Mr Video

En kväll när jag som vanligt inte hittade någon sevärd film på Netflix, så kom jag på tanken att botanisera bland mina gamla filmer. Det känns för övrigt som årtionden sedan man såg på DVD. Eller, ännu märkligare, såg på video. En skiva eller videokasett. Som man tog fram ur ett fodral. Sjukt. Min gamla DVD-spelare visade sig vara alive and kicking, dock hade barnen haft bort ”fjärkan”, (eller ”dosan” som jag säger). Nåväl, jag får titta på filmen som man gjorde förr tänkte jag, riktigt förr, på Movieboxens tid. Moviebox var en enkel videobandspelare som man kunde hyra för ett dygn i videobutikerna. Med en Moviebox fick man helt sonika kliva fram till tv-bänken varje gång man skulle trycka på stopp, play, eject eller spola. Sjukt va?

Därmed kom jag också att att tänka på ett av hemstaden Faluns, tillika ett av min uppväxts verkliga vattenhål, nämligen videobutiken Mr Video. Dess gula skylt med svart text, samt den omisskännliga loggan i svart ,ett plommonstop med mustasch under, intill ett paraply. Mr Video kom att bli en viktig plats för mig under tonåren, en plats att söka action, spänning och förnöjelse, i en annars ofta enformig tillvaro, tjejlös och trist.

Jag minns när min storebror med kamrater kom hem med en Moviebox, och filmer de hyrt på Mr Video. Jag fick inte vara med, men smög i trappen när de hyrde filmer som ”Terminator” och ”Alien”. Rädd blev jag. Men hänförd. Terminator var nog den första hyrfilm jag såg och minns, där grundlades en kärlek till Arnold, som trots mången B-rulle senare ändå finns där.

Il be back

Jag började gå in på Mr Video, väl medveten om att det var många år kvar tills jag fick hyra film själv, 15 år var gränsen. Men det räckte att stå och hålla i filmerna och titta på bilderna. På den tiden var fodralen stora som en inbunden bok, med vadderade, lätt fjädrande konvolut. Jag var lättskrämd på den tiden och bara filmomslagen gjorde mig rädd. Filmomslag som ”Cujo”, ”Carrie” ”Alla helgons blodiga natt” kunde jag stå länge och stirra på. Som en mus framför en orm blev jag lamslagen, oförmögen att gå därifrån. Lätt illamående med hjärtklappning. Minns särskilt ett omslag, till en film som hette ”Madman” och enligt baksidestexten handlade om en galen bonde, vilken måste fått en knäpp och började slakta ungdomar. Den framsidan gjorde att jag varje natt kröp ner mellan mamma och pappa för att få ro.

Mer märklig än läskig idag

Som i alla Videobutiker fanns där även en porrhörna, men dit skulle det ännu dröja några år innan jag vågade titta in. Och ännu lockade blod och våld mitt sinne mer än kvinnokroppen. En gång var föräldrarna bortresta och vi var hos barnvakter, familjevänner som hade Video! Förstå lyxen, ingen moviebox med tidsbegränsad lycka, ingen box att skiljas från kl 18.00 nästa dag. 18.00, det heliga klockslaget genom hela hyrfilmens historia, lämna senast 18.00 eller betala straffavgift. En hel söndag kunde kretsa kring att inte glömma lämna filmerna innan kl 18.00. Så nu var det lyx. En egen video. En rejäl pjäs av märket Blaupunkt. Och film skulle vi få hyra, varsin alla tre syskonen. Jag gick ut hårt, valde filmen ”Jättehajen, Vindsurfarnas skräck”. Ignorerade min storebrors påpekanden ”du kommer bli rädd”. Filmen handlade om en enorm haj som bet av en kille på mitten, slukade vindsurfingsbrädor med surfaren på, samt hoppade upp ur vattnet och drog ner en helikopter under ytan. Jag blev så rädd så jag grät halva natten. Vågade inte bada i Lugnetbassängen, än mindre någon annanstans. Än idag, mer än 30 år, senare kan jag fortfarande nynna den usla musiken till filmen.

Nja.

Senare fick vi ärva den gamla Blaupunktvideon. Vilken lyckodag. Den hade rejäla knappar, och skulle man spela in något måste man trycka ner ”rec” och ”play” samtidigt. Den gick inte att tidsinställa, utan man fick vara där i sändningsögonblicket. När jag var borta fick jag skriva noggrann instruktion till pappa. Jag minns hur han repeterade högt för sig själv ”rec o play, det är rec o play”.

När jag sedan äntligen fick börja hyra själv på Mr Video blev jag en flitig gäst. Man lärde sig snabbt vilka dagar ”Nyheterna” kom och då gällde det att vara alert. Snabbt in, scanna av den hyllan. Tomt. Fan. Då kunde det vara taktiskt att välja nästkommande dag istället, för då kunde nyheterna hunnit komma i retur efter uthyrning. Förväntan när uthyraren började leta igenom stapeln/ lådan med återlämnade men ännu ej sorterade filmer..”hmm..nähäpp..jo vänta, var det True Lies du sa?..inte? Ah, True Romance sa du? Näe, sorry, finns inte inne”.. Moloket fick man istället titta igenom hyllan för ”Topplistan”, för hundrade gången i ordningen, vägde en film i handen.. skulle man ta denna då? Den kanske är bra ändå? Men 45kr, fan är den värd det? Annars återstod bara det tröstlösa att börja gå igenom genrehyllorna för att hitta någon missad pärla. Till sist tog man bara något. Ofta blev man besviken.

