Vem är helt fri från det som hänt en gång?

”Alla historier börjar någonstans, alla bäckar har ett språng. Och vem kan säga att han är helt fri från det som hänt en gång”  

Tomas Andersson Wij

Den 4:e juli är det 20 år sedan mamma dog. Två decennier. Det är lustigt det där med tid och minnen, 20 år kan vara en enorm tidsrymd, innehålla så mycket känslor och livshändelser. Livet hinner svänga många gånger, ibland ovälkommet och oväntat, ibland efterlängtat och underbart. Samtidigt kan det med andra saker kännas så kort, som om något hände igår eftermiddag fastän det passerat 20 år. Det finns ögonblick som tiden aldrig kan sudda ut, vare sig det är fina eller smärtsamma stunder.

Sedan detta med minnen. Jag har min minnesbild och den kan inte bara skilja sig från, utan vara helt olik någon annans. Mitt minnne av mamma är färgat av både tiden och livshändelser, så efter 20 år är det inte helt lätt att bena ut hur vissa saker faktiskt var. Samtidigt som annat framträder glasklart. 

Långt innan vi föddes. Men leendet detsamma genom livet

Jag försöker sortera bland minnena. Tråkigt nog är det minnena från mammas sjukdom och den sista tiden som framträder tydligast. Jag minns fortfarande Nokiatelefonen i detalj, den jag hade i handen när pappa ringde och kort och gott sa ”hon dog” den där varma sommardagen. Trappen i Borgholms centrum där jag satte mig ner och grät, medan sommarglada turister passerade förbi, mumsandes på sina glassar.

Jag minns dagen efter, när jag klev in genom dörren hemma på Promenaden i Falun. Stannade upp innanför, utan att ge mig tillkänna. Hörde pappa rensa bland något inne i klädkammaren, från Helenas rum hördes som vanligt musik. Men nu var det Cornelis stämma som sjöng ”Felicia försvann, kan någon säga hur” på repeat. I flera minuter stod jag stilla och bara lyssnade på låtens text, vilken började om på nytt så fort de sista tonerna ebbat ut. Till synes verkade allt som vanligt, men Cornelis vemodiga röst från Helenas stereo varslade om att något ovälkommet hade hänt. Den skvallrade om att inget skulle bli detsamma igen. Känslan var så overklig.

Jag försöker fokusera på min mamma, hur hon var. Hur upplevde jag henne under uppväxten? När jag ska sammanfatta henne blir det som bestämd, på gränsen till dominant. Men med ett enormt hjärta. Hon styrde familjen med tydlig, fast hand och det var såklart först efteråt vi insåg vi hur mycket vi alla behövde och saknade hennes styrning.

Hon var noga med hur man klädde sig, ”hel och ren” var hennes motto. Ordentligt klädd visade att man kom från ett ordentligt hem menade hon. Kanske slog det propra över, jag minns hur jag den första dagen i årskurs 7 kom till skolan iklädd en cardigan, med tillhörande skjorta inunder. Jag stod lite rädd och kikade in i fritidsgården, det var ny mark. Där inne stod såklart en ökänd ”värsting” som kallades ”Ramen” och surt tittade tillbaka på mig. Ramen gick i nian, var iklädd ett svart Iron Maiden linne, där rejäla hårtussar i armhålorna skymtade fram. Han hade lång fluffig hårdrocksfrisyr samt ungdomlig ackne, att jämföra med min egen släta gossehud och välkammade bena med syntlock i pannan. Jag minns att han kändes enormt mycket äldre än jag själv och nu hade dessvärre min närvaro tydligen stört Ramen och några andra nioklassare i ett biljardparti. ”Är dina föräldrar moderater?” frågade han barskt, samtidigt som han vägde en biljardkö i händerna. På hans linne såg jag hur Eddie med skelettgrin stirrade på mig med sin utsträckta klohand..”Eh..va” kraxade min spruckna röst tillbaka. ”Det ser ut så på dina kläder” sa han hotfullt, varpå jag vände och flydde ut. Efter detta försökte jag klä mig mer ”coolt” i strid med mammas förmaningar. För inte ens en moders omsorg rår på en tonårings skräck för att inte passa in.

Likaså var ett bra bordsskick samt artigt och korrekt uppförande ett måste enligt mamma. Det handlade om att visa respekt för sin omgivning menade hon. Det fanns inget som retade upp henne mer än misskötsel vid måltid. Då ”åkte man från bordet” och fort kunde det gå. Likaså var en stenhård regel ”I det här hemmet låter vi inte tv:n styra maten” och det är kusligt hur jag nu kan se min egen besvikelse i mina döttrars ansikten när jag själv bestämt deklarerar samma regel hemma.

Gjorde man fel bad man om ursäkt, och flera gånger tvingades jag som barn runt till kamrater för att be om förlåt när jag varit dryg och retsam. Likaså vek hon inte från vår sida när vi själva utsatts för orätt. När jag, i eget tycke något orättvist, bokstavligen kastades ut från scouterna efter ett slagsmål med en annan scout, där jag även i ilska kastade ”den goda kronan” (vill minnas att pengen man gav till välgörenhet kallades så) på ledaren Gerd, så trodde jag mamma skulle bli arg. Men hon lyssnade på min version, ringde upp ledarna. Det slutade med att hon förklarade för ledaren Gerd att en förening som gav upp på ungdomar och hängde ut dom istället för att försöka reda ut problem kunde klara sig utan hennes son. Därmed var min karriär inom scouterna över.

