Sommaren 1985

Vi är på Styrsö igen. Äntligen. För första gången detta eländiga år 2020. Coronan stoppade effektivt alla planer och drömmar om en påsk, vår och försommar på ön. Pestens tid. Men nu har vi och landet fått ett andrum, om än tillfälligt. Så vi passar på att smita hit nu när farsoten dragit sig tillbaka, när stormen bedarrat. Det talas om att fristen bara är för en kort stund, att viruset möjligen förbereder sig för en återkomst i höst. Men för ögonblicket kan vi åter leva hyfsat normalt, livet känns tryggt, obekymrat, skyddat. För ögonblicket är livet precis som vi minns det.

Apropå att att minnas saker. Line, 10 år, bestämde sig för att hon nu ville sova i den lilla ”skrubb” på övervåningen som jag själv bebodde under uppväxtens somrar, och som jag än idag tar i besittning de få tillfällen jag är ensam i huset. Det känns tryggt att ligga där och höra vinden vina i taknock, höra tegelpannorna rassla när det blåser upp. Vilket det ofta gör. Skrubben är avskild, den är privat. En egen liten hörna att dra sig tillbaka till när sommargäster av olika slag stimmar runt i huset.

Jag bäddade ner Line, jag gjorde henne bekant med vindens och havets ljud, vilka hon först tyckte var lite skrämmande. Men när jag stängde den lilla dörren till skrubben ropade hon mig tillbaka. Jag öppnade igen och hon undrande då om klistermärkena som satt på insidan av dörren. Eftersom denna dörr ofta står öppen så syns inte dessa märken, utan först då man stänger dörren så ser man dom när man ligger i sängen. ”Vad är det där för märken pappa”. Line såg förundrad ut, nyfiken. Jag satte mig med henne på sängkanten och tillsammans såg vi hur Whitney Houston, hjältarna i TV-serien V, samt Samantha Fox blickade tillbaka på oss.

En 10-årings hjältar 1985

Därmed kom jag plötsligt att sitta och titta tillbaka på mitt 10-åriga jag, tillbaka på sommaren 1985. Sommaren då jag prydde min skrubb med dåtidens hjältar. Det utlöste många minnen hos mig. Minnen av en sommar med tidningen Okej, vilken dessa klistermärken hämtats från. En sommar med familjen Macahan och Falcon Crest som höjdpunkter på TV. Sommaren då min bror och kusin Stina konfirmerades och jag och kusin Henrik ville hänga med våra äldre syskon och deras kompisar, men sällan fick. Då jag och Henrik ändå smög runt huset där deras vän Peter Claeson bodde och där de äldre ofta hängde, eftersom Claeson var instruktör i den nya heta sporten vindsurfing och därmed en oerhört cool person. En gång när vi var där höll Claeson och Johan Brandén fast mig och målade en stor penis med tuschpenna på min rygg. Mamma blev inte glad, men jag kände mig lite nöjd, kände mig delaktig, en av medlemmarna i coola gänget. En intensiv men kortvarig känsla.

Det var sommaren då jag och Henrik sedan gick i vindsurfingskola hos just Claeson och återigen var vi del i det coola umgänget, om än ett köpt sådant, då våra föräldrar betalade Claeson rundhänt för hans tjänster. Jag minns hur jag grinade och skämdes över mitt tafatta segelsinne uppe på surfbrädan, mitt stolpiga landkrabbebeteende när jag gång på gång ramlade av den. Sedan lyckokänslan när tekniken äntligen satt och hur jag gled iväg över viken. Det enda som smärtar är att Fredrik sommaren efter fick ett certifikat över sina surfingkunskaper, undertecknat av självaste Claeson. Fredrik fick ett certifikat, jag fick en penis i tusch på ryggen.

Certifikatet

Det var sommaren då Fredrik och Stina fick varsin surfingbräda, jag gissar i konfirmationspresent. Hur dessa surfingbrädor nästan högtidligt av föräldrarna rullades på skrindor från färjeläget över ön, en procession likt tavlan förställandes Karl XII likfärd, med mig och Henrik som vördnadsfulla vittnen.

