Palmemordet: Inuti labyrinten, del 5

Det fick bli en uppföljning på min (i eget tycke) gedigna, noggranna och svulstiga genomgång av Palmemordet. I de tidigare delarna tog jag inte upp ”Skandiamannen”, då jag mer såg honom som en av alla de märkliga figurer som flockats i och runt mordutredningen, likt kufarna flockas på valfri Södermalmskrog. Men ”new shit has come to light, som The Dude säger i ”The Big Lebowski”.

Jag har nu läst boken ”Den osannolika mördaren” vilken är hela den research, utredning och granskning om Skandiamannen, som journalisten Tomas Pettersson på magasinet Filter jobbat med i över 10 år. (I våras släpptes delar av bokens innehåll i ett större reportage i Filter.) Jag trodde som sagt att Skandiamannen, Stig Engström, var en av många udda fåglar som flaxat runt i utredningen. Men jag hade inte klart för omfattningen av flaxandet, eller hur udda han faktiskt var.

En udda fågel. En statsministermördare?

Det är en intressant bok för oss Palmenördar och det som framkommer är tämligen bestickande för den märklige Stig. Huruvida det räcker ända fram till mördarens hand är jag mer tveksam till. Men jag skall gå igenom vad jag tycker är bokens styrkor och svagheter i tesen författaren driver, den att Skandiamannen är Palmes mördare, bortslarvad i den gigantiska utredning som är både misskött och förväxt. En abnorm mängd spår, vilka många fått för mycket utrymme, har skymt sikten för det som redan fanns där på mordplatsen. Fanns där från dag ett.

Först kan man konstatera att Stig stämmer bra in på den gärningsmannaprofil som togs fram med hjälp av FBI. Denna profil har med rätta kritiserats för att vara friserad att passa in på Christer Pettersson. Vilket ändå är ironiskt, med tanke på att profilen trots detta passar in tämligen illa på Pettersson. Stig däremot uppfyller flertalet punkter. Personlighetstypen, det stora bekräftelsebehovet, de sociala misslyckandena, missbruket med mera. Samt inte minst Stigs drift att söka sig till utredningen, vilja spela en viktig roll, frossa i den. Stig går att pricka av på flertalet av profilens punkter. I boken får de experter från FBI som hjälpte till med profilen ta del materialet om Stig Engström och de blir då övertygade om att han är rätt person.

Men vad som är än mer graverande är att Stig Engström bevisligen går att placera på brottsplatsen. Det är något man inte lyckats med i något annat spår i utredningen.

Stig arbetade som grafiker på Skandiahuset, vars entré ligger 50 meter från mordplatsen. Under mordkvällen arbetade Stig sent, ensam kvar i det stora huset utöver väktarna i foajén. Stig som skulle på skidsemester dagen efter, uppgav senare att han jobbade sent för att ta igen den kommande veckans ledighet.

Kl 23.19 drar Stig sitt passerkort och går ut på Sveavägen. Det är då 2,5 minuter kvar till skotten faller i korsningen Tunnelgatan/Sveavägen 50 meter bort. Normalt sett tar det 10-15 sekunder att gå till korsningen. Väktarna i foajén ser att Stig som vanligt är klädd i stålbågade glasögon, keps med öronlapparna knäppta på skulten, mörk rock till knäna. Runt handleden bar han sitt signum, handledsväskan i mörkt skinn.

Klockan 23:40 dunkar Stig på rutan till Skandiahuset och vill bli insläppt igen. Väktarna berättar efteråt att Stig är uppjagad, det närmaste i chock. Stig uppger att Olof Palme skjutits och andra saker om vad som hänt på mordplatsen. Väktarna reagerar särskilt på att Stig flera gånger säger ”han var så liten” om Palme. Efter att ha lugnat sig en stund går Stig ut igen, han tar nattbussen hem till Täby.

Dagen efter mordet påbörjat Stig det som fortsättningsvis kommer att prägla hans beteende genom åren. Han ringer själv till polisen och avlägger vittnesmål, därefter till media. Stig berättar i de kommande förhören att han sett mordet, pratat med Lisbet Palme, hjälpt till att lägga Palme i framstupa sidoläge, sprungit efter poliserna som jagade mördaren för att ge tips. För varje förhör och mediaframträdande blir hans berättelse om sin egen handlingskraft utförligare, andras beteende mer suspekt eller löjeväckande. Stig märker att utredarna inte tar honom på allvar och börjar då kritisera utredningen, kontaktar media om hur misskött hans viktiga iakttagelser blivit av utredarna. När den stora vittnesrekonstruktionen sker är Stig inte ens kallad. Han blir så förorättad att han får SVT:s Rapport att genomföra en egen rekonstruktion med bara Stig. Se den här: Skandiamannens egna rekonstruktion

Utredarna märker dock snart att Stigs vittnesmål inte alls stämmer. Ingen av de 22 vittnena vid och runt mordplatsen, inte Lisbet Palme, inte poliserna, har sett Stig på mordplatsen. Ingen har sett honom göra det han påstår, ingen har pratat med honom, ingen beskriver honom. Ingen polis på platsen har tagit uppgifter eller förhör med Stig. Ingen polis minns Stig.

Här skulle det hela kunnat stanna, med ett avfärdande av Stig som en mytoman vilken vill placera sig själv mer centralt i det stora skeende han egentligen bara åser i periferin, ge sig själv hjälterollen när han egentligen var den passive betraktaren. Med det stannar inte där. Istället blir saker allt mer otydliga och märkliga gällande Stigs mordkväll.

Stig visar upp sin klädsel för mordnatten, samt sin handledsväska. Kepsen är utbytt

Mårten Palme och två kvinnor vid biografen Grand vittnar om en man med stålbågade glasögon, keps med öronlapparna knäppta på huvudet, mörk rock. Kvinnorna observerar mannen utanför entrén under det att filmen Palme besöker pågår. De uppfattar att mannen stirrar in i entrén, ger ett uttryck av ångest. När utredarna senare försöker pressa in Christer Pettersson som denne Grandman nekar kvinnorna, den person de såg var mer av typen ”ful gubbe” än missbrukare. Mårten Palme beskriver samma man, som stod och tittade in i ett skyltfönster intill bion när de kom ut från bion. Och som tittar på Palme.

Flera av vittnena på mordplatsen beskriver den flyende mördaren med keps och mörk rock till knäna. Det sista kända vittnet som ser mördaren, hon möter honom då han kommer springandes på David Bagares gata, beskriver den mörka rocken. Samt att mannen håller på och stoppar ner något i en mörk handledsväska medan han springer, samt tittar över axeln. Mannen har lågskor, halkar i snön, verkar ha dålig kondition.

Nu skall sägas att vittnesmålen från mordplatsen spretar betänkligt vad gäller utseende/klädsel hos gärningsmannen. Men glasögonen, kepsen med knäppta öronlappar och handledsväskan är detaljer som sticker ut på ett bestickande sätt.

Vad som är än mer graverande är att Stig själv lyckas knyta sig till brottsplatsen. När han ringer polisen dagen efter mordet uppger han i förhöret detaljen att han inne på Tunnelgatan ser en ung man som står vid byggbodarna. Det är vittnet Jeppsson som Stig beskriver. Jeppsson ser mordet och mördaren komma springandes, gömmer sig och springer sedan efter mördaren uppför trapporna men tappar bort denne. Det finns två personer i hela utredningen som sett Jeppsson. Lisbet Palme och Stig. Däremot finns som tidigare nämnts inget vittne som sett Stig på mordplatsen. Författaren menar att därmed har Stig uppgett en detalj från mordplatsen, beskrivit en person som bara Lisbet och mördaren kan ha sett.

Mordplatsen och Tunnelgatan dit mördaren flydde in. Där syns även byggbarackerna där Stig uppgav sig ha sett vittnet Jeppsson. En iakttagelse (den enda?) som överensstämmer med fakta i utredningen.

Utredarna tvivlar vid detta laget rejält på Stigs historia. De ber honom i förhör plocka ut andra personer han sett på mordplatsen under sina förehavanden där. De visar bilder på andra vittnen, uppblandade med bilder på slumpvisa personer som inte varit där. Stig pekar direkt ut bilden på Jeppsson som mannen han sett inne på Tunnelgatan. Utöver det pekar han ut vittnet Björkman. Björkman är tillsammans med Jeppsson de enda personer som sett mördaren på nära håll (utöver Lisbet) i skottögonblicket. Alla andra vittnen på mordplatsen har suttit i bilar eller sett det hela på längre håll. Kort sammanfattat, Stig pekar bara ut de två personer som befann sig på mordplatsen och som mördaren kan ha sett. Inga andra personen kan Stig identifiera.

Utredarna upptäcker vidare att Stig ljuger om sin kväll innan mordet. Han uppger att han inte lämnat kontoret under kvällen, men förhör med väktarna avslöjar att Stig kommit in från Sveavägen strax efter 21 och att han då uppgett att han varit ute och ”druckit middag”. Väktarna noterar även att Stig luktar alkohol. Stig har struntat i att dra sitt tidskort vid detta tillfälle. Utredningen visar även att det finns flera bakdörrar till Skandia där man kan gå ut. Det framkommer även att en av dessa bakdörrar larmat då någon öppnar den kl 22:40, larmet pågår till 23:22 då det stängs av, oklart om det är väktarna som slår av det eller om det är för att dörren stängs igen. Ingen väktare kollar dock till denna dörr under den tid larmet går. Det är under denna tidsperiod som Grandmannen observeras vid bion, och som sedan slutar med mordet 23:21.

Polisens rekonstruktion med Stig som visar hur han springer efter poliserna för att ”ge tips”.

Bokens svagheter är att det stannar vid dessa förvisso intressanta och graverande indicier. Det finns inget starkt utpekande av honom som gärningsman, bara säregna detaljer i hans klädsel, utseende, vilka passar in på en del vittnesbeskrivningar från mordkvällen.

Man lyckas inte slå fast något motiv, att Stig vistades i kretsar där man hatade Palme kan tyckas intressant, men dessa åsikter var tämligen vanliga vid tiden för mordet. Inga hatiska utspel kan heller kopplas till Stig. Det man kan invända mot detta är att Stig skulle klassas in i kategorin ”ensam galning” och dåd av dessa personer burkar ha en rätt diffus motivbild. Den framgångsrika kändisen kontra den egna misslyckade tillvaron brukar räcka, lätt förenklat.

Man kan inte knyta något vapen till Stig. Det är förvisso högintressant att författaren hittar en vapenhandlare i Stigs närmsta privata krets, en man med tillgång till flera magnumrevolvrar. För övrigt smått otroligt att denna vapenhandlare gått under radarn i 32 år av intensivt mordutredande. Det är bra jobbat av författaren. Dock kan han inte styrka att Stig på något sätt kommit över någon av vapenhandlarens revolvrar, även om det är författarens tro att det ändå måste vara så. Palmegruppen har i år, efter tips av bokens författare, fått tag i och provskjutit två av vapenhandlarens revolvrar. Tyvärr har man ännu inte offentliggjort resultatet av dessa.

Jag tycker även tesen författaren landar i är långsökt. Författaren tror att Stig sett makarna Palme vid bion, tänkt att skjuta utanför Grand, fått kalla fötter och gått tillbaka till Skandia. Därefter nästan krockat med Palme då han lämnade arbetet 23:19 och då impulsivt slog till istället. Själv tror jag Stig återvänt till Skandia av något annat skäl. Hämta ett vapen möjligen.

Oavsett så är Stig Engström en märklig figur. Det är synd att man inte gick till botten med hans märkligheter för 32 år sedan. Antingen hade han helt kunnat avföras. Eller knytas till brottet. Klart är att man de första månaderna lade stort fokus på honom. Sedan kom PKK-spåret och krossade allt annat. Stig lades åt sidan med den märkliga formuleringen ”vardande på brottsplatsen”. Ej vittne, ej gärningsman. Bara vardande. Idag verkar inte utredarna kunna förklara alla turer med Stig, men det är tydligt att de har börjat granskat honom igen. Tagit ett omtag.

Stig Engström tog sitt liv år 2000 med hjälp av alkohol och lugnande tabletter. Han var då frånskild, förtidspensionär, alkoholiserad och ensam. I den sista tidningsintervjun Stig gjorde, det var 1992, lägger han ut texten om mordet på ett kusligt sätt. Efter denna intervju bröt Stig kontakterna med medierna och vägrade uttala sig mer om mordet.

”Det var kanske inte alls överlagt och planerat. Inte mord utan dråp, eller som ett vådaskott under en älgjakt..

Paret tilltalas av en man som kanske känt igen dom och vill säga hej till en livs levande världskändis som plötsligt kommer knallandes på Sveavägen från bion. Många har hälsat på Palme, han hade inte bara fiender. Tänk om den beundrade Statsministern snäser av vederbörande på ett föraktfullt sätt?

Avvisade och vända ryggen åt blir några av oss förbannade. Om då någon av oss går runt med ett vapen.. så kanske vi tar till det vid ett sådant tillfälle. Sinnet rinner till, vi tar några steg efter mannen, lägger handen på hans axel för att stoppa honom. Din jävel-pang. Det är tyvärr mänskligt. Eller omänskligt.

Kanske mördaren är en solitär, en ensamvarg. Kanske råkade någon ut för det här på Sveavägen och råkade ha ett vapen med sig. Kanske är Statsministerns död en slump, ett misstag eller något åt det hållet. Jag tror det. Det är den enda förklaring jag har”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s