En annan sak jag minns och roas av är hennes målande uttryck när något skulle beskrivas, i synnerhet när något misshagade henne. Helena hade många namn.. ”åh du din lilla näbbgädda” utbrast hon ofta. Vidare var Helena ofta en ”yrhöna” eller ”snurrvippa”, då hon sällan satt still som barn. När jag själv lekte våldsamma lekar i ensamhet ansåg mamma att jag ägnade mig åt ”vansinneslekar” och hon uppmanade mig att ”var normal!!”. Likaså ogillade hon när Fredrik låste in sig med kompisar i källaren och spelade ”Drakar och Demoner”. Hon brukade missnöjt muttra ”nu sitter han därnere med mörkrets furstar igen”. När Fredrik plockade hem tjejer var de flesta däremot ”förtjusande, som en liten prinsessa”, vilket glatt deklarerades till vänkretsen via telefonen i köket. Alltid köket. När hon blev upprörd på oss, vilket var rätt ofta, ropade hon att hon skulle  ”kollapsa”, ”krevera” eller ”jag tror jag smäller av”. Då gällde det att retirera. När hon pratade i telefonen och vi störde i bakgrunden, vilket också var rätt ofta, hade hon en unik förmåga att aldrig avvika från sin normala, glada samtalston, men samtidigt hytta med näven och stampa i golvet, varvid hennes ansiktet förvreds i rent raseri. En gång kastade hon ett Kelloggs cornflakespaket på oss så flingorna yrde utan att avvika från den trevliga telefonrösten.

Hon var social och älskade ungänge med vänner och festligheter. Hon anordnade ofta middagar och fester för vänkretsen och släkten. ”The more the merrier” känns som ett outtalat måtto hos henne. Då var det också högtidligt, man klädde upp sig och mamma lagade mat i timmar, hon var en duktig matlagare. Mitt äpple har därvidlag fallit långt från hennes träd, men desto närmare pappas, då han istället för att störa i köket fick ansvara för drinkarna. Det var förväntan och glädje som smittade av sig hos oss barn varje gång det dukades till festligheter. Det draget får jag nog anses ha ärvt, känslan och glädjen i att hitta tillfällen för umgänge med vänner under trevliga former.

Och trots hennes bestämda barskhet så gick det aldrig att ta miste på hennes omsorg och kärlek för oss. När vi blev tonåringar och började vara ute sent så visste man att hon alltid väntade uppe, det fanns ju inga mobiler då som man kunde varsla säkerhet igenom. Så fort dörren slagit igen kom hon tassande i sin rosa morgonrock och frågade om man haft det bra. Då jag med en tonårings likgiltiga attityd alltid svarade ”jadå” replikerade hon alltid ”bara jadå.. inget annat?”. Hon hoppades väl att jag skulle berätta att jag fått någon tjej. Men det hade jag aldrig.

Sådan mor…

Men det går inte att minnas henne utan att tänka på när hon blev sjuk. Denna satans cancer som ska förstöra allt. Som bryter ner den starkaste personlighet. Jag minns hur jobbigt hon tyckte det var, att vara så utlämnad. Ett av de starkaste minnena från den tiden är när hon och jag satt en dag vid köksbordet och jag skulle öva henne i att räkna och skriva. Hur hon skulle räkna till 20. Det var nyttigt för henne hade läkarna sagt. Redan vid 10 sket det sig, gång på gång. Hur hon började gråta, så hjärtskärande, så hejdlöst. Insikten om att allt hon kunnat var borta, raserat. Livet för alltid förändrat och försämrat utan väg tillbaka. Hon grät och mina tänkta tröstande ord var lika borta som talen hon skulle räkna. Det plågade henne sedan resten av sjukdomstiden, att inte få fram orden, kunna utrycka det hon ville. Ett annat minne är när morfar dog och hur hon stod vid graven för att ta farväl på begravningen. Kistan där nere, pappa som alltid vid hennes sida, stöttande. Hur benen nästan vek sig under henne, sorgen, frustrationen över att inte kunna utrycka ett värdigt farväl till sin älskade pappa.

De sista veckorna. Hur hon kämpade med smärta och dödsångest. Vare sig vi i familjen eller vårdens alla vita rockar med rynkade pannor kunde hjälpa henne. Kontrasten när jag kom ut från sjukhuset till solen och sommaren, lättnaden jag kände. Och skämdes över. Det är länge sedan jag förstod och erkände för mig själv att jag flydde bort från allt, till Öland för att jobba. Nog skulle jag hinna hem i tid om någon förändring skulle ske. Givetvis gjorde jag inte det, självbedrägeriet fick ett grymt slut på en solvarm trapp i Borgholm. Men det går inte att klandra sig själv heller, jag klarade helt enkelt inte av att se min mammas dödskamp och flydde istället.

Nog fattas hon oss. Och som jag berört här tidigare i bloggen, inte minst för hennes egen skull. Allt hon missat genom åren. Allt som hon skulle glatt sig åt. Helena hade ett bra utryck för när någon dog, hon sa inte att någon ”kilat vidare”, ”gått före” eller liknande. Hon beskrev det som att någon lämnas kvar när vi andra fortsätter vidare i livet. Det tycker jag är passande. Någon lämnas ensam kvar och missar resten. Det är så jag ser på det.

Men är det ett budskap jag tror att mamma skulle vilja förmedla är det den fras som är är vanlig vid just begravningar:

”Sörj inte att jag är borta, gläds istället över att jag funnits”.

Så vi gläds. Minns henne, saknar henne. Hedrar hennes minne. Och det finns ju två nya små Anitor i släkten. Liv Alice Anita Adolphson och Mina Anita Margareta Adolphson. Det är ekot av en farmor som ljuder in i framtiden.

Eko in i framtiden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s