Palmemordet: Inuti labyrinten, del 7

Jag har ännu en gång hamnat i ett Palmeskov. Inte förvånande då återfallen sker titt som tätt, nu var det ett par nya böcker knuffade mig över kanten. Eller nya och nya, jag läste ikapp några böcker som legat på hög. En viss Netflix-serie kan också ha bidragit med knuffandet mot stupkanten. Skovet kulminerade sedan med Den nya boken ”Statsministermordet”, skriven av Hans-Gunnar Axberger, huvudsekreterare i Granskningskommissionen, vilka gick igenom och granskade hela mordutredningen. Fram till år 1999 bör tilläggas, efter detta har ingen genomlysning skett. Så att denna bok nu siktar på att vara ett ramverk över hela utredningen ter sig rimligt och den torde vara ett måste för alla som vill ta sig an Palmemordet.

En glädjande omständighet med den nedlagda förundersökningen, förmodligen den enda, är att den sekretessinbäddade utredningen nu tvingas lätta på förlåten och släppa ifrån sig material. Flera guldklimpar har redan vaskats fram, såsom denna ljudupptagning av ett förhör med Skandiamannen, Stig Engström. Mycket intressant att höra honom förklara sin mordkväll för förhörsledaren i lagom avmätt ton.

En annan guldklimp är att P3 Dokumentär fått tag i de bandinspelningar som en DN journalist genomförde med Hans Holmér under dennes år som förundersökningsledare. Det är fascinerande att lyssna på hur spaningsledaren under året vandrar från självsäkerhet och optimism, till att bli allt mer pressad, förorättad och bitter. Mot slutet formligen dryper det av frustration över okunniga åklagare och den oförstående omgivningen med media i spetsen vilka kräver resultat. Han är rädd för den hämnd som han tror PKK ska utkräva på honom personligen. Han uppvisar också till sist en viss självkritik av hur utredningen sköttes under hans ledning. Man inser att Holmér inte bara förstörde livet för många kurder, han förstörde även sitt eget liv.

Guldklimp.
(Bild tillhör Sveriges radio)

Fler guldklimpar lär komma i takt med att privatsparare och journalister fortsätter plocka russin ur den digra utredningskakan.

Men mitt i frossandet insåg jag att även min egen inställning kommit att ändras, vad jag själv tror om mordet. Något som jag i tidigare inlägg varit ganska återhållsam med, inga dörrar skulle stängas, inget spår uteslutas. Men den inställningen har jag övergett.

Jag tror inte längre att det skulle vara en konspiration bakom mordet. Visst känns en sådan nog så spännande och lockande för många, också jag själv ville länge tro på en konspiration. Det finns som jag skrivit om tidigare många intressanta teorier och uppslag i den riktningen, men problemet är att det stannar där. Vid teorier. Visst önskar jag att man kunde kommit längre i exempelvis Sydafrikaspåret, det konspirationsspår jag själv anser mest konkret. Och visst finns det många oförklarade iakttagelser om walkie takie-män och övervakning av Olof Palme innan mordet. Men jag har landat i att skeendena under mordkvällen talar mot detta.

Vid de flesta planerade mord slår förövaren till vid platser där man kartlagt att offret brukar uppehålla sig, exempelvis bostad eller arbetsplats. Mordet genomförs så fort ett lämpligt tillfälle uppstår, man avvaktar inte i onödan. Bevakade någon Olof Palme under mordkvällen kunde denne lätt ha slagit till så fort makarna Palme lämnade bostaden i Gamla stan till fots mot tunnelbanan. Mörka, tomma gränder som lämpade sig väl. En rimlig invändning mot detta är att det inte alls är säkert att den/de som eventuellt bevakade bostaden var beväpnade, då deras uppgift var just att bevaka och kartlägga. Men om man då beslutat sig för att vänta till efter bion, varför inte slå till direkt när makarna Palme började gå Sveavägen söderut, exempelvis vid korsningen till den öde Kammakargatan, eller vid nästa gata, den lika öde Adolf Fredriks Kyrkogata. Varför vänta till en större korsning, nära Kungsgatan och nattklubben Monte Carlo fylld med folk, nära mordplatsen?

Makarnas promenad efter bion. B
(Bild tillhör SVD)

Dessutom tycker jag man kan läsa sig till att det är för mycket slump över skeendena efter biobesöket. Ingen, inte ens makarna Palme själva, visste hur de ska ta sig hem efter bion eller vilken väg. Närmaste tunnelbana är Rådmansgatan, en bit norrut om biografen Grand. Men det verkar aldrig varit ett alternativ, istället stannade man till utanför bion och diskuterade huruvida man tillsammans med sonen Mårten och dennes flickvän skulle åka hem till någon för te. Alternativet att ta taxi diskuterades också. Men sällskapet kom sedan fram till att skiljas åt och Olof Palme beslutade sig där och då för att han och Lisbet skulle promenera hem, Olof ville sträcka på benen efter en lång dag. Den logiska vägen för makarna Palme att promenera hem vore på västra sidan av Sveavägen för att kunna vika av till höger längre fram, nå Drottninggatan och via den raka vägen till Gamla stan. Framme vid korsningen Adolf Fredriks Kyrkogata ser dock Lisbeth en butik vars skyltfönster hon vill titta i på motsatta sidan av Sveavägen. De korsar gatan, tittar i skyltfönstret någon minut innan de fortsätter på Sveavägens östra sida. I andra änden av samma kvarter ligger mordplatsen och strax är dom framme vid den.

