Detta inlägg kommer bara avhandla Christer Pettersson. Han är trots allt den ende som både dömts och friats för Palmemordet.
Vid tiden för mordet.
Det finns en utbredd uppfattning om att Christer Pettersson troligen är mördaren, att det hela är ”polisiärt uppklarat” och att endast juridiska teknaliteter och övernitiska jurister hindrade en fällande dom i hovrätten. Den uppfattningen stör mig. Det finns mycket material runt Petterson som är offentligt och det har granskats noggrant av många. Där finns så mycket material att man själv kan läsa sig till en egen uppfattning i frågan. Därför är detta också det enda spår där jag tar tydlig ställning. Jag tror helt enkelt inte på Pettersson som Palmemördare. Jag kommer gå igenom varför jag inte tror det. Säker är jag förstås inte, det vore förmätet att hävda något sådant. Säker kan ingen vara på något i denna labyrint. Men när jag gick igenom materialet mot Christer Pettersson kom jag fram till att där inte finns mycket kvar i slutänden som talar för att Petterson är mördaren.
Om vi börjar med Christer Petterssons person så brukar GW Persson avfärda honom med att han inte är ”rätt typ”. Om man inte tror på ”ensam galning” teorin så är det klart att Pettersson inte är rätt typ. Men även om man tror på det spåret, att en ensam galning sköt ner Olof Palme, så är fortfarande inte Pettersson rätt typ. All kriminologisk forskning runt mord och attentat mot politiker och kända personer pekar på en särskild typ av personer som begår sådana attentat. Det är enstöringar med psykiska defekter, som drivs av hat och fixering mot en viss person, som förföljer, skickar brev, skriver logg över sina planer. Som dyker upp på olika platser samtidigt som offret innan mordet. Som kartlägger. Med mera. Inget av detta stämmer in alls på Petterssons person eller agerande före och efter mordet.
Christer Pettersson var en kriminell man med missbruksproblem. Under mordkvällen, som så många andra kvällar, var han inne i City för att få tag i amfetamin. Han jagade runt efter sin kran, Sigge Cedergren som bodde strax intill biografen Grand. Jag har själv mött många amfetaminister i jobbet. De är otåliga och spattiga, vill i väg till tjacket. Christer Pettersson var lynnig, större delen av de brott han dömts för var i hastigt uppblossande raseri där han tappade kontrollen. Värst gick det då han stack ihjäl en man med bajonett, som råkat knuffa honom i trängseln vid julhandeln så Petterson tappade en nalle som blev smutsig. Däremot har Petterssons kamrater berättat att det aldrig gick att planera någon stöt med Christer, som inte vara kapabel att tänka långsiktigt och strategiskt enligt dem. Det är omvittnat att Chrille var lynnig och hetsig, men aldrig kylig och kalkylerande. Det känns osannolikt att Pettersson mitt i jakten på amfetamin, eller, med färskt tjack på fickan, skulle få syn på makarna Palme vid bion. Som då går och hämta en revolver någonstans och sedan ställer sig och väntar i två timmar utanför en biograf i -7 grader.
Men det där är bara lösa antaganden kan man såklart invända mot ovan. Men låt oss då titta på den bevisning som finns mot Christer Pettersson. Eller snarare, bristen på bevis. Inget seriöst motiv värt namnet har kunnat urskönjas, det finns ingen teknisk bevisning alls. Inga av de 22 vittnena på mordplatsen har kunnat peka ut Pettersson. Numera, 30 år senare, är några av dem helt övertygade om att det var, respektive inte var, Christer Pettersson som de såg. Men i förhören från mordkvällen och tiden efter finns ingen som kunnat beskriva mördarens utseende.
Det finns tre vittnen som pekat ut Pettersson utanför biografen Grand, men dessa vittnesmål innehåller många frågetecken. Det är dock rätt troligt att Pettersson befann sig runt Grand vid olika tider under kvällen, därifrån kunde man både ha uppsikt över, samt ringa till Sigge Cedergrens lägenhet från en mynttelefon. Det var hos Sigge tjacket brukade finnas. Pettersson brukade stryka runt i kvarteren i väntan på att Sigge skulle komma hem.
