Ett telefonsamtal bort

Telefonen ringde en lördagsmorgon. Den fick ringa, jag ville ej bli störd, ”vad liknar sånt” som morfar skulle sagt. Men det fortsatte ringa, enträget, uppfodrande. Ett okänt nummer, kanske var det viktigt ändå så jag svarade till sist. En man presenterade sig, han var läkare.

Ett oväntat samtal från en läkare är ett mycket effektivt sätt att snabbt bli klarvaken. Bli kall inombords, en näve av is kramar hjärtat. Jag hann tänka att Liv varit ute och slarvat och något hänt henne, men så sa läkaren att han ringde från Falu lasarett och att ambulansen var hemma hos pappa. ”Stackarn, han har ramlat och slagit sig” tänkte jag istället, ändå lite lättad. Den lättnaden försvann strax.

-Tyvärr måste jag meddela att din far somnat in under natten. Hemtjänsten berättade att han gick och lade sig som vanligt. När de kom på morgonen låg han död i sängen. Stilla och fridfullt. Jag beklagar.

Bara så där. Så enkelt. Men ändå så oerhört svårt att ta in. Pappa var ju fysiskt frisk, stark för sin ålder, hur var det möjligt? Helt oväntat, hur kan…Läkaren, van och professionell, förekom mig och mina funderingar.

-Din far var 90 år. Det var helt enkelt dags för honom. Sådant här händer i den åldern.

Vem kan argumentera mot det? Vi pratade lite till, läkaren svarade tålmodigt på mina trevande frågor. Mest om dödens praktiska göromål. Vi lade på. Pappa var borta. Någon finns, ett telefonsamtal senare finns han inte. Trots att man vet att allt är en tidsfråga när någon passerat 90 år, står man där ändå häpen och tom efteråt.

Jag har lämnat flera dödsbud som polis, nu fick jag själv ta emot ett. Det var inte första gången, för 27 år sedan mottog jag dödsbudet om mamma mitt i ett somrigt Borgholm, pappa ringde och meddelade korthugget ”hon dog.” Jag hann inte hem till henne som jag hoppats.

Nu fick jag själv ringa runt. Till Fredrik, mitt i solsemesterns välmående. Till mina döttrar, berätta att ”Gakki” var död. Till Ulrica, under våra 16 år var pappa en del av hennes liv. Till Karin och Olle, hans närmaste vänner sedan 61 år. Till mina egna vänner. De välavvägda och finkänsliga ord jag så väl behövt stod ej att finna, kvar fanns bara stakandet, den spruckna rösten, det tafatta mumlandet.

61 års vänskap

Det brukar heta att saker bara är ”ett telefonsamtal bort.” Det kan vara information av olika slag man behöver, det kan vara en vän, en bror, en far. Ett dödsbud är också bara ett telefonsamtal bort.

Pappa var inte alltid ett telefonsamtal bort. På ålderns höst förlade han ofta sin mobil i hemmet, med följd att han inte hörde när man ringde. Man kunde ringa i dagar utan svar. Fast telefoni hade han sedan länge avsagt sig, han ansåg sig vara för modern. En av dessa självmotsägelser som var så typisk pappa, i mycket annat stretade han emot samhällets tekniska utveckling. Som när en banktjänsteman frågade:

-Använder du internet Jörgen?

-Nej, det är mer internet som använder mig.

Pappa var inte förtjust i kallprat över telefonen, samtalen blev sällan långa. Varje gång inledde jag med ”Hej det är din yngste son”, varvid han alltid artigt svarade ”ja, jag hör det”. Han undrade om döttrarna och konstaterade, ”Det är gott att ha dom”. Därefter ville han oftast avrunda. Men däremellan kunde man bjudas på vardagliga betraktelser, eller kommentarer om världsläget, oftast med avslutet ”Huvva”. Norrländska för ”usch”. De korta små samtalen var en trygghet för mig.

Det är märkligt, nu hör jag hans röst hela tiden. Men jag kan inte plocka upp telefonen och prata med honom. Pappa är inte längre ett telefonsamtal bort. Det fattas mig.

Inte längre ett telefonsamtal bort

Det är mycket jag minns och saknar med pappa, mycket att sortera. Det kommer ta tid, minnena väller fram.

Hur han läste Ronja Rövardotter eller Nils Holgersson för mig i sängen när jag var liten. Hur han tappade tegelstenen Nils Holgersson i huvudet på sig själv när han nickade till under läsningen.

Hur han fick mig att våga åka Loopen på Liseberg när jag var åtta år, med orden ”Det är bara en jätte på lerfötter”, ett uttryck jag både förstod och inte förstod.

Berättelserna från hans uppväxt i Norrbotten, alla uttryck, namn, ramsor och skrönor. Ibland på den obegripliga dialekten ”överlulebondska” varvid ingen förstod någonting. Alla historier han älskade att återberätta, och när vi barn uppgivet invände att vi hört historien förut, berättade han glatt en ny historia, vilken vi givetvis också hört förut.

