Natalia

Natalia Leshchuk. En 65 år gammal kvinna från Lutsk i Ukraina. Det är nog en person jag aldrig någonsin skulle träffat, aldrig pratat med, aldrig ätit middag med. Aldrig haft som inneboende. I en normal värld och tillvaro det vill säga. I en värld där inte en nutida diktator skulle välja att leva ut drömmen om anfallskrig, terror och folkmord. Varför vara sämre än Hitler? Historien upprepar sig igen, förhoppningsvis faller omvärldens dom hård. Ännu är vi bara i början av att ana de vidrigheter Ryssland utsätter Ukraina för. Jag fasar över när vi får hela bilden.

Jag reagerade nog som alla andra när kriget bröt ut. Smått chockad och häpen över att ”den jävla dåren, han har verkligen gjort det.”. Sedan hoppfull och lite stolt, när ukrainarnas mod och kämpaglöd visade sig långt starkare än någon vågat tro. Men de första dygnets nyhetssändningar, tv-klippen över ett öde Kyiv med det olycksbådande flyglarmet ljudande över staden gjorde intryck, så även bilderna av oroliga människor på väg mot gränsen. Med det lilla pick och pack de förmådde bära.

När jag kom till jobbet den dagen kriget bröt ut, fick vi genast hasta ut från polisstationen, det samlades missnöjda människor vid ryska ambassaden och man var orolig för ordningsläget. När vi kom dit var stämningen ganska lugn, förtvivlan och ilska, men ändå kontrollerad. En pelare till ambassadens entré var besudlad, förvisso ett klart angrepp mot Rysslands beskickning. En vresig rysk tjänsteman stod innanför grinden och gestikulerade upprört mot klottret och sedan mot mig. Innebörden var nog att jag borde göra något. Frasen ”Ja? Sluta kriga då” for genom mitt huvud, men som tur var ej över mina läppar, jag klarade av att utföra mitt uppdrag neutralt. Men den surmulne tjänstemannen tyckte förmodligen att jag var oduglig, för han vände mig tvärt ryggen och gick in igen.

Under resterande dagen bevakade vi demonstrationer vid ambassaden, där tårar och förtvivlan förmedlade det budskap som det främmande språket inte kunde. När jag kom hem den kvällen anmälde jag via en Facebookgrupp som startats för att ta emot flyktingar, att jag kunde ta emot någon som flydde från kriget.

Besudlad beskickning

Någon dag senare var det åter dags att hasta ut från polisstationen, denna gång till Migrationsverket i Sundbyberg. Det var tumult i kön, många ville komma in, någon hade viftat med kniv. När vi kom fram var det en enorm kö med stort tryck mot entrén, så jag och kollegorna jobbade med att få ordning i kön och på platsen. Efter att 500 flyktingar fått komma in stängdes insläppet för dagen, kapaciteten hanterade bara 500 personer per dag. Resten fick vänta tills nästa dygn. Då hade kön inte minskat, utan växt istället.

Efteråt var hela min grupp påverkade och tagna. Så många kvinnor, så många små barn. Ibland med sina få tillhörigheter i en plastpåse. Det här var dom människor vi nyss sett på tv, flyendes. Nu var dom här. Kriget blev med ens väldigt påtagligt för mig.

Under en paus i arbetet såg jag ett meddelande i telefonen. Det var en ung kvinna från Ukraina som behövde ett boende åt sin mamma, som hon lyckats förmå att fly kriget. Jag bestämde mig direkt att erbjuda plats. På kvällen pratade jag med Liv och Line, och efter viss överläggning gick dom med på att dela rum så att vi kunde erbjuda ett sovrum till kvinnan på flykt.

Jag tog emot Natalia hemma hos mig, hennes dotter Dana följde med och tolkade. Tanken var att dom fick se hur jag bodde och bedöma om det skulle passa. Dom var glada och nöjda, någon dag senare flyttade Natalia in.

Dana och Natalia

Natalia talar inte engelska, bara ukrainska och polska. Kommunikationen mellan oss fick gå via Google translate, vilket ändå fungerade hjälpligt. Dana tittade ofta till sin mamma och kunde tolka. På så vis fick jag veta mer om Natalia. Hon kom från staden Lutsk i västra Ukraina, hon hade jobbat som barnmorska och sedan förskolelärare innan pensionen. Hennes make var död sedan flera år och Dana var enda barnet. Men hon hade släkt och vänner kvar, samt sin hund.