Jag och Henrik till vänster i bild

Fredriks bräda hette ”Tiger GTI” och hade gult segel. Fronten på surfingsbrädan var tigermönstrad. Jag tyckte det var den tuffaste sak jag sett. Stinas hette ”Vinta solo”. Några år senare fick jag och Henrik ärva surfbrädorna. Därmed följde några lyckliga somrar då vi äntligen fick leva surfdrömmen fullt ut. Tuffa jackor av surfarmärket Henry Lloyd avkrävdes föräldrarna, kanske som substitut till de surfingbrädor vi aldrig fick som egna, utan bara som ärvd andrasortering. Men vi bar dessa jackor med stolthet mellan seglatserna. Tills dess att seglen, liksom vårt övermod fick halas för gott och bokstavligen. Vi utmanande oss i allt hårdare vindar och till sist satte moder natur punkt för spektaklet, detta genom att knäcka masterna en dag då vi var ute till havs. Surfdrömmen var därmed över för min del. Henrik envisades med att försöka leva den ännu några år, likt en övervintrad säsongsarbetare som vägrar släppa bartenderjobbet i Sälen.

Det var sommaren då vi lärde känna Linda Nordström. Linda bodde i USA och var bara hemma på somrarna. För mig och Henrik var hon en blond midsommarnattsdröm och vi tävlade om hennes kärlek utan att någonsin få den. Vi satt i hennes flickrum i sommarhuset och lyssnade på Madonnas skiva ”like a virgin” och önskade att vi var lika coola som våra storasyskon. Jag och Henrik önskade också att Linda skulle bli kär i någon av oss. Egentligen identifierade vi oss nog mer med Don Henley och ”The Boys of summer” än Madonna, men det vågade vi aldrig erkänna. Så jag gör det här och nu, för både mig och Henrik.

Det var sommaren då man cyklade till Adolphsons kiosk, (not related) och köpte smågodis som personalen plockade ihop med en tång och la i en liten vit papperspåse med färglagda cirklar på. Vi köpte Jenka och Chock som vi tuggade på. Samtidigt köpte vi Rolling rulltobak till morfars pipa och Röda lacket åt hans läpp, utan undrande frågor från personalen. Vi tittade på när de äldre barnen från ön spelade biljard och flipper i kiosken, i otålig väntan på att bli äldre och få spela själva.

Åter till Line i skrubben. Vi tittar på Youtube-klipp och jag förklarar de olika klistermärkena och vilka som är på dom. Whitney kan hon relatera till, främst tack vare den underbara bröllopsscenen i filmen ”Tårtgeneralen” som vi sett flera gånger, där låten ”The greatest love of all” är ljudfond. Tv-serien ”V” har hon svårare att förstå sig på. Den serie vars första avsnitt fick mig att gråta av rädsla på natten, ter sig mer beskedlig idag. Plastiga ödlemasker imponerade inte, scenen där Dianas mun öppnas som en gummikäke när hon slukar en hamster lockade endast fram skratt. Videon till ”Touch me” med Samantha Fox väckte häpen förundran över varför alla såg så konstiga ut i håret, vilka löjliga kläder de bar och varför de ”sexar så mycket”. Gårdagens hjältar verkar mest vara besynnerliga för dagens 10-åringar.

Häromdagen vandrade jag och Fredrik över ön till ICA. Som vi gjort så många gånger sedan 1985. Vi pratade om att man kunde längta sig tillbaka till 80-talet ibland, livet tedde sig så mycket enklare då, bekymmerslöst i jämförelse med vuxenlivets sorger, bedrövelser, krav och utmaningar. Fast det är en relativ betraktelse. Jag inser att för 10-åringen var otäcka tv-serier, windsurfing och storasyskon som fick ha roligt inga enkla problem, tillvaron stod och föll med dessa. Smärtan att inte kunna surfa, glädjen när man väl behärskade det. Det var trots allt ingen lek att vara barn.

I skrubben sover Line nu gott. Om 35 år ser hon kanske tillbaka på sommaren 2020, sommaren då hon var 10-år gammal. Hur kommer hon se på den? Hur kommer hon minnas den. Vad var hennes glädje, vad bekymrade henne? Hennes framtida minnen formas här och nu. Jag har ännu chansen att påverka min egen del och betydelse i dessa. Jag får se till att ta tillvara på den.

Formas här och nu

(När jag skrev detta inlägget lyssnade jag på spellistan ”Summer of 85” på Spotify. Musiken var trots allt bättre då. Rent objektivt. Här är spellistan)