Polisen och informationen.

Nu pågår en intensiv granskning och debatt om polisens hantering och förmedling av information rörande brottslighet och brottstrender. Specifikt huruvida polisen underlåtit att informera media och allmänheten om problembilden och begångna brott under ungdomsfestivalen ”We are Stockholm” som genomförts de senaste somrarna i Kungsträdgården. Ännu kvarstår många frågetecken om vad som skett och vilka polisiära avvägningar som gjorts. Detta är under utredning och skall inte föregripas, spekulationer bör alltid undvikas.

Det verkar dock klarlagt att ett stort antal ungdomar, mestadels unga tjejer, utsattes för brott av typen sexuella ofredanden och stölder på ett sätt som framstår som systematiskt. Vidare har oroande frågetecken rests huruvida polisen tog beslut att inte informera om detta, utan istället lyfte fram att det i förhållande till det stora antalet besökare skedde få brott under festivalen.

Det är lätt att förstå upprördheten runt detta. Jag är själv pappa till tre döttrar och tanken på att polisen undanhållit information om systematisk brottslighet på dessa festivaler, information som kunde hjälpt mig att varna och göra mina döttrar vaksamma, gör mig kolossalt upprörd. Det är lätt att som pappa känna med de drabbade flickorna och deras föräldrar.

Det är även lätt för mig som polis att förstå varför denna situation uppstått. Detta är viktigt och angeläget att granska. Men låt oss först klargöra några saker: Svensk Polis skall vara opartisk, opolitisk och neutral. Detta är grundbultar, själva fundamentet i svensk polis, i detta får vi aldrig svikta. Min övertygelse är att det gör vi inte heller.

Däremot sviktar vi i en annan mycket viktig princip, nämligen konsekvensneutralitetsprincipen, vilken innebär att polisen inte skall göra avvägningar om vilka konsekvenser en viss information kan få innan vi delger den. Men det gör vi, jag själv har brutit mot denna flertalet gånger. Varför gör vi då det?

Först kan vi konstatera att polisen via sina informationskanaler, vare sig det är via sociala medier, hemsidor, kontakter med traditionell media eller i mötet med människor, skall ge adekvat och korrekt information. Vi ska sträva efter att öka tryggheten, förebygga brott, samt klara upp brott. Vi skall inte sprida rykten, antaganden eller spekulationer.

Dock är konsekvensneutralitetsprincipen inte okomplicerad för polisen, den kan vara rent av skadlig. En information som bedöms ge få konkreta tips eller effekter, utan istället riskerar att bidra till mobbmentalitet, påhopp och annan brottslighet bör inte automatiskt och förbehållslöst delges. Då kan vi istället ha bidragit till brott. Detta kan tyckas enkelt, men är svåra avvägningar. I dagens debattklimat, med fritt spelrum på nätet och i sociala medier, kan saklig information lätt omvaldas till rykten, antaganden och spekulationer på ett farligt sätt. En individs brott blir till en grupps brott, generaliseringar och svepande omdömen blir till slutsatser. Polisens uppgift att informera och öka tryggheten omvandlas istället till desinformation och otrygghet. Här får vi varje dag göra avvägningar: vad kan, ska och bör vi gå ut med för information.

Signalementsfrågan är ett talande exempel. Som aktiv polis i sociala medier med att delge information har jag ofta hamnat i hetsiga diskussioner runt detta. Signalementsfrågan ”kidnappas” ofta av extrema röster på de politiska ytterkanterna. På den vänstra flanken gapar man genast högt om att polisen med detta signalement kränker, pekar ut och ondgör sig över en för tillfället passade folkgrupp. På den högra flanken tar man istället signalementet som intäkt för att själva gapa högt, peka ut, kränka och ondgöra sig över en för tillfället passade folkgrupp. Tyvärr är även min erfarenhet att inflytelserika tyckare, och journalister med etablerad media som plattform, inte sällan förstärkt dessa extrema tolkningar genom att också de gapa högt. De ”skjuter först och frågar sedan” som det ironiskt nog ibland kallas när man sarkastiskt vill beskriva polisens arbete. Syftet och orsaken till informationen från polisen försvinner, kvar har blivit hetsjakten på den enskilde polis som för ögonblicket höll i pennan. Någon ska betala, någon skall schavottera. Vi ser de tendenserna nu också, gällande Kungsträdgården. Skjut först, fråga sedan. Detta ursäktar inte polisens tystnad. Men det förklarar den delvis. En räddhågsenhet över att dra på sig stormar av mediakritik skapar en orolig och nervös informationskultur inom polisen. I tider som utöver detta präglas av stor oro och påfrestning för polisen, med omorganisation, enorm arbetsbelastning och lönemissnöje,  väljer man att hellre säga för litet än för mycket.

Det bör understrykas att etnicitet och ursprung ofta är helt ovidkommande gällande ett brott, utöver en ren beskrivning av en gärningsmans utseende. Polisen kan även informera om brott utan att nödvändigtvis ge signalement. Exempelvis så borde vi under festivalen i Kungsträdgården med fördel informerat om att det förekommit sexuella ofredanden och fickstölder i folkhavet, och därigenom uppmärksammat folk på ett eskalerande problem.

Den svenska polisen har blivit ängslig, vi har drabbats av beröringsskräck och häri ligger det stora problemet. Svensk Polis, en svensk myndighet, har ett uppdrag och en skyldighet att delge våra medborgare saklig och adekvat information. I uppdraget att öka tryggheten, klara upp brott och förebygga brott ligger ett informationsansvar. Svensk polis skall inte räddhågset fly det ansvaret för att högljudda tyckare med en smal agenda vill diktera villkoren.

Vi kan bättre än så. Vi måste vara bättre än så.

Viktor Adolphson, Tf gruppchef Södermalmspolisen