En fin detalj med videofilmernas konvolut var att folk kunde lämna direkt feedback på filmen, om filmen. Det var alltid tacksamt att få vägledning om filmer som inte direkt medelst skådisar borgade för kvalitet. En grundregel var att en film där någon bemödat sig med att ta ur omslaget ur plasten för att skriva något i stil med ”skitfilm, hyr inte!!!!” måste vara fenomenalt usel. Big no no. På Mr Video fanns även hyllan ”Vi rekommenderar” där man kunde hitta bra pärlor, bland annat den sorgligt bortglömda och än i dag suveräna rullen ”State of Grace”.

Än idag sorgligt bortglömd

När man hade någon dejt med filmkväll fick man vara minutiös i förberedelserna. Lång och noggrann sondering bland hyllorna på Mr Video. Det gällde att ta en bra film som tjejen skulle gilla, men som också lade vägen för närhet. Något lagom läskigt så hon kunde söka skydd i min trygga famn var nog tanken. Men inte för läskig, inga jättehajar. Gärna något man själv redan sett, så att man kunde fokusera på att sitta rätt, lagom nära med möjlighet att flytta sig närmre om läget uppstod. Jag valde ofta ”The Shining”. En gång såg allt bra ut, hon verkade intresserad av filmen och bjöd mig att sätta mig intill henne i soffan. Men en påflugen kamrat förstörde dessvärre allt. Först kom han och knackade på precis innan filmen skulle sättas igång. När jag sedan gick fram och satte i filmen passande han på att ta min plats bredvid flickan i soffan. Det slutade med att de båda gick hem till honom medan jag satt ensam kvar och tittade på ”The Shining”. För 10:e gången.

Ofta fanns heller ingen dejt att planera inför. Då hände det lätt att blickarna drog sig mot porrhyllorna. Hos Mr Video var de klädsamt avskärmade, så att man bakom hyllorna relativt ostört kunde dregla i fred över filmerna. I rätt läge, när butiken var tom, kunde man med några snabba steg strax befinna sig ifred där bakom, oupptäckt. Med lätt darrande händer och svettiga handflator kunde man sedan i lugn och ro botanisera bland titlar som ”Boobyguard”, ”Doc is in”, eller ”Dödliga vapen”. Det var dock helt otänkbart att hyra någon av dessa filmer, det gick inte att föreställa sig en större skam än att med blossande kinder stå i kön med en pörra i näven och någon bekant kom in i butiken. Bara stegen ut från porrhyllorna efter fodralgluttandet var en risk, om någon bekant (eller vilken tjej som helst) var i butiken skulle de direkt se att man kom från skammens hörna. Man fick försiktig kika ut mellan hyllorna för att se om kusten var klar för reträtt. Några snabba steg ut, fort fram till Topplistan, rycka åt sig första bästa film och låtsas läsa. Puh. Man klarade sig.

Visst har det funnits många andra videobutiker genom åren som jag besökt. Men Mr Video innebar en trygghet jag inte fann någon annanstans. Det illustreras bäst när jag en gång i en videobutik i Frölunda höll på att få stryk för att jag var utböling. Jag och kusin Henrik tänkte oss filmkväll med godismys. Men vi hann knappt komma in i butiken innan en folkölsfull, äldre yngling kom sättandes mot oss. Han spände blicken i min bonniga uppenbarelse och sluddrade ”är du Påvelundare??”. (Påvelund var rivaliserande skola till Sannaskolan, där min kusin gick) ”Nää.. jä ä från Faaaalun jä” svarade jag på bredaste dalmål. Det räddade mig troligen från en omgång stryk. Och sådant otäckt hände aldrig på Mr Video.

Så småningom bytte Mr Video namn till ”Film och Fabel”. Oklart vad Fabel stod för, då butiken liksom innan innehöll film och godis. Men den finns ännu kvar, kämpar sig fram i en tillvaro där filmuthyrning blir allt mer undanträngd i streamingens tidevarv. Försöker bredda sitt utbud med mer godis, glass, tobak och spel och dobbel. En ojämn kamp, en omvänd David mot Goliat, där David verkar krossas av jättar som istället för Goliat heter Netflix, HBO och Viasat.

På något sätt kan jag sakna det. Tiden då det var något högtidligt, en utmaning, en happening att få gå till en särskild butik. Att där noggrant och omsorgsfullt få välja sin film, sitt godis, sin Moviebox. Förväntan i luften, måtte denna film nu vara bra, det ligger en upplevelse i potten. Numera härskar bekvämligheten, den största utmaningen består i att höja armen och manövrera fjärkan till Apple-tv på rätt sätt. Är det dåligt stänger du av, tar något nytt.

Så nu sitter man här framför Netflix. Letar irriterat. Inte har dom ”State of Grace” heller..

Mr Video, a.k.a Film o Fabel, a.k.a David..

Annons