Pannbens-Janne

I arbetet som polis möter du många människoöden. Ofta är dessa öden trasiga och plågsamma, ofta blir du enbart en transporttjänst på deras väg mot undergång. Till och från fyllecellen, till och från arrestcellen, till och från vårdinrättningen. Den sista transporten blir Polititransport, när någon till sist kommit till vägs ände.

De gånger man faktiskt lyckas hjälpa någon kan vara sällsynta, men ack så fina. Personen som kan övertalas att kliva ner från broräcket, personen vars hjärta stannat, men som du lyckas få igång med hjälp av defibrillatorn. Eller personen vilken lyckats lämna missbruk och kriminalitet bakom sig, och som när du träffar på denne några år senare stolt berättar om hur livet kunde vändas uppåt igen.

I veckan kunde jag hjälpa en person på ett lite annorlunda vis. Det var på intet sätt ett ärende för polisen, det var på intet sätt en fråga om liv och död. Utan något så trivialt som fotboll. Å andra sidan lär någon ha hävdat att ”Fotboll handlar inte om liv eller död – det är mycket allvarligare än så”. Ett påstående vars sanningshalt denna bloggtext kommer pröva.

Mitt emot polisstationen på Södermalm, rakt över gatan, ligger Situation Sthlm:s kontor. Där hämtar hemlösa och socialt utsatta sina tidningar, vilka de sedan säljer i tunnelbanor och gathörn. Det händer att jag hamnar i samspråk med dessa säljare, eftersom de gärna berättar om livets alla vedermödor och tillvaron i samhällets utkant. Samtal som ger perspektiv.

Den här dagen kom en man i Hammarbymössa fram till mig när jag var på väg att kliva in i polisbussen, han strålade av glädje och energi. ”Har du hört om Bajens värvning” inledde han, innan stack en lapp i näven på mig, en lapp med ett namn.

En lapp med ett namn

Det var tydligen namnet på Hammarbys senaste nyförvärv, och enligt mannen i Hammarbymössan var spelaren något alldeles extra. ”Det är som att se någon trolla” förklarade mannen, tog fram sin mobil och började visa klipp på den aktuella fotbollsspelaren och dennes färdigheter. Och visst, även jag såsom måttligt intresserad av fotboll kunde se att det var en kvick och teknisk spelare. Mannen visade också att han hade en hel bunt lappar med spelarens namn nedskrivet, dessa tänkte han dela ut till alla han mötte. Så dom skulle inse det stora som hänt.

Vi fortsatte prata, mannen var tämligen pratglad och han berättade om sitt liv och att han gått på ett par tuffa tacklingar. Hans namn är Jan Söderberg, han är 62 år gammal och han har levt med Hammarby sedan 4-5 års åldern, då hans pappa tog med honom på matcher. Han är bland Hammarbyfansen mer känd som ”Pannbands-Janne”, när han var yngre hade han långt hår och alltid pannband. ”som Björn Borg du vet”. Janne berättar stolt att han var initiativtagare till den numera årliga ”Bajen-marschen.”

Den årliga Bajen-marschen

2006 var Janne med om en MC-olycka och skadades illa, han fick men för livet, framförallt närminnet sviktar. Han kunde inte längre arbeta, och fick lära sig allt på nytt. Gå, stå, gå på toaletten. Ändå är han tacksam. ”Jag fick en till chans att leva” menar Janne. Med en enorm vilja och vänners stöd tog han sats i det liv som nu var helt nytt. Och inte minst genom den eviga kärleken till Bajen.

I början fick han försörjningsstöd från Försäkringskassan och socialen, men sedan några år är detta indraget. Anledningen är att Jannes hyresrätt där han bott i 38 år omvandlades till bostadsrätt och därmed menade myndigheterna att Janne innehade tillgångar, han satt på värde. Därmed var han inte längre berättigad till stöd. För att klara sin hyra och uppehälle säljer han tidningen Situation Sthlm, samt ”tigger pengar hos vänner”. Många har ställt upp genom åren berättar Janne.

Jag frågade honom ifall han går på många matcher, men där blev svaret nej, ”det har jag inte råd med, men jag försöker se alla matcher jag kan på tv”. Dessutom berättade Janne hoppfullt att Situation Sthlm skulle lotta ut sex biljetter till en kommande match. ”Asså fy fan om det kunde bli jag, håll tummarna nu”. Efter detta var jag tvungen att åka på jobb och Janne ropade hej då, satte sig på cykeln med sina tidningar och trampade iväg.