Min slutsats blir att ingen kunnat förutse eller planera för att makarna Palme skulle passera den plats där mordet skedde. Jag har svårt att se en konspiration med flera inblandade agera, utan att det skulle märkas i konkreta vittnesmål från Sveavägen och mordplatsen vid tiden för mordet. De flesta vittnesmål om män med walkie-talkie och liknande handlar om tidpunkter före eller efter mordet, och inte vid mordplatsen. Vidare tycker jag inte att gärningsmannens agerande på brottsplatsen pekar mot ett proffs med ett uppdrag att slutföra. Bara ett skott mot offret utan att försäkra sig om att han uppnått avsedd effekt. Skjuter därefter ett skott mot Lisbet, det närmaste och potentiellt farligaste vittnet för honom, men lämnar sedan vittnet och mordplatsen efter några sekunder, utan att heller ha kontrollerat effekten av det skottet.

Jag tror numera helt på att mordet var en slumphandling. En person med tillgång till vapen som tidigast inne på, eller utanför biografen såg Olof Palme av en tillfällighet och ”tog chansen”. Man ska komma ihåg att polisen aldrig lyckats identifiera alla biobesökare som besökte samma föreställning som makarna Palme, av de besökare som gick på andra filmer eller föreställningar före eller samtidigt som Olof Palme, är ännu färre identifierade. Bland dessa kan en okänd ensamvarg finnas gömd. Om personen sett Olof Palme vid bion men inte var beväpnad, så hade denne två timmar på sig att ordna fram ett vapen och sedan vänta. Det finns många vittnesuppgifter om en ”Grandman” som väntat utanför bion innan makarna Palme kom ut.

Såg chansen?

Det är heller inte otänkbart att mördaren mötte makarna Palme, eller såg dom under deras promenad från bion och gick efter dom en bit innan han valde att agera. Det finns vittnesuppgifter, om än något diffusa och spretiga, att en man gått efter makarna på Sveavägen, både före och efter att dom korsade gatan. Den traditionelle ensamma galningen behöver enligt expertisen inte heller någon längre tid eller noggrannare förberedelse för att agera, om denne uppfattar tillfället som lämpligt och har tillgång till ett vapen. Så slumpen, inte planering avgjorde mordplatsen.

Den officiellt utpekade Stig Engström då? Var han denne ensamme galning? Jag blir fortfarande inte klok på honom, hela hans närvaro i utredningen kantas av motsägelser, både som gärningsman eller som vittne/oskyldig. Jag är nog 50/50 på Stig Engström som gärningsman.

OM Stig Engström var mördaren, så tror jag inte på teorin att det var Stig som strök runt utanför Grand och betedde sig mystiskt. För att sedan få kalla fötter när makarna Palme kom ut, eller sakna ett vapen. Varvid han istället skulle skyndat tillbaka till sitt jobb, smitit in via bakdörren, hämtat ett vapen på kontoret, stämpla ut från jobbet och ge sig ut på jakt efter Palme på Sveavägen. Det är främst en detalj som sänker hela det (redan innan) långsökta scenariot. Ingen mördare är så kall, i synnerhet inte någon som aldrig gjort något liknande, att denne på sin väg ut från arbetet stannar och småpratar med väktarna i foajén om sin kommande semestervecka. För att sedan hasta vidare ut för att skjuta en statsminister.

OM det var Stig Engström som sköt Palme, så tror jag att det var efter ett slumpartat möte ute på Sveavägen alldeles i närheten av mordplatsen. Vad styrker den tesen då? Inte mycket egentligen, annat än det jag skrivit tidigare om Stigs förehavanden och utsagor om mordnatten.

Vad vet vi då? Huruvida Stig hade tillgång till ett vapen är inte styrkt. Av det jag läst om hans personlighet, så känns han inte osannolik som den typ av person vilken oroats av skriverier om ”det oprovocerade gatuvåldet” och vill ha något vapen att kunna försvara sig med om han skulle bli överfallen. Men det är ren spekulation av mig.

Det vi vet är att Stig någon gång mellan 23:19 och 23:21 (man har misslyckats med att fastställa tiden exakt) kliver ut från sin arbetsplast vid Skandia på Sveavägen, ca 60 meter från mordplatsen. Vid denna tid måste han passerat, mött eller sett makarna Palme som passerade entrén till Skandia någonstans i detta tidsintervall. Klockan 23:21:20 är den officiella tiden för när skotten föll.

OM Stig Engström sköt Palme så är det här på trottoaren utanför Skandia det avgörs. Kanske fick han en impuls bara, kanske var det så som han själv beskrev i sin teori om mordet, att han tilltalade Palme men blev avsnäst eller otrevligt bemött. Det ska sägas att i alla fall tre vittnesmål från mordplatsen pekar på någon form av samtal eller kontakt mellan mördaren och makarna Palme strax innan skotten.

OM..
(Bild ur ”Den osannolika mördaren” Netflix )

Jag skriver OM. För vi vet inte om Stig Engström sköt Olof Palme. Ännu. Men vilka andra gömda guldkorn kommer vaskas fram ur det fördolda i framtiden? Kanske kommer vi helt kunna avföra honom? Eller kanske slå fast den skuld som redan stämplats på honom på allt för lösa grunder? Palmeutredningen må vara död, men inte intresset för den. Fler spännande avslöjanden väntar oss. Jag får säkert anledning att återkomma i ämnet här på bloggen. Tills dess kan ni lyssna in er på guldkornen här ovan.

3 reaktioner till “Palmemordet: Inuti labyrinten, del 7

  1. Oerhört irriterande om man hinner dö före mördaren avslöjas (om det någonsin sker, alltså). Är också fascinerad, kanske eftersom jag var i 12 år när han mördades, alltså en händelse som etsat sig fast.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s