Det finns egentligen bara en sak som utgör tung bevisning mot Pettersson. Lisbeth Palmes utpekande. Blytung bevisning tycker många än idag. Direkt avgörande. Men börjar man läsa inser man att utpekandet inte är så tungt. Snarare vanskligt och mycket osäkert och Hovrätten friade Pettersson, med en dom som ganska skarpt ifrågasatte mål med bara vittnesbevisning. Det skall tilläggas att alla jurister som granskat materialet mot Pettersson underkänt det som bevis. Från tingsrätten, där det bara var nämdemännen som ville fälla, till Högsta domstolens prövning av resning.
Så vad såg egetligen Lisbeth Palme av mördaren? I de första förhören där hon lämnade sin beskrivning av gärningsmannen, stämde det inte alls överens i klädsel med vad övriga vittnen uppgivit att gärningsmannen bar. Det visade sig att Lisbeth istället med största sannolikhet beskrivit ett annat vittne som gått strax bakom makarna Palme och sett mordet. Han hade blivit stående och stirrat på dem, handlingsförlamad. Den mannen var den ende på platsen som passade in på Lisbeths beskrivning. På Sabbatsbergs sjukhus där hon först blev förhörd hade hon också lämnat en avvikande beskrivning mot övriga, sagt att det var två gärningsmän, vilket också var den information som gick ut i det första rikslarmet. De första 10 månaderna efter förhöret vidhöll sedan Lisbeth att hon inte sett mördaren framifrån, bara hans springande rygg. Hon uppgav att hon inte kunde beskriva honom. Det är först efter 10 månader som hon plötsligt börjar minnas saker som ögon, läppar, hy, anletsdrag hos gärningsmannen. Minnesforskare brukar hissa varningsflagg för vad de kallar för ”växande minnesbilder”, det finns för många osäkerhetsfaktorer om vad som är minnesbild eller yttre påverkan. Min egen uppfattning som polis är att det är de första förhören, direkt inpå gärningen som ger en hyfsat aktuell minnesbild från vittnen/målsägaren. Sedan flyter saker ihop, läggs till och dras ifrån. Jag brukar alltid uppmana dem att skriva ner minnesbilderna så fort de kan. För att de ska kunna minnas lättare längre fram vid förhör/rättegång.
Sammanfattningsvis är det med andra ord mycket osäkert vad Lisbeth Palme alls såg av mördaren.
Vad såg då de övriga 22 mordplatsvittnena? Inte mycket. Ingen såg ansiktet. Beskrivningarna av klädseln varierar också. Rock till knäna, midjelång jacka, mössa, keps, barhuvad osv. En intressant detalj är att bilden av en lodis som haltade iväg efter skotten, som började spridas efter att Pettersson gripits, helt saknar stöd i vittnesförhören från mordplatsen. Där nämns istället saker såsom att mördaren sprang ”smidigt”, eller ”gav ett spänstigt intryck”. De flesta vittnena är dock eniga på punkten att mördaren hade händerna fria då han börjar springa från platsen. Så antingen har han kastat vapnet ifrån sig (Nej. Det skulle hittats) eller så har han snabbt hölstrat. Det rimmar också illa med bilden att skytten var en halt missbrukare som var mycket ovan med skjutvapen (enligt förundersökningen).
Ett av vittnena är dock extra intressant här. Han stod inne på Tunnelgatan och hör skotten. Han blir rädd och kliver in mellan två byggbodar. Mördaren springer förbi på nära håll. Efter viss tvekan springer vittnet efter mördaren. Mördaren är redan uppe i trapporna, men vittnet skyndar efter. En kortare jakt senare har vittnet tappat bort mördaren. Vittnet skall komma att visa sig bo i samma område som Christer Pertersson, han har ofta sett Pettersson i Sollentuna och han känner väl till honom. Senare, under spaningarna mot Christer, blir vittnet pressat av Palmeutredarna, de tar fram ett foto på Christer och frågar rent ut om detta inte var mannen han såg och sprang efter. ”Nej, det där är Christer Pettersson som bor i Sollentuna, honom hade jag känt igen” svarar vittnet.
Hur blev då Petterson intressant i utredningen. Det går inte riktigt att svara på, Granskningskommisionen skrev efter sin grundliga genomgång att det inte gick att fastställa hur och varför just Pettersson blev så intressant. Det inkom visserligen tidigt tips om just Pettersson, men det rörde att han var lik fantombilden ”Skuggan”, en bild som sedan drogs tillbaka då den inte hade koppling till utredningen. Ett annat tips sa att Pettersson kunde bli ”helt jävla galen”. Ganska tunt initialt med andra ord.
Bilden av ”Skuggan”. Förvisso likt. Förvisso substanslöst.
Nåväl. Efter att ha spanat på och telefonavlyssnat Pettersson under hösten 1988 (vilket kan tyckas märkligt då telefonavlyssning kräver viss styrka i misstankegraden som inte fanns här) så kallar man honom till förhör. Vid det förhöret genomförs även vittneskonfrontationer med Lisbeth och en rad vittnen. Härmed skrivs även kriminalhistoria. I negativ bemärkelse.
Innan konfrontationen hade åklagarna informerat Lisbeth Palme om att den misstänkte var en alkoholist och missbrukare från Sollentuna. I tidningarna hade man kunnat läsa om den misstänktes hälta och speciella gångstil. I det läget vill man påskynda konfrontationen så att inte Pettersson blir ”bränd” och inte går att nyttja i konfrontationen. Ironin i detta. Man ställer upp Christer Pettersson tillsammans med 11 poliser. Christer är den enda med vita skor. Dessutom med en nedsmutsad tröja, man kan konstatera att Pettersson stack ut. Lisbeth Palme ställde krav på konfrontationen, advokaten fick inte närvara, ej heller polisutredarna. Ej heller fick man spela in med video eller bandupptagning från konfrontationen. Förhör fick ej hållas, åklagarna fick skriva ett sammanfattande PM. De första orden som Lisbeth Palme yttrar enligt detta PM är ”ja det ser man vem som är alkoholist”.
Mot bakgrund av allt detta är det förvånande att vittneskonfrontationen ens godtogs som bevis. Men de hade ju inget annat. Och i Hovrätten avvisades bevisvärdet helt. Videon från konfrontationen tjänar dock ett annat syfte, den brukar tas upp som exempel vid tex juridiska utbildningar på hur man inte skall göra.
Ödesdiger.
Christer Pettersson vandrade ut som en fri man. Men vare sig Palmeutredningen eller media släppte bilden av honom som Palmemördare. Utredarna gjorde tappra försök att få till stånd en resning av ärendet i Högsta domstolen. Det blev avslag då man inte förmått få fram något nytt material mot Pettersson, bara påståenden som inte kunde styrkas och vittnesmål som avfärdades såsom falsarier. Men bilden av Palmemördare bet sig fast. Mycket tack vare Christer Pettersson själv, som spelade rollen som misstänkt men friad mördare med bravur. Ett halvt erkännande där, ett tillbakatagande där. Media betalade rikligt för showen. Vid ett tillfälle genomförde TV3 mot betalning ett lögndetektortest med en tysk expert. Pettersson förnekade mordet och klarade testet.
2004 dog Christer Pettersson efter att ha fallit illa då han skulle gå ut från beroendeakuten. Många menar att ”sanningen dog med honom, nu får vi aldrig veta”. Som om en bromskloss för evigt kopplats på
Det kanske stämmer. Kanske får vi aldrig reda på sanningen. Men man kan vända på resonemanget också. Christer Pettersson är död. Kanske kan man nu istället ta bort bromsklossen och på allvar börja leta efter sanningen?
Det finns gott om lästips om Christer Pettersson. ”Den nakna sanningen om mordet på Olof Palme” av förre biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell. ”Det drog en iskall vind genom Sverige” av Lars Borgnäs. ”Den slutliga sanningen om mordet på Olof Palme” av förre chefen för tekniska roteln, Elving Gruvedal. Den första boken argumeterar starkt för Pettersson som skytt, de andra två starkt kritiskt. Som alltid funkar neutrala Granskningskommisionen SOU 199:88
I nästa del, den sista, tar jag upp några övriga spår av det bisarra slaget. Samt vad jag själv tror.
In Viktor Veritas 