lave

De flesta allmänbildade i vårt land borde vara bekanta med Kårebocken och dennes historia, men jag anar att det kan finnas de, exempelvis innanför Stockholms tullar, vars kunskaper och intresse sällan förmår nå utanför just dessa tullar. Därför är det påkallat med en liten repetition om bocken Kåre.

Dalahästen brukar sägas symbolisera hela Dalarnas själ , men Kårebocken är symbolen för Faluns själ. Enligt legenden var det en getabock som upptäckte Falu gruva för över tusen år sedan. Då fanns ingen stad, ingen gruva, bara enstaka bönder som lät sin boskap beta fritt i markerna. En av dessa bönder upptäckte en dag att hans getabock, som hette Kåre, kom hem med märkligt rödfärgade horn. Nästa dag följde bonden efter Kåre på dennes vandring och såg att bocken gick och gned sina horn i marken vid utkanten av en myr. Marken var rödfärgad och när bonden nyfiket började gräva på platsen hittade han strax en skimrande malmåder. Falu gruva var född. Gruvan där man skulle bryta malm i tusen år av oavbruten gruvdrift. Gruvan som skulle kallas ”Sveriges kassakista” och finansierade stormaktstidens alla fälttåg, gruvan som huvudfinansierade ”Älvsborgs lösen” så att den för Göteborg och Sverige så viktiga försvarsfästningen kunde köpas åter av danskarna som erövrat den. (Varsågod Göteborg!) Gruvan vars koppar ligger på bland annat slottet Versailles tak. Kort sagt, utan Kårebocken, ingen gruva, inget Falun. Detta enligt legenden och vem är jag att betvivla den?

För den som vill läsa mer om arbetet och livet vid gruvan, rekommenderas min brors gedigna genomgång över gruvdrängarnas slit och tillvaro med start här

Faluns själ

Legenden om Kårebocken har faluborna upprätthållit med både flit och vördnad över tusen år. Bland annat uppfördes en stubbmonter över en gammal stubbe, en uråldrig stubbe, vilken hävdades tillhöra den tall som stått precis där Kårebocken gned sina horn den där dagen för över tusen år sedan. För den nyfikne så är en stubbmonter ett slags äreminne över en åldrad trärot, och kan förekomma lite varstans i världen därhelst ett berömt träd hävdas vara sprunget. Således är detta inte ett lokalpatriotiskt påhitt av bisarr karaktär.

Nåväl, ännu idag finns en stubbmonter vid gruvan.

Stubbmonter förr och nu

Kårebocken har genom tiderna lyfts fram som symbol för staden i olika sammanhang. Mest känd, i alla fall vad vi vet, blev den stora Kårebock i trä som man placerade vid Faluns södra infart, uppe på slaggen vid Falu gruva. Det är den ni ser på bilderna här ovan. I 20 år tornade den ståtliga bocken upp sig på sin tron av slagg för besökare på väg in mot staden. Många, inte minst Borlängebor, häpnade av förundran och vördnad inför denna väldiga bock, vilken kommit att symbolisera hela den urkraft vilken den gamla gruvstaden är sprungen ur.

Symbol i olika sammanhang

Men i april 2020 skedde katastrofen. Okända lagbrytare satte eld på den gamla träbocken och den brann ner helt. Ska vi hitta något som går att jämföra med falubornas bedrövelse och det slag mot stadens historia detta innebar, så kan möjligen branden i Notre Dame, Paris komma nära.

Borta.

Faluborna sörjde och saknade sin bock. Gruvstiftelsen utlovade att den skulle ersättas men att det kunde dröja lite. I väntan på den nya bocken började spontana bockar dyka upp runt om i staden, ett uttryck för saknad och aktning.

Spontana bockar

När den nya bocken dröjde uppstod otålighet och irritation bland många falubor, vilket även renderade insändare i lokalpressen. Så här kunde det låta:

Kommentar angående artikeln i Falu Kuriren den 19/9 om den nedbrunna Kårebocken vid Falu gruva, där det framgick att gruvan är i en planeringsprocess för att ersätta bocken.

Det är ytterligare ett exempel på en trög byråkratisk organisation inom Stiftelsen Falu gruva. En ny bock som skulle ha ersatt den nedbrunna kunde ha fixats via lokalt snickeri i Falun på några veckor.

Vad sysslar denna stiftelse för Falu gruva med? Är det bara ett ytterligare exempel på byråkrati med fasta månadslöner på skattebetalarnas bekostnad?

Gruvbocken

Nåväl. I april i år, ett år efter att den gamla bocken förstördes, meddelade Falu kommun att en ny bok skulle återuppstå på samma plats som den gamla. Den nya bocken kommer vara 10 meter bred och 7 meter hög. Den 13:e december, på dagen 20 år efter att Falun utnämndes till världsarv, kommer den nya Kårebocken avtäckas under en högtidlig ceremoni. Därmed blir Falun helt igen. Åter kommer symbolen för gruvan och världsarvsstaden vaka över dess invånare.

Så här hävdas det att den nya Kårebocken kommer se ut.

Tillbaka till mina ljusstakar. Kårebocken löste mitt dilemma. För tusen år sedan hittade den en gruva som byggde upp en stad, men också ett helt land. Nu vägledde den mig i en klurig inredningsfråga. Jag valde två ljusstakar av varje, två röda, två svarta. Mellan de röda stakarna står bocken, tillsammans med de faluröda stakarna utgör den en hyllning till hemstaden. Mellan de svarta stakarna placerar jag min röda Dalahäst. Det arrangemanget får symbolisera min hembygd, alltjämt trygg i en mörk och hotfull omvärld.

Helt säkert kan någon komma på ett vackrare arrangemang med bock och ljus, det visade inte minst Facebooktrådens ivriga diskussioner. Men jag är nöjd. Det känns tryggt, det känns högtidligt.

Det känns hemma.

Hyllning till hemstaden

Trygg i en mörk och hotfull omvärld

(Bilderna med bockarna tillhör alla antingen Dalarnas tidningar, Dala-Demokraten, Gruvmuseet eller Falu kommuns hemsida)

Annons