Som den om när han och en vän hamnade i slagsmål utanför en krog i Boden. Vännen åkte på en propp och stöp i backen. Pappa, något fundersam, lutade sig över vännen och frågade ”halkade du eller fick du en smäll”, varvid kombattanterna började skratta och kampviljan ersattes av förbrödring.

Alla dikter han älskade att citera i tid och otid. Gustav Fröding, Dan Andersson och Sten Selanders ”Spela kula”, som vi syskon snart kunde utantill.

Vi hade aldrig någon egen bil, så för pappa var det naturligt att ta barnen och allas längskidor på bussen upp till Lugnets skidspår. Eller dra runt en gigantisk bagagevagn genom en bokhandel i Göteborg i väntan på tåget till Faluns avgång, helt obrydd inför personalens och kundernas irriterade ögonkast och sura muttranden.

Hans gnuggningstix, gnuggandet i ansiktet när han funderade över något och som tilltog i frenesi närhelst han kände sig pressad.

Det är gott att ha dom

Hans ändlösa utläggningar om högt och lågt, de långa monologerna om allt och inget. I den händelse av att omgivningen signalerade ointresse, sporrade det honom bara att prata på ännu mer.

Hur han ofta förlade saker som ringar eller glasögon, varvid omgivningen snabbt och ofrivilligt involverades i sökinsatsen med dess bakslag och framgångar, genom att han högt refererade hur sökandet framskred. ”Näää..där var dom inte..hmm..var är dom då..JO! Jag hittade dom, Viktor jag hittade dom!”

De torra sarkasmerna som tittade fram när han blev irriterad. Som den gången en dam med käpp skällde på mig för att jag satt på hennes plats på bussen, jag var 7 år. När vi flyttat oss avslutade pappa med att fråga damen ”säg till om jag ska ringa efter en ambulans åt dig”. Eller då Ulrica undrade om man kunde bära jeans på ett barndop och fick svaret ”inte gärna”.

Men han brusade sällan upp eller tappade humöret. Hårda ord sagda i vredesmod var inte pappas melodi. Tvärtom ogillade han svordomar och då fick man en reprimand, ”Nå, inga fula uttryck”. När jag tappade fattningen, gormade och svor, kunde han bekymrat titta på mig och fråga ”du är väl inte affektlabil?”

Hur pappa kunde få min vän Guth att häpet stirra på honom, som när han deklarerade ”kom i håg pojkar, kunskap är aldrig tung att bära” för att uppmuntra oss till studieflit. Vi var 11 år vid tillfället.

Hur han kunde lägga omkull sitt urdruckna vinglas på bordet under en middag, för att markera att där inte fanns en endaste droppe som riskerade fläcka en duk. När man sedan fyllde på sa han alltid ”Hä på bara”.

”Hä på bara!”

Hans kvickheter, som när jag inför ett besök kunde ringa och be honom köpa med en box vin. ”Tack, det är redan ordnat, jag vet vem jag åker på besök till”.

Eller när vi körde bil i Falun och en medtrafikant slarvade. För att reta pappa ropade jag ”kör ordentligt din bonniga jävla falubo”. Omgående replikerades från baksätet ”Nja, det där kan lika gärna varit en stockholmare på besök. Dom är obehärskade i trafiken. Vad jag kan se”.

När jag var uppjagad inför mitt bröllop med alla förberedelser. Pappa tröttande, vände sig resolut till toastmaster Johan Heed och gav en kort order: ”Ta bort honom. Det här får du och jag sköta”. Samma bröllop där han skrivit ett enda ord på fusklappen till sitt bröllopstal. ”Liljekonvalj”.

Hur han vägrade finna sig i att allt stängde ner under Coronan, utan fortsatte gå till biblioteket eller ta sig en öl på krogen. När jag och Fredrik uppgivet förmanade och tjatade svarade han bara ”det är ju inte en människa ute, hur skulle jag bli smittad?”

Hur han när jag var liten, och senare med mina döttrar, brukade lägga sitt huvud intill den andres och buffa på det, i en gest av tillgivenhet.

En gest av tillgivenhet

Hans kärlek till krocket och de omöjliga banorna han brukade lägga, där aldrig någon gick i mål, där aldrig någon segrare korades, eftersom varje parti varade en evighet. Eller hans drömska utläggningar om restaurang Tennstopet med sin gräddstuvade pytt i panna.

Dikten ”Spela kula” avslutas med orden ”man kan inte trösta pojkar som stelnat till män”. Det är inte helt sant, jag får mycket stöd. Av min bror, av Amanda, av mina döttrar, av mina vänner, av Ulrica. Det går att trösta stelnade män.

Jag är nog mer ”kusimängd”, ett ord pappa använde när någon var nedstämd. ”Är du kusimängd?”. Ett konstigt ord ansåg jag, men pappa berättade att de hade hästar på gården när han växte upp. Ibland kunde hästarna se nedstämda ut, gned sina mular mot honom medan de sorgset såg på honom. De var ”kusimängda”.

Jag kommer sakna pappa. För att han inte längre är ett telefonsamtal bort. För allt han var, för allt han gav.

Tack för den du var pappa. För det gjorde mig till den jag är.

En gentleman har tackat för sig