När kriget bröt ut ville hon inte fly, hon ville stanna kvar i hemstaden. Men hennes vänner flydde och hon blev ensam. Dana kunde övertyga henne om att ta sig till Polen, dit Dana flög ner för att möta upp henne. Natalia fick lämna bort sin hund till andra, låsa sin lägenhet och ge sig av med en liten väska. Hon vet inte om hon någonsin kommer återse sin hund eller sina vänner igen. Eller sin lägenhet med hennes gamla liv samlat uti. Samma dag jag träffade henne för första gången, föll bomber över Lutsk för första gången. Hon var knappast förvånad över det ryska angreppet, hon växte upp under en tid då det var förbjudet att ens tala ukrainska. Hon har levt sitt liv med känslan att Ryssland alltid haft en vilja att utplåna Ukraina.

Natalia var lätt att ha som inneboende. På mornarna tog hon en kaffemugg och en bok och gick ut. Från mitt fönster kunde jag se henne sitta på en parkbänk och läsa. På kvällarna var hon ofta iväg med dottern och träffade volontärer samt andra ukrainare som flytt, de paketerade kläder och förnödenheter som skulle sändas till de landsmän som satt fast i kriget. När jag kom hem från jobbet hade hon varje dag städat lägenheten och jag fick dåligt samvete. Hon lagade ofta mat, soppa, Borsjtj, pannkakor, någon slags schnitzel och annat gott. Jag hade försett henne med en iPad inställd på ukrainska så att hon skulle kunna surfa och följa nyheterna. Hon blev ofta ledsen och grät när vidrigheterna från hemlandet nådde henne och jag insåg hur svårt det är att trösta någon via Google translate.

Men det blev även en del skratt. Som när jag via Google translate frågade om hon skulle ha något när jag gick och handlade och hon skrattade och viftade avvärjande med händerna. Nähä tänkte jag, var det en så konstig fråga? När jag dubbelkollade translate såg jag att jag tydligen frågat ”Jag ska gå och dansa, vill du följa med”. En annan gång stod hon och tittade begrundade på mig när jag (flinkt och snärtigt inbillade jag mig) skar lök. Jag noterade att hon inte verkade imponerad. Sedan sa hon något och appen förmedlade ”snälla Viktor, du behöver skaffa dig en kvinna att hjälpa dig”. Eller den gången jag hällt upp vin åt oss och hon utbrast ”No no no Viktor” och strängt bytte plats på våra vinglas, då hon tyckte jag hällt upp för mycket åt henne.

Hon var imponerad av Sverige, av våra råvaror till maten, av sjukvården. Hon har problem med ögonen och sökte vård och fick en operationstid inbokad omgående. Hon berättade att i Ukraina skulle operationen kostat henne fyra gånger så mycket. ”Sweden is a good country” var den första meningen jag hörde henne säga på engelska.

Borsjtj

Jag berättade även att jag tagit emot Natalie på vishetens forum Twitter. Bland de digitala ryggdunkningarna kom även synpunkten att jag var en ”godhetsknarkande posör”. Tja, det kan förstås ligga sanning i detta. Det kändes bra att ta emot Natalia, det var ett konkret sätt att kunna hjälpa någon, när frustration och ilska hotade ta över framför nyhetssändningarna.

Flera av mina närmaste vänner har också flyktingar hos sig, jag är knappast någon ensam godhetspionjär i detta. Men flera andra vänner skrev till mig och på jobbet kom kollegor fram. De uttryckte uppskattning och att jag gjorde något fint och viktigt. Flera ville hjälpa till och ta emot flyktingar och erbjöd sina hem. Tillsammans med min vän Anastasia har jag hittills lyckats hitta boende för minst 15 familjer på flykt, Anastasia gör ett enormt jobb i detta. Så om mitt handlade kan ha gett lite ringar på vattnet och inspirerat andra att hjälpa till, är väl det en alldeles utmärkt effekt av att vara en ”godhetsknarkande posör”?.

Nu har Natalia flyttat ut. Dana hittade ett mer permanent boende åt henne, hos en jämnårig kvinna som även pratar polska. Det kommer bli bra för henne. Tills den dag hon kan vända hem igen. Det blev känslosamt att säga adjö till Natalia, jag märkte att hon plågades av att inte i ord kunna uttrycka den tacksamhet hon kände. Jag försökte förklara för henne att ord behövdes inte, hennes tacksamhet hade hon redan visat på så många sätt.

I en normal värld skulle jag aldrig ha mött Natalia. Men jag kommer aldrig glömma dessa tre veckor när en pensionerad barnmorska från Lutsk i Ukraina bodde under mitt tak, på flykt från ett vedervärdigt krig.

Behövs det kommer jag öppna mitt hem igen.

Natalia

Sidor: 1 2