Snick-snack

I veckan har jag varit på Styrsö och tittat till mitt hus. Som alltid efter en frånvaro från ön och huset överväldigas jag först av känslan av frihet och ro. Som alltid åtföljs denna känsla strax av oro och stress över allt som måste fixas. Det är alltid massa bestyr med hus, takpannor som ska rättas till, kranar som droppar, altaner som ska skrubbas rent från påväxt. Det förpliktigar att äga morfars hus och jag känner ofta att jag inte är värdig, inte lever upp till de krav och förväntningar som den gamle sjömannen nog hyser där uppe i himlen. Den insikten blev inte bättre när jag i fjol blev spådd av en ny dambekantskap och hon nämnde ”En gammal man.. från havet. Han vill att du ordnar med huset på ön”. När hon sedan räknade upp saker som ”du ska lägga en sten på locket till brevlådan mot havet så den inte slår när det blåser och gör posten blöt” eller ”fixa dörrhandtaget till rummet där han rökte” så kände jag mig helt genomskådad.

En del människor är händiga, de roas och får stimulans av att snickra på något, kanske gräva ett hål som kommer tjäna ett syfte, kanske ska en grund till något anläggas i hålet. De kan lätt visualisera och glatt förklara vad det färdiga snickeriet eller grävandet ska mynna ut i. Jag ser aldrig sådant, jag ser brädor i en hög och en spade i seg jord. Tyvärr är jag en mycket ohändig person, helt olämplig som husägare. Jag passar bättre i lägenhet där hjälp i form av fastighetsskötare finns ett telefonsamtal bort. Min vän Tomas Guth sammanfattade mig nyligen med orden ”Du har ingen kunskap om ens den enklaste av konstruktion. Men du har mycket annat”. Guth har vetat detta så länge vi känt varandra, i träslöjden på mellanstadiet i Södra skolan övertalade han mig att gå till läraren, Slöjd-Börje, och be att få låna verktyget ”Snorgadorgen”. Slöjd-Börje trodde helt logiskt att jag spelade apa och skällde ut mig efter noter. Även min exfru roades av mina bristande färdigheter, hon brukade föra fram tanken att jag skulle starta eget, en snickerifirma med namnet ”Snick-snack”, eftersom jag aldrig skulle leverera något färdigt eller i tid.

Guth har rätt, mina kvalitéer är att ha gäster, ordna tillställningar, dricka gin och röka cigarr med vänner på altanen. Inte ligga på knä och skrubba densamma.

Inte skrubba. Njuta

Min vilsenhet i praktiska göromål är nog ett arv från pappa, en oteknisk man som mer satte en ära i att vara litterär. Och visst är det trevligt att kunna citera dikter av Dan Andersson, eller något ur en roman av Selma Lagerlöf, men det är till föga hjälp när någon del på flakmoppen ramlat loss, eller gräsklipparen vägrar starta.

Som tur är har jag många snälla människor som förbarmar sig över min handfallenhet när det krisar. Morbror Lennart i grannhuset på Styrsö är en av dessa. Han kan mitt hus utan och innan, han var ju med redan på morfars tid. Mången gång har han ryckt ut då jag stått och kliat mig i huvudet över något fel som är trasigt. Lennart vet exakt vilket undanskymt elskåp (som jag inte ens visste fanns) som jag ska titta i för att hitta elfelet. Eller hur jag bättre fäster takpannorna med najtråd när vinterstormar hotar. Eftersom jag är höjdrädd så slutar det ändå med att Lennarts själv går upp på stegen med pannor och najtråd. Allt han begär i gengäld är att jag håller min oxelhäck trimmad och kort så att hans utsikt inte förstörs. Helt nöjd med mitt klippande är han förmodligen inte, jag minns när jag efter en klippning glatt deklarerade ”visst blev det rakt va?”. Lennart la huvudet på sned och frågade betänksamt ”hur tittar du då??”

Vid ett tillfälle plockade Lennart fram motorsågen och kompletterade. Symboliskt, både för häck och mitt hantverk..

Två andra goda vänner som hjälpt mig är Tompa Larsson och Johan Heed. De båda har lite olika stil. Johan Heed är en visionär, som ofta målar upp stora projekt som han och jag ska genomföra. Alltid mynnar det ut i att han fastslår ”det behöver inte vara så jävla krångligt”. Vilket alltid ger mig lätt panik, då jag ser mig själv stående med något halvfärdigt projekt som vi inte hunnit färdigställa, helt oförmögen att veta vad som skall ske härnäst. Johan jobbar faktiskt bäst på mitt hus när han är där själv, utan mig som stör och distraherar om ”dags för starkölslunch snart va”..

Johan målar upp en vision, jag försöker knappa in denna i datorn.

Tompa Larsson är mer konkret i råd och dåd. ”Din veranda kommer ramla ihop i ett plockepinn om du inte behandlar den, bara så du vet”. Men han har heller aldrig nekat mig hjälp. Otaliga gånger under åren har han ställt upp då jag kallat på hjälp. Först har han försökt förklara pedagogiskt, sedan givit upp och gjort allt själv. Förmodligen bottnar detta i fadäsen när Tompa inför ett fix undrade om jag hade ett skjutmått. Som vanligt var jag helt oförstående inför vad detta kinesiska ord betydde, så Tompa beskrev tålmodigt över telefon vad jag skulle leta efter i källaren. Nöjd hittade jag där ett föremål som överensstämde med beskrivningen av ett skjutmått, tog en bild och skickade till Tompa. Det visade sig att jag hittat en tving. Efter detta slutade Tompa förklara saker.Vem ser ens skillnad på dessa??

Mest avskyr jag mig själv när jag goes full papphammar. Som den gången när jag skulle måla lite på huset. Jag orkade inte säkra stegen, det brukar ju hålla. Det visade sig att på regnvått trä så håller det inte alls, och när jag stod högst upp kände jag hur stegen stack iväg. Helena och Marie satt i köket och åt frukost. De hörde ett bröl och såg sedan en stege komma farande, med mig ännu stående på den, krampaktigt hållande. Fan vad ont det gjorde. Eller när jag skulle klippa oxelhäcken med eldrivna häcksaxen. Strax hade jag klippt av sladden, det small till och tog stopp. Jag trodde det var en grov gren och synade noggrant klingan. Tills jag såg den svarta sladdstumpen dinglandes. Snabbt avrundade jag, rafsade ihop sladdeländet och körde mot tippen. Det gällde att kvickt undanröja alla spår av fadäsen. Tyvärr mötte jag en sådan där händig person på tippen. Genast höjda, roade ögonbryn, ”jasså, den har klippts av den. Ska du slänga den??” Sedan följde en obegriplig svada om ”det är ju bara att skära loss där, tvinna lite, sätt på en ny blötting (det lät så typ), koppla om och fästa”. Jag gav honom helt sonika sladden, sa ”du får den”, vilket mottogs med häpen glädje. En ny vän på ön i alla fall tänkte jag.

Morfar Ivars hus har stått sedan 1936. Ska det överleva till sitt 100-års jubileum får jag fortsätta hoppas på goda vänner. De har fått välbehövlig förstärkning av min granne Jimmy Svanström, som lever på att snickra. Jimmy, liksom Tompa och Heed, gillar att belönas med öl, så där har jag den gyllene öppningen till hjälp. För i slutändan är det ju bland annat därför man sliter och kämpar med sina hus och uteplatser. För att kunna ta sig en öl.. i goda vänners lag. Någon endaste, endaste gång. Någon endaste, endaste gång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s