Jag berättade sedan om mötet på twitter, jag brukar lyfta fram de mellanmänskliga möten som sker i jobbet och som berör. Detta slog an en ton på twitter som vi inte är bortskämda med, kollegan Peppe Larsson bad mig köpa en biljett åt Janne så skulle han sponsra, andra fyllde snabbt i. ”Klart Janne ska på fotboll” spred sig snabbt genom supporterskarorna på twitter. Jag kände att här fanns chansen att kunna ge Janne konkret hjälp och jag började leta efter honom på Söders gator, dock utan resultat.

Jag körde bort till Situation Sthlm och pratade med personalen, jodå, nog visste de vem Janne var. De ringde upp honom och sa att polisen ville prata med honom.

-Hallå polisen? Ville du köpa en tidning av mig?

-Bättre upp Janne. Du ska få gå på fotboll igen.

Vi möttes upp utanför Zinkensdamms tunnelbana där Janne stod och sålde sina tidningar. Jag förklarade läget, att väldigt många ville hjälpa till med en slant. Vi kom överens om att jag skulle dela Jannes swisch för insättning på twitter för dom som ville och kunde.

Gensvaret blev enormt. Supportar, inte bara från Hammarby, utan från många andra lag, slöt upp och swishade. Människor som är helt ointresserade av fotboll bidrog, då de tyckte om initiativet. Människor mailade över biljetter till den kommande matchen som jag vidarebefordrade till Janne. Vad den totala summan landade på vet jag inte och jag tänker att det får Janne behålla för sig själv. Men jag är rätt säker på att han kommer kunna gå på många Bajenmatcher framöver. Dessutom uppmärksammade den omtalade spelaren, Bubacarr Trawally, det hela genom att twittra ut att han skulle vilja träffa Janne.

Stundande möte?

Under dagarna som följde pratade jag med Janne i telefon flera gånger för att ge honom lite råd inför den uppmärksamhet som följde. Janne gillar att prata, det blev många anekdoter och historier. Om legendarer i Bajen som skruvade in frisparkar, om Bajen hockey, ”Bamsingarna” på Hovet, om bakgrunden till olika ramsor, om Bajen-marschen, om Jannes vision om fotboll och supporterskap. Det är också talande att när Janne funderade över hur han skulle kunna tacka mig för allt, landar han till sist i ”Får jag bjuda dig på matchen på måndag?” Han erbjöd mig det finaste han känner till.

Men även många andra berättelser, som när han hjälpte polisen att fånga in en kvinna som stulit och försökte undkomma genom att simma från Gröndal till Reimersholme. Janne hoppade i en eka och rodde ikapp henne och förde henne iland till poliserna.

Det skulle vara lätt att ropa ut att Janne är en fin ambassadör för fotbollen. Men mer rätt är nog att lyfta fram alla supportar från olika lag som gick samman för att någon med tunnare plånbok skulle få se fotboll på arena igen. Där har vi det vackraste med suppporterskap. Gemenskapen bortom det egna lagets färger.

Jag ska inte påstå att jag vet allt om Pannbands-Janne, egentligen känner jag honom inte alls. Han kan ha gjort mycket dumt i livet som han valt att inte berätta för mig. Inget ovanligt i sig, min erfarenhet är att få personer som pratar med en polis inleder med att redogöra över synder man begått i livet. Janne kanske är någon helt annan person än den han visat mig.

Med det sagt så tycker jag Pannbands-Janne är ett missvisande namn. Av den bild jag har fått av Janne, så känns Pannbens-Janne mer passande. En person som vägrar ge upp eller låta sig nedslås, även fast livet delar ut en riktig käftsmäll. (Eller ful tackling om man så vill). Som vägrar bli bitter eller uppgiven, utan behåller livsglädjen och sin positiva syn på tillvaron. På det sättet är han en inspiration, jag önskar att jag kunde förhålla mig till livet på samma sätt. Men det klarar jag inte.

Jag nämnde i inledningen att någon påstod att ”Fotboll handlar inte om liv eller död – det är mycket allvarligare än så”. Jag är numera beredd att hålla med.

Jag avslutar med Jannes egna ord, på det sätt han avslutat varje telefonsamtal med mig

”Ja, men so long då”.

Pannbens-Janne