Hemsökt

Min äldsta dotter frågade en gång, ”finns det andar pappa?” Jag svarade att de finns. Jag berättade om andar runt omkring oss, men att de är snälla och ofarliga. Det var förmodligen mer en egen önskan jag uttryckte, att andar efter nära och kära som gått före måste vara kvar här på något sätt. Jag känner förtröstan i tanken på att de som försvunnit inte helt lämnat oss, utan istället delvis stannat kvar. Högst ovetenskapligt men ändå.

Men vad vet man egentligen? Tittar man på programmen i tv, där något medium far runt i gamla hus och utbrister konstigheter i stil med ”jag känner något, gillade din pappa köttbullar?”, ja då blir ju en helt övertygad om att sådant där är rent nonsens. Människorna i programmen framstår som en bunt arma stackare i händerna på veklighetens Karsten Torbjer.

Så med andar menar jag inte spökande gestalter som knirrar i dörrar, eller dyker upp i spegeln bakom dig strax innan två skeletthänder läggs på dina axlar. Utan mer en annan slags ”närvaro”. Det är svårt att förklara utan att framstå som halvknäpp. Men en plats eller ett ställe som är så starkt förknippad med en människa att du nästan upplever att de är där med dig. Fastän de är borta.

En sådan plats är Styrsö. Dels ön i sig, men framförallt morfar och mormors hus där vi nu bor. Styrsö är så starkt förknippad med flera viktiga personer i mitt liv. Morfar, mamma, moster Lena. Helena. Min uppväxt, hela mitt tidiga liv känns impregnerat i huset.

Morfar såklart. Hörnet i trädgården där han stillsamt gungande i sin hammock i väntan på ”fiiika”. Jag minns hans knotiga, grova sjömansnäve när han satte toppen av pekfingret mot insidan av tummen och avfyrade ett stenhårt skott. Ibland bara som markering, men ibland rakt i skallbasen på ett för stunden odygdigt barnbarn. Han kallade detta skott ”Kanonen” och det var hans favoritverktyg vid uppfostran. Morfar var en bestämd man, inte minst när det kom till bordsskick. Man åt inte i ”nattsärken”, man ”tiger still” vid matbordet och man är ”inte bara läckergom” (bara vilja äta det goda). Inget av detta låter roligt och visst knotade vi barnbarn över dessa regler. Men jag vågar påstå att vi alla egentligen älskade hans kärva sätt och han var /är vår stora idol. Jag ser ofta för mitt inre hur han njuter i hammocken där borta i trädgårdens hörn.

Morfars inbyggda rökveranda. Där satt han omgiven av tavlor med de skepp vilka han slitit och arbetat på, stoppades sin pipa med Borkum Riff, kramandes en Röda lacket eller rullandes sin cigarett med Rizzlapappret. När något av det tog slut skickade han närmaste tillgängliga barnbarn att köpa ny tobaksvara i kiosken med löfte om ”en peng” i belöning. Hans rop med de sammanblandade namnen innan han fick tag i rätt barnbarn. ”Hen-Vikt-Fredrik”. Det känns på något sätt som om han fortfarande sitter därinne och puffar.

Likadant är det med mamma, moster Lena och Helena. Det är nästan jobbigt med så många och starka minnen av dem. Jag känner mig ibland som en speltorsk vilken fastnat framför en enarmad bandit. Jag drar i en spak och minnen snurrar raskt förbi, stannar. Jag drar igen, minnena snurrar, stannar. Jag drar igen. Det är underbart att minnas. Men det kan också bli jobbigt och vemodigt överväldigande.

Morfar var som sagt sjöman och han var borta långa perioder under mammas och Lenas uppväxt. Ofta på andra sidan jorden. Det är rörande och lite sorgligt att titta igenom de gamla telegrammen han skickade till sin fru och sina två döttrar från avlägsna platser såsom Stilla havet eller Indiska oceanen. Julafton 1947. Julafton 1948. Julafton 1949. Små korta kärlekshälsningar, såsom ”Från jul ombord må vinden bära, varma tankar till er alla kära”. Det kan inte varit lätt att ha halva jordklotet mellan sig och sina kära jul efter jul.

 ”Till mina kära i helgen de varmaste hälsningar gå, Trots alla mil som oss skilja, i tanken vi mötas ändå”.

Det kan heller inte varit lätt för mormor att bo ensam med två små flickor på en ö. På 1940-talet var Halsvik en öde och mörk plats och det måste känts utsatt och ensamt när höststormarna vrålade runt huset. Mormor blev rädd och snart även övertygad om att det spökade i huset. Hon hörde steg som gick långsamt på övervåningen, bort mot trappan som ledde ner. Stegen stannade alltid vid det första, översta trappsteget. Mormor hämtade en släkting som skulle kontrollera övervåningen, men han hittade aldrig någon. Istället låste mormor dörren upp till övervåningen och Lena har berättat att mormor vred om nyckeln flera varv, tills det inte gick att vrida mer. Rädslan höll i sig många år. Ibland klarade mormor inte att vara ensam i huset och då gick hon sina små döttrar över ön till sin syster Ellen borta i Viktorsgården och sov där.

Själv har jag aldrig känt något sådant obehag i huset. Jag och Ulrica pratade om detta en gång. Ulrica sa att det vore otäckt om hon plötslig skulle känna rädsla eller börja tro att det spökade i huset när hon är ensam och jag är i Stockholm och arbetar. Jag sa till henne att så skulle hon inte tänka på det. I sådant fall skulle hon se det som att vi hade sällskap av de som fattas oss. De vilka i sin tur saknar oss och gärna vill vara tillsammans med oss och flickorna, men som inte längre kan. Nu vakar de istället över våra tre små tjejer och är där av hänsyn och kärlek. Jag tror även att Ulrica gillade den tanken.

I sången ”Blåa Berg” sjunger Tomas Andersson Wij om att komma till en plats där det förflutna gör sig starkt påmint, en plats som är viktig både för de levande och de döda.

Solen nuddar blåa berg i väst

Och nu kommer de till mig

Min syster säger,

ingenting att vara rädd för,

ditt slut är inget slut

Vi väntar här på dig

Lyssna på Blåa Berg

 Borta men alltid här.

 ”There’s an old white house on the coast where I know you always